morethanthis

”Do you Harry Styles, take Emma Sand to be your beloved wife in sickness and in health, and to love her always?”

”I do.” Harry log stort. Han såg överlycklig ut. De vita tänderna gnistrade ikapp med hans ögon.

”Do you Emma Sand, take Harry Styles to be your beloved husband in sickness and in health, and to love him always?”

Jag tog ett par sekunder på mig att svara. Jag kunde inte sluta betrakta Harrys ansikte.

”I do.”

Om jag hade vetat att krocken med cykeln skulle sluta såhär skulle jag säkert börjat grina liggandes ovanpå Harrys kropp. Blött ner den gråa t-shirten han haft på sig den dagen och nypit mig själv i armen för att kolla om jag inte somnat på bussen och i själva verket bara drömde. För en gångs skull var inte något bra som hände mitt liv ett hopkok av min vilda fantasi. Den hade en vana att skena iväg och få upp mitt hopp mer än vad jag borde. Idag har det gått nästan fem år sedan dagen vi stod vid altaret. Jag log vid tanken.

 ”I’m so happy with you Harry.” Mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände hur hans arm drog ihop sig.

”It tickles.” Skrattade han och sköt mig ifrån sig.

”You’re such a girl.” Retades jag och ställde mig upp på två ben. ”Where’s Aimee?”

”I thought you knew?” Harrys huvud vändes skarpt i min rikting och ögonen förstorades till sin dubbla storlek.

”Why should I know? Oh no.”

Jag gick raskt ut ur rummet med Harry hack i häl. Mattan skrynklades ihop över att jag fick så bråttom och nästan halkade på den.

”Aimee?!” Ropade Harry med sig djupa röst. Den studsade mot väggarna och ekade genom hela huset, men vi fick inget svar.

”Aim- Oh!” Jag såg en liten fot prydd med en blå strumpa sticka ut över soffans armstöd i vardagsrummet. Hon satt djupt koncentrerad och försökte fläta en av sina dockors blonda hår, en av miljoner. Gick man in på hennes rum var det bara 30 % chans att du kom ut igen, du måste klara dig genom havet av dockor och kläder slängda hipp som happ över hela golvet.

”Aimee, it’s time to go...” Jag lirkade snällt och försökte smussla ner min hand i hennes, för att leda henne bort till hallen.

”N...o...” Svarade hon långsamt och stack ut tungan genom mungipan, så som hon alltid gjorde när hon var fokuserad på någonting. Precis som sin morbror.

”Don’t you wanna go home?” Harry böjde sig ner på huk och det fick henne att titta upp.

”Well, maybe.” Hon studsade ner från soffan och gick framför Harry ut ur rummet. Hur han kudne övertala henne så snabbt kunde jag inte förstå mig på. Jag stannade upp och tittade efter dem, innan jag till slut följde efter. När jag svände runt hallhörnet satt Aimee redan på trappen och fick service utav Harry att sätta på sig skorna. Hon satt fortfarande och flätade håret på sin docka. När de kommit halvvägs genom processen och bara hade höger fot kvar ringde det på dörren. Jag skynde snabbt för att öppna.

”Hi Gemma!” Jag hälsade Harrys storasyster välkommen med en stor kram.

”Emma! How did it go?”

”Perfect, she’s a little angel alright.” Svarade jag och tittade tillbaka på Aimee och Harry. Det var sant. Hon hade inte ställt till med några som helst trubbel på hela dagen. Åtminstone inte den här gången. Med brunt långthår och rosa röda mun såg ut verkligen ut som ett litet änglabarn. Nöjt knäppte Harry det sista spännet på den lilla skon och reste sig upp med ett stort leende på läpparna.

”Thank you for watching her for me!” Tackade Gemma och tog Aimee i handen. ”I gotta run, see you around!”

”Bye!” Nickade Harry och vinkade tills hon vände ryggen till och låste sedan dörren efter henne.

”You know, we’ve been baby sitting your niece almost every day for a month now.” Blinkade jag.

”Do you mind?”

”Not at all. I was just thinking...”

”Thinking about what?” Harry snurrade runt och satte sig ner på en köksstol.

”About you... And me...”

Med ett ryck drog Harry ner mig i sitt knä. Jag andades häftigt ut av överraskning när jag hamnade med ansiktet så pass nära att det nästan krockade med hans och våra ögon knappt fyra centimeter ifrån varandra. Precis så nära att det du fokuserar på är det enda som är skarpt, och allt runt omkring blir suddigt. Jag kunde urskilja varenda detalj i hans gröna iris.

”Keep going.” Uppmuntrade Harry och en smilgrop lika djup som en hink poppade upp i hans vänstra kind. Han och hans sneda leende, det fick mig nästan att vilja slita av honom tröjan här och nu. Jag behärskade mig.

