Dreams are meant for sleeping - Del 14
Jag log. Han var verkligen fantastisk. En sån här kille hittar man inte ofta. Och när man väl hittar en, ska man inte släppa honom.
"What do you say about maybe getting you home now?" Harry ställde sig upp och hjälpte mig sedan att ställa mig.
"Yeah my parents are probably worried sick now..."
"I'll walk you home."
Vi befann oss mitt i London men jag bodde inte alltför långt härifrån. Min hus låg ganska centralt. Vi började gå, Harry lade sin arm runt mina axlar, vilket var precis vad jag behövde. Vi sa inte mycket på vägen hem, det behövdes inte. Efter en kvarts promenerande stod vi utanför min dörr.
"I'm aware this has been a... Pretty adventurous night. But would you ever be intrested in seeing me again?" Harry lät lite osäker på rösten. Så söt han var!
"But Harry, of couse I am. This has not been your fault at all. If I weren't to see you again... Well let's just say that's not what I want."
Jag såg Harry diskret andas ut, som om han hållt andan medans han väntade på mitt svar.
"That's a relief. I'm glad! You just take it easy until next time, okay?"
"I will."
Harry kysste mig på kinden, vände sin ryggtavla mot mig och vandrade iväg. Han tittade bakåt och jag log mot honom. När han gick runt gathörnet och jag inte längre kunde se honom, stålsatte jag mig för vad som komma skulle när jag väl kom in genom dörren.
"EMMA VAR HAR DU VARIT?! Vi har oroat oss till döds här! Du skulle varit hemma för lääääänge sedan! Bäst för dig att du har en riktigt bra förklaring!"
Wow, mamma och pappa var inte glada... Hoppas bara de inte väcker Anton med allt gapande.
"Det har jag faktiskt..."
Jag började berätta och redan under tredje meningen brast jag på nytt ut i gråt. Mamma, som nyss stått och ilsket iaktagit mig från ett hörn av rummet, kom framrusande till mig. Hennes ansiktsuttryck gick från rött till förtvivlat. Desperat försökte hon trösta mig medan jag hulkade fram orden.
"Och sen... Jag såg... Ett starkt vitt sken komma rakt emot oss! Det var vi som hade grönt ljus, men..."
Det var verkligen inte lätt. Både mamma och pappa försökte lugna ner mig och få mig att sluta gråta. Nu var de inte arga längre. De förstod precis. Det är jag verkligen tacksam för. I mitt nuvarande skick skulle jag inte klara av att bli utskälld.
"Jag tror jag ska gå och lägga mig nu..."
"Gör det gumman. Du behöver vila."
Klockan var 6.45 på morgonen, och allt jag ville göra var att sova. Hela mitt dygn kommer att vändas men jag brydde mig inte. Bara jag får sova.
"What do you say about maybe getting you home now?" Harry ställde sig upp och hjälpte mig sedan att ställa mig.
"Yeah my parents are probably worried sick now..."
"I'll walk you home."
Vi befann oss mitt i London men jag bodde inte alltför långt härifrån. Min hus låg ganska centralt. Vi började gå, Harry lade sin arm runt mina axlar, vilket var precis vad jag behövde. Vi sa inte mycket på vägen hem, det behövdes inte. Efter en kvarts promenerande stod vi utanför min dörr.
"I'm aware this has been a... Pretty adventurous night. But would you ever be intrested in seeing me again?" Harry lät lite osäker på rösten. Så söt han var!
"But Harry, of couse I am. This has not been your fault at all. If I weren't to see you again... Well let's just say that's not what I want."
Jag såg Harry diskret andas ut, som om han hållt andan medans han väntade på mitt svar.
"That's a relief. I'm glad! You just take it easy until next time, okay?"
"I will."
Harry kysste mig på kinden, vände sin ryggtavla mot mig och vandrade iväg. Han tittade bakåt och jag log mot honom. När han gick runt gathörnet och jag inte längre kunde se honom, stålsatte jag mig för vad som komma skulle när jag väl kom in genom dörren.
"EMMA VAR HAR DU VARIT?! Vi har oroat oss till döds här! Du skulle varit hemma för lääääänge sedan! Bäst för dig att du har en riktigt bra förklaring!"
Wow, mamma och pappa var inte glada... Hoppas bara de inte väcker Anton med allt gapande.
"Det har jag faktiskt..."
Jag började berätta och redan under tredje meningen brast jag på nytt ut i gråt. Mamma, som nyss stått och ilsket iaktagit mig från ett hörn av rummet, kom framrusande till mig. Hennes ansiktsuttryck gick från rött till förtvivlat. Desperat försökte hon trösta mig medan jag hulkade fram orden.
"Och sen... Jag såg... Ett starkt vitt sken komma rakt emot oss! Det var vi som hade grönt ljus, men..."
Det var verkligen inte lätt. Både mamma och pappa försökte lugna ner mig och få mig att sluta gråta. Nu var de inte arga längre. De förstod precis. Det är jag verkligen tacksam för. I mitt nuvarande skick skulle jag inte klara av att bli utskälld.
"Jag tror jag ska gå och lägga mig nu..."
"Gör det gumman. Du behöver vila."
Klockan var 6.45 på morgonen, och allt jag ville göra var att sova. Hela mitt dygn kommer att vändas men jag brydde mig inte. Bara jag får sova.
Kommentarer
Trackback