”What if we had our own kid one day? He’d peek out through the door way past his bedtime when he thinks we can’t hear, ignore us completely when we tell him he has to wake up, spit out the food on the floor because ”they’re not like the pancakes Dave’s mom does!”

”Who’s Dave?” Avbröt Harry.

”I made up a friend for him, now hush!” Jag hyssjade åt honom så jag kunde fortsätta måla upp min bild.

”Why are you so sure it’s a he?” Avbröt Harry igen utan att tänka sig för.

”I don’t know.” Svarade jag. Jag hade faktiskt ingen aning. Ingen aning alls.

”I just feel like it could be a he. Anyway I’m getting of topic.” Jag ledde tillbaka till ämnet och Harry bara skrattade åt att jag var så lätt distraherad, och böjde ner ansiktet mot marken för att dölja sitt skrattanfall.

”I’m just saying that could be us.” Jag nickade i den rikting ytterdörren låg i, den som Gemma klivit ut genom med Aimee bredvid sig.
”Aimee’s a girl-”

”You get my point!” Jag var nära på att slå till honom för att han retades så fruktansvärt.

”I do.”

”So...?” Jag höjde mitt ögonbryn mot honom.

”Do I really have to give you an answer? I wanna spend every day I have left to live with you. I wanna wake you up with a kiss on the lips every morning. When you’re sick I will trudge out in the kitchen and make you hot soup because you’re too ill to move from your bed. When you’re cold I will offer you my jacket and cuddle you until you can feel your fingers again. Don’t you get it? I want a baby with you more than anything I’ve ever wanted, I, I’m getting tounge tied I don’t even know how to explain how much a want to start a family with you. To think that I could have you, and a person that is half of you. You saved me Emma. Before I knew you I never thought I could have a family with the lifestyle I’m living. I’m busy all the time, it’s so stressful I sometimes have to lock myself in the bathroom when we’re recording, doing photoshoots whatever, just to give myself some space to breathe for a minute. I never understood how I would have time to even find a girl I could make it work with. With you I know I have a chance to a somewhat normal future. Thank you.”

Han nuddade sin fingertopp mot min.

”I’m sorry I interrupted you twice before. I just love the way you wrinkle your forehead every time you get annoyed with me.”

NOVELLEN ÄR AVSLUTAD :) Bloggen kommer inte tas bort men kommer inte uppdateras med några nya noveller. När jag kommit igång med en ny på kommer länka till sidan så dom som vill fortsätta läsa andra novellen o.s.v. kan göra det om de vill. Eftersom det här var den avslutade delen på en 156 delar lång novell som jag har skrivit på under ett helt års tid kan ni väl vara lite frikostiga och lämna en kommentar vad ni tyckte om den här delen och görna hela novellen i sin helhet :) Göra hur länge ni har följt den, hur ni hittade den och lite sånt dära, jag är så nyfiken. Tack för alla fina ord jag fått under novellens gång, ni anar inte hur stort jag lett när jag läst igenom dom. Det här känns som ett avslutat kapital i mitt liv nu haha. Älskar er allihopa, puss ♡

Niall var tillbaka. Hans tänder bokstavligen sken och lyste upp hela rummet. De senaste dagarna hade jag märkt på harry att han inte riktigt varit sig själv. Varje gång han lett hade det inte varit riktigt fullt ut. Nu skulle det bli ändring på det. Han hälsade på Victoria och bjöd in henne in i lägenheten. Vi ropade på resten som kom flygandes när de hörde Nialls namn.

”Vivi jag är nervös.” Mumlade jag tyst samtidigt som Vivi hjälpte mig dra up dragkedjan på den vita, böljande klänningen. Det var lite knöligt eftersom bröllopsklänningar alltid var skräddarsydda att passa precis efter skinnet. Hade jag ätit någin frukost hade jag säkert inte ens kommit i, så tajt figursydd var den. Jag hade varit nervös och ängslig hela dagen, och då brukade jag inte ha mycket att kalla aptit. Men efter många om och men klickade dragkedjan till och satt som den skulle.

”Var inte det.” Försäkrade Vivi och gav mig en klapp på axeln och betraktade oss båda i spegelbilden.

Mitt bruna hår var lockat och hade en rad vita blommor fästa längs sidan av mitt huvud. Skorna var beiga med klack som gjorde mig minst åtta centimeter längre. Kroppen hade jag smort in med ett lätt glittrande body lotion så jag hade ett slags skimmer runt omkring mig. Sminkningen var lätt för jag hatade överdrivet med smink. Svarta ögon, röda läppar och för mycket rouge var inte min grej. Jag hade ett persikofärgat rouge på kinderna, ljusbrun ögonskugga, pastelrosa läppglans och några lager mascara på ögonfransarna. Även om jag bott i London ett tag nu så satt ändå det väldigt svenska ordspråket ”lagom är bäst” fast som berg i mitt tankesätt. Jag tog några djupa andetag och tog sedan att stadigt grepp kring min blombukett, bestående av vita nejlikor och både ljusoranga och ljusrosa rosor med omsvepande gröna blad och diverse förgärmigej som letade sig upp lite här och var och blomsterbadet. Vivi hade sitt mörka hår utsläppt och plattat och var klädd i en syrenlila, väldigt söt kort klänning med tajt överdel och luftig kjol. Jag blev nästan avundsjuk, hennes klänning verkade så lätt att röra sig i. Till skillnad från min. Jag hade fått en skymt av Zayn genom fönstret inne i rummet där jag gjort mig iordning tidigare och han hade svart smoking med en mörkblå slips och en liten bukett syrener i bröstfickan. Han och Vivi matchade och såg väldigt gulliga ut bredvid varandra. Det hade de säkert planerat. Jag gav ifrån mig ett litet skratt.

”Kom. Det är dags att gå. Det börjar vilken minut som helst nu. Du vill väl inte komma försent till musiken börjar spelas och det är dags att träda in?” Blinkade Vivi och sträckte fram en hand för att leda en väldigt sammanbiten jag bort till entrén ut mot trädgården. Jag var inte mycket för kyrkbröllop. Jag hade alltid velat gifta mig utomhus. Jag kände mig instängd i kyrkor och allt ekande och de stora tomma utrymmerna gjorde mig obekväm. Jag föredrog hellre en hemtrevligare ceremoni istället för en väldigt formell. Vi hade tur med vädret för det inte en droppe föll ner från himlen. När vi kom fram till träportarna gav Vivi mig en snabb kram och viskade i mitt öra.

”This is it, good luck Emma.”

Victoria was buzzing and I had to make her come back down to earth by waving in front of her face to catch her easily lost focus.

”The wedding means I kind of need to fly back to England.”

”Oh.” Victoria’s arms stopped being tense in a way that made me feel like she was giving up on us.

”Stop it. I’m not saying goodbye.” I whispered.

”You’re not? Because it sounds like it.”

”No. I’m asking you to come with me.”

"You’re what?” Victoria dropped her jaw and gazed at me.

”Come with me! Be my date for the wedding. I’m not asking you to move in with me.” I chuckled nervously.

”Oh.” She laughed. ”But how do I get my parents to let me go with you?”

”We’ll talk to them.” I smiled and gave her a cuddle hugging her around her shoulders. For the first time she finally relaxed during the whole conversation. She let her head rest on my shoulder and squinted towards the street where only a pair of yellow maple leaves soared over the sidewalk. It will work out. I can be a pretty good convincer. I just hoped Victoria’s parents weren’t the very overprotective kind, because in that case it could be tricky.

Emma

”The wedding’s tomorrow Harry!” Jag vankade nervöst fram och tillbaka i rummet. Snart skulle det bildas en fåra i golvet av mitt ändlösa strövande. Det hade nog pågått i minst tio minuter nu.

”He’ll come! I know he will. I can feel it.” Harry reste sig upp från sängen där han legat och betraktat min ängsliga gång. I en enda stor omfamning befann jag mig i hans trygga armar.

”I’m falling apart.” Viskade jag i hans bröst och lutade min kind mot stället där hans hjärta satt. Det dunkade rytmiskt men kraftigt. Ljudet av hans hjärtslag hade en lugnande effekt på mig. Det funkade bättre än vilken morfinspruta i världen.

”He’ll come home. He’ll come...” Harry klappade mig på huvudet och upprepade samma två ord gång på gång. ”He’ll come.” Hans mjuka hand strök mig försiktigt över håret och ner över ryggen. Jag blundade och föreställde mig vad Niall kunde tänkas göra just nu.

Lördag eftermiddag och Niall var fortfarande inte hemma. Antingen ignorerade han alla våra telefonsamtal med flit, eller så hade han inte ett öre kvar att ringa för. Jag hoppades på alternativ nummer två. Om han inte kommer hem snart vet jag inte vad jag gör. Niall måste vara här när jag och Harry ska ta samma efternamn. Jag kunde inte tänka mig att han inte skulle vara här. Han sa att han skulle komma tillbaka i tid! Om bröllopet var ett maskineri, var Niall ett av kugghjulen och utan alla delar funkar det inte. Så enkelt är det bara. Svart på vitt.

Plötsligt ringde dörrklockan. Hela min kropp stelnade till som ståltråd och huvudet vändes blixtsnabbt mot hållet ljudet kommit ifrån. Tre sekunder hann nog passera innan jag återfick handlingsförmågan och ryckte mig lös ur Harrys armar. Jag störtade mot halldörren och fumlade med låset. Jag blev irriterad på mig själv för att jag inte kunde få upp ett enkelt dörrlås. Det klickade till och porten var öppen. Jag sköt upp dörren och möttes av ett saknat ansikte med blond rufs upptill. Hans mun drog upp i ett leende och ögonen glittrade blågröna.

”Niall!”

Utan att tänka mig för kastade jag mig på honom så hårt att han nästan trillade baklänges. Han stapplade några steg men återfick balansen precis innan han ramlade på en tjej jag aldrig sett tidigare i hela mitt liv. Ändå låg det något slags bekant skimmer över henne, som om vi redan kände varandra på nåt plan.

”Victoria...?” Frågade jag osäkert samtidigt som jag släppte mitt grepp om Nialls hals. Långsamt klev jag fram till henne och kisade med ögonen, som för att dubbelkolla efter detaljer som kunde bekräfta att detta var tjejen Niall berättat om. Hon hade mörkt bruna ögon som man enkelt kunde tappa bort sig i. Det var nästan allt jag behövde för att vara säker.

”I’m Victoria.” Log hon blygt och drog över allt sitt långa hår på en sida om huvudet. Det var lätt vågigt, precis som mitt. Men hennes var mörkare och en bit längre.

”It’s her!” Viskade Niall upphetsad i mitt öra när jag gick förbi han för att hälsa ordentligt på Victoria. Jag sprack upp i ett leende som fick Victoria att undra vad det var som var så kul. Jag skakade roat på huvudet. Tonen i hans röst honom att låta som om att nyss vunnit en miljon på lotteriet. Jag var bara så glad att Niall hittat sin tjej och helt otroligt nog lyckats övertala henne att följa med honom hela vägen till England. Det var mer än jag åstadkommit under hela mitt 17 år långa liv. Jag återgick till Niall.

To feel her lips against mine was something I can only describe as heaven. They were soft and gentle, with a subtle taste of cherry. I closed my eyes and responded to her kiss, and the kiss went on for almost an entire minute. I pinched myself in the a bit sunburnt skin on my arm to make sure I wasn’t dreaming. Stupidly enough I had forgotten to bring sunscreen with me, and I’ve been sitting out in the sunshine waiting for Victoria all day so I guess I had it coming. It stinged. I packed hairwax, but sun protection I forgot. My arm hurt when I pinched it and I almost screeched. But it was a good pain. It meant this wasn’t a scene made up in my head, a hallucination like so many times before. Back home, I had woke up nearly every night only to discover I had a recurring dream that I actually met Victoria again. But I realized it was only long lived fantasies. Until today.

”What does this mean?” I asked when the kissed stopped. I could feel a blushing attack coming. Not now not now, worst timing. I wanted to bury my burning face in a garbage can.

”It means there’s nobody else on my mind, and that you don’t have to worry about how you should have kissed me anymore.” She smiled and gave me a peck on the cheek. Which now were a pure colour of bright red. I sighed loudly, and she noticed.

”You’re so cute when you’re blushing.” She chuckled.

”Well.” I shook it off, no I wasn’t.

”I-” I interrupted myself and stared at the ground. Oh my god.

”You...?” Victoria asked questioning. She gave me a wondering look.

Crap. How do I save myself out of this situation?

”I...’ve missed you!” My pitch went higher as I nervously finished that very quickly made up sentence. Wow. I had been this close to telling her ’I love you’, and it’s way too soon for that. She’d probably freak out and discretly wave off my words, to then walk away and say ”I’ll call you” but never do.

”I’ve missed you loads.” She smiled. ”Honestly. I haven’t been able to even look at another guy for the entire summer.”

Just as my first blush had gone down, these words made it come right back like a boomerang.

”Same.” I replied. That couldn’t have been more unpersonal. I fought the urge to facepalm. During this one minute conversation I had already embarrassed myself twice.

”Victoria, listen...” I started and took her hands, rubbing the top of them gently. I could feel a subtle tremble in them. I made her nervous about what I was about to say. That’s so cute. No wait it’s not. I don’t want to make her nervous.

”Stop shaking. I’m not about to tell you dying.” I giggled. She laughed and pulled herself together.

”You know about One Direction, so you mean who Harry is?”

Victoria nodded.

”You know when we were sitting on the beach, and Liam came running like a mad man?”

”Yeah, your friend was missing!” She yelled out loud. ”You found her right? Please tell me you found her.”

”We did.” I assured her. I felt her exhaling in relief.

”Back to what I was saying. The friend who dissaperad that night’s name is Emma. She and Harry are getting married this Sunday-”

”Are they getting married?!” Victoria exclaimed, covering her mouth with her hands in excitement. ”That’s amazing!”

"I know I’m so happy for them.” I agreed happily. Victoria was buzzing and I had to make her come back down to earth by waving in front of her face to catch her easily lost focus.

”The wedding means I kind of need to fly back to England.”

”Oh.” Victoria’s arms stopped being tense in a way that made me feel like she was giving up on us.

”Stop it. I’m not saying goodbye.” I whispered.

”You’re not? Because it sounds like it.”

You never really can fix a heart, but you can glue, tape, whatever works for ya, the pieces and hope it doesn’t fall back apart.

It was only 8:45 pm but I felt as tired as a bag of potato chips.

Wow that didn’t even make sense.

Goodnight world.

I had never liked going to school, but this was a whole new experience. The school ground was empty on studients but I was more terrified than I’ve ever been before. Somewhere inside those fair yellow walls,Victoria had no idea I was standing right outside with my guitar around my neck. I was scared out of my mind. What if she didn’t even remember me? Or what if she had found somebody else. Or simply didn’t care about me anymore, perhaps never did. I took a step inside the gates and exhaled. Pebbles crumbled under my shoes and the building seemed three times bigger, even though I had only moved about a feet closer to it. I made up my mind. I was going to do this.

No, I can’t enter in the middle of class and start singing. That’s just mad. Maybe if I sit outside and wait for her to come out, I can grab her quick. But where? Pretty pointless if I sit somewhere deserted where no one passes and miss her. I saw a flat stone on the left of the entrance, not in front of it but a bit behind to the side with view over the people coming out of the school. Perfect. That would have to be my spot. I jogged over, hopped up on the rock and studied the school and the school ground. I noticed another possible entrance, which she could come out from. But I saw that pretty clear too so that’s okay. It would be pretty hard to miss her from this point. I put up my legs in a crossed position and played a little on the guitar strings. No harm in singing through the song a couple more times. I was pretty calm and thought, maybe it’s not so scary. Then the crowd of people started rushing out of the school.

Did everyone finish school at the exact same time or what the hell was going on? The amount of youngsters buzzing from the joy of ending their classes for the day was ridiculous, I almost felt overwhelmed. How was I supposed to find Victoria in this mess? I didn’t feel like cleaning.

”Niall Horan?!” A girl’s voice said surprised. I turned around, still sitting on top of the flat rock.

”Hello?”

I looked at a girl I had never seen before. She had the biggest smile across her face and I had the feeling she was about to burst any minute.

”A-a-are you Niall Horan?” She stuttered and reached out a hand like she was about to touch me to see if I was real. I leaned a bit back and she got the hint. Her hand sank down and instead her eyes widened.

”My name is Niall yes.” I replied.

”You’re from that band. I’ve seen your video. Oh my god.” She snapped her fingers and tried to remember something.

”One Direction!”

”Ssch!” I hushed at her. If one person at this school knew who I was there was a big chance others did too. The last thing I wanted to do was draw attention to myself.

”Oh!” She chuckled. ”I’m sorry but can I have a picture?”

Right when I was about to answer I spotted someone very familiar. I was this close to scream her name out loud, but stopped myself last second.

”Yes, but hurry. I need to go.” I smiled and waved her closer to me. She lit up, pulled out her phone and stood next to me.

”Can I have a kiss on the cheek?”

I kissed her cheek, which I felt got more tense because she smiled.

”Thank you!” She said and stepped away from me.

”No problem.”

She stared at me for a moment. I rose my eyebrows questioning.

”Didn’t you say you had to go?”

”Right!” I skipped of the rock and started running.

”Bye!” I heard her shout as I left at a speed that could beat a race car. I held my guitar close to my chest so it wouldn’t break. I ducked under a branch, sprinted and caught up with her at the bus stop.

”Vic...toria.” I gasped and held one hand on her shoulder and one hand on my pounding ribcage to make it calm down. Chocked she turned around. She opened her mouth but I was faster.

”Ssch!” I hushed for the second time in a time span of less than five minutes. She realized what mistake she had been close to making and didn’t say anything. But her big brown eyes gazed at me.

”Come.” I took her hand and dragged her with me away from her friends who hadn’t noticed me coming running. I was praying no one else would notice who I was and follow us or something. We came to an empty parkinglot a bit away from the school, and finally I got to catch my breath from running around so much. I was not used to this much cardio exercise. I had been hanging at the beach, in the studio and laying upside down in the sofa eating junk food all summer.

Visserligen hade han skrivit i sitt brev att han tänkte komma hem oavsett vad Victoria sa. Men jag hade en lustig känsla i magtrakten att han inte skulle komma hem utan Victoria.

Niall

I put the phone back down in my jeans pocket, took a new grip of my bag and guitar case and studied the street signs. What way was the hotel? I scratched the top of my head and felt my stiff strands of hair point up in the quiff I had put a lot of effort in this morning. I don’t know why. Maybe to hide up the fact that I was planning on leaving England on some unconcious level. Zayn had taught me his hair secrets the other day so I guess I just wanted to succeed. My quiff didn’t look as good as Zayn’s though, but who’s did? I turned my head around and looked for someone to help me.

”Hi!”

I stepped forward to a guy i hadn’t even noticed sitting on a bench to my left. He rose his head and our eyes met. He had eyes grey as pavement and a small scar on his chin.

”Hello.” He replied, sounding a bit cold. I don’t think he felt like chatting really. I rushed to get the conversation over and done.

”Have you ever heard of hotel Carmel?” I asked and tried flashing him a friendly ’Hey I just meet you’-smile. He didn’t lit up even a little bit.

"You’re in the wrong end of town kid.” He answered and looked back down at his magazine in an attempt to make me go away with no further questioning. But I asked him once and was more than willing to ask again if needed. He might be unpolite but I hated giving up and leaving things undone.

”So what’s way is the right one?”

The man let out a loud sigh, not very subtle about hiding the fact that he found me annyoing. Without lifting his head up again he pointed in the direction I had come from.

”Thanks!” I said and left the man alone with his precious newspaper. Whatever could be that interesting. He mumbled something unhearable but I couldn’t be bothered to listen. I’m sure he was just talking to himself because I was already several feet away.

An hour (and so many steps I don’t think there’s an existant number to measure them) later I saw six big letters spelling out Carmel on top of a three floor high building. I almost screamed out of happiness, but contained myself. How embarrasing wouldn’t that be? A gang of five blonde girls walked past me on the sidewalk and I thanked god for not doing what I almost had done by reflex. They whispered a bit, chuckled and gave me a few looks. It made me feel uncomfortable, so I rapidly crossed the street and snuck in through the glass door entrance almost walking face first into the see through glass. Stopped myself last second and took a step to the side instead, to avoid a broken nose.

When you sat there, just a heartbeat away... No. Stood sounds better. When you stood there, just a heartbeat away.

I doodled on my notepad, changing the lyrics of the song last minute. It seems stupid but I’m quick at learning lyrics so it’s fine. I played through the song carefully and hummed the words so I wouldn’t wake my hotel neighbours up. When I’ve been sat like that for almost 45 minutes I decided it was time for some sleep. Long flight = Tired Niall. I’m going to need a lot of rest, I need to be brave tomorrow when facing Victoria. Okay well that’s not what I’m afraid of. What scares me is what she’ll respond. Maybe tonight will be the last night of not having my heart broken. Or it could be the last night to feel like I’m missing something in my life. Her. Oh god I’m literally filling up on hope at the same time as I break myself down into little pieces, like a lego house. But it’s not that simple. A lego house can be put back together, one building block at a time. A heart on the other hand, bit trickier. It has all these vains, artaries and stuff and no even edges. Takes months to get fixed, and if you’re not very handy with handiwork, years. If it’s even possible to repair. You never really can fix a heart, but you can glue, tape, whatever works for ya, the pieces and hope it doesn’t fall back apart.

It was only 8:45 pm but I felt as tired as a bag of potato chips.

Wow that didn’t even make sense.

Goodnight world.

Förlåt för fruktansvärd uppdatering! Ska försöka bättre mig, hinthint det blir enklare om ni kommenterar mycket :D

Vivi kom släntrande efter, ovanligt vaken och glad för att ha sovit i typ en timme. Å andra sidan, hon kanske inte aldrig somnade. Jag vet att jag hade svårt att falla i sömn för jag låg bara och tänkte på Niall.

”Back to topic.” Louis harklade sig och blev allvarlig igen. ”Niall what on earth?” Are you mad?!”

”I’m not mad! I’m in love guys.”

Mitt hjärta brast lite. Harry hoppade in i samtalet.

”To answer what you wrote in the letter Niall, at first I thought you were absolutely nuts, not gonna lie. But now I’ve slept on it, oh well slept and slept. I only got to sleep like an hour before you called just now and woke us all up-”

”But it’s only evening?” Försökte Niall osäkert.

”You know it’s 1:30 am here right?”

Niall tystnade och funderade någon sekund.

”Shit the time difference! I’m sorry!”

Jag skrattade till och det gjorde resten också.

”Anyways.” Fortsatte Harry leendes åt Nialls förvirring. ”I get it. I get why you left.”

”Harry!” Avbröt Louis som trodde Harry förlorat allt vett och sunt förnuft i hela kroppen. ”Don’t encourage him! Tell him to come home right now!”

”Let me finish!” Svarade Harry irriterat. Louis tystnade.

”As I was saying. This whole thing is insane, not saying otherwise. But if I put myself in your shoes, yes. I actually believe I would’ve done the same thing. You can see my reasoning here Em? Right?” Han vände sig mot mig. ”I would be dying if I haven’t got to meet you again. We wouldn’t be standing here today.”

Jag log stort.

”No, we would not.” Jag smög en hand runt hans midja. ”But I’m happy we are.”

”So you don’t think I’m crazy?” Svarade Niall i luren.

”Of couse I do silly. But I’m still on your side. Go get Victoria!” Harry sken upp i ett busigt snett leende.

”Thank you Harry. It really means a lot. I’m blowing you kisses through the phone!”

”And I’m catching them.” Skrattade han.

”Where are you right now Niall?” Frågade Zayn från andra sidan köket och gav ifrån sig en ljudlig gäsp. Han var verkligen inte vaken.

”I’m trying to find the hotel, LA is a big city!” Skrattade han glatt, som om det inte vore något problem all att han verkade vara helt vilse. Den lilla bekymmersfria kille som han var förvånade det mig inte så mycket.

”Don’t tell me you’re lost already.” Suckade Liam.

”I’m not... lost...” Niall lät inte särskilt trovärdig.

”I swear you’re lost. Sooooo lost.” Louis flinade finurligt.

”The cab dropped me off in front of the hotel but I don’t think it’s the right one. Oh. Wait!” En entusiastisk Niall avlägsade sig från luren och nu hördes bara springande fotsteg. Klipp klapp klipp klapp.

”Hello?” Provade Vivi. Inget svar. Efter sisådär en halv minut återkom Niall till luren, andfådd av språngmarschen.

”Guys I found a street sign! Oh crap, I think I’m on the wrong end of downtown.”

”Of course you are.” Sa Harry.

”It’s okay I’ll find the hotel! Don’t worry about me. Don’t worry be happy.” Sjöng han glatt och jag kunde föreställa mig honom strosa fram längs trottoaren med vinden i sitt blonda hår. Vivi började nynna på samma sång hon också. Det smittade av sig och snart sjöng även jag med.

”Be careful okay?” Bad jag.

”I promise. But I gotta go. Step one: Find the hotel. Step two: I need to rehearse the song a bit so I don’t forget the chords or lyrics. Step three: The phone bill is starting to get really high BYE!”

Han la på och det blev tyst. Ingen i rummet sa ett ord. Vivi stirrade ner i köksbordet, Louis hängde med armarna på köksbänken, Liam satt lamslagen på en stol, Zayn lutade sig halvsovandes mot väggen, jag letade efter Harrys hand och Harry kramade tillbaka den. Niall hade avslutat samtalet så fort att vi inte ens hunnit säga hejdå tillbaka. Jag gissade på att det berodde på att han inte orkade med vårat tjat på att han skulle komma hem längre, för han hade bestämt sig. Han behövde ladda upp för att genomföra det han planerade att göra. Beundrandsvärt egentligen, det han gjorde. Flög tvärs över Atlanten helt själv för att berätta hur han kände för en person han träffat en gång och lärt känna under loppet av några timmar. Visserligen hade han skrivit i sitt brev att han tänkte komma hem oavsett vad Victoria sa. Men jag hade en lustig känsla i magtraken att han inte skulle komma hem utan Victoria.

Kommentera nu så blir det roligare att skriva tjihooooo xx hahaha gud jag har börjat skriva x (puss) överallt men det är roligt xxxxxxx

”If the plane lifted about now he should be in Los Angeles at like 1 am our time. Which means 6 pm LA time.”

”Wow this is making my head spin like a merry-go-round.” Inflikade Harry mitt i allt.

”Sooo we could be expecting a middle of the night call?” Frågade jag.

”Yeah probably. Niall that bobble head will not remember the time difference I swear to god.” Louis skrattade till.

”That’s our Niall.”

”Where’s Alli though?” Undrade jag.

”Oh she went home when you were asleep. Mumbled something about her parents wondering where she was.”

Jag nickade.

”Guessing we’ll just have to sit around and wait for that phone call.”

Mycket riktigt vaknade vi alla upp av ett avlägset ringande mitt i sömnen. Det tog några sekunder för mig att reagera. Jag suckade och morrade, jag vill inte lämna den varma omfamningen av det mjuka täcket. Harry låg bredvid mig men sov fortfarande som en sten. Jag puffade till honom för att han också skulle få höra på telefonsamtalet. Jag visste att han skulle bli sur på mig om jag lät honom missa allt. Han vred sig om, bort från min sida. Då knuffade jag till han så han hamna halvt utanför madrassen. Mörkret utanför det bara en tredjedel fördragna fönstret avslöjade att det var långt ifrån morgon. Inget kvitter hördes för varenda fågel låg i djup sömn, precis som jag också borde göra. Stjärnorna blinkade på himlen. Precis som jag misstänkte visade klockan på att den var ungefär mitt i natten.

”Waaa?” Lät Harry sömndrucket. Jag var för trött själv för att svara. För att piggna till rullade jag ur sängen och ramlade med en duns på golvet. Dunk lät det och jag ångrade mig snabbt. Bara jag inte väckt grannarna under nu. Det var mycket möjligt för det hade inte varit något tyst landning. Jag reste mig upp och släntrade mot telefonen som jag visste hängde på väggen i vardagsrummet. Jag gnällde på Harry att han skulle följa med men han var för långsam på att resa sig upp, så jag gick och hoppades på att han skulle komma efter. När jag nådde telefonen upptäckte jag att den inte hängde där den brukade. Men en kille i rutiga pyjamasbyxor stod två meter bort och höll något som liknade den saknade telefonluren mot högra örat. Louis.

”What in the world is going on with you Niall? Come home!” Pratade han upprört. Hans rygg var vänd mot mig och han lutade sig med handflatan mot diskbänken. Han tystnade i några sekunder för att lyssna på svaret. Jag hörde prassel och något som liknade en röst från luren, Niall. Jag tror Louis avbröt honom innan han hann säga klart vad han tänkte säga.

”But you can’t just drift off,” Louis viftade handen i cirklar, ”and leave for America like that! You-”

Jag knackade Louis försiktigt på axeln för att låta honom veta att jag också var här. Att jag knappt nuddade honom verkade inte hjälpa för han pep till högljutt och snurrade runt som ett skott. Jag fick nästan en hjärtstillestånd själv, och det var inte ens jag som blivit tagen på sängen.

”Jeez!” Han höll sig på bröstkrogen. ”Am I alive? Did I have a heartattack?”

”What happened?!” Hörde jag Nialls prassliga röst. Jag stod så pass nära nu att jag kunde höra den ganska bra.

”Emma just scared me half to death, no biggie.” Flämtade Louis och skrattade till.

”I’m sorry Louis! I just wanted to ask if maybe you could put the conversation on speaker phone?”

Louis andades häfigt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

”Yeah sure, hold on one moment.”

Louis knappade lite och vips ljöd Nialls röst ut över rummet så jag kunde höra den klart och tydligt.

”Oh.” Fnittrade Niall. ”Emma why did you do that?”

”It wasn’t on purpose!” Försvarade jag mig själv.

”You know, I’ve always wondered. If you get scared half to death twice... Two halfs equals one whole, so does that kill you?”

Jag brast ut i gapskratt och Louis skrattade han också. Jag hämtade andan för att svara.

”If that was true I promise you I would be dead a thousand times over.”

Jag fick en känsla av att Niall log därborta på andra sidan jordklotet.

”Hey.” Sa någon la sina armar runt mig bakifrån. Jag vred huvudet och såg att det var Harry som äntligen pallrat sig upp från sängen. Han gav mig en kyss på hjässan. Det sköt ett rus av njutning från toppen av mitt huvud enda ner i tårna.

”Is that Niall calling?” Frågade han och nickade mot telefonen som Louis lagt på köksbänken.

”Yep. Oh look here comes Liam, Vivi and Zayn as well! Good morning sunshines!”

”Stop.” Mumlade Zayn och gnuggade sig i ögonen. Han var alldeles för trött för att finna Louis pigghet underhållande. Liam var sömning han också, det bruna håret stod på ända och hela han kändes allmänt släpig. Vivi kom släntrande efter, ovanligt vaken och glad för att ha sovit i typ en timme. Å andra sidan, hon kanske inte aldrig somnade. Jag vet att jag hade svårt att falla i sömn för jag låg bara och tänkte på Niall.

”Back to topic.” Louis harklade sig och blev allvarlig igen. ”Niall what on earth?” Are you mad?!”

”I’m not mad lads! I’m in love...”

Back to topic. If everything goes as planned, she’ll know how I feel about her and hopefully feel the same. If not, well, I’m coming home anyways I can’t stay in the U.S. forever. Cross your fingers and pray for the best, alright lads?

Harry drog fingrarna genom håret och jag såg hur han höll andan för att inte brista. Han vände sig om för att gå ut ur badrummet. Men han ändrade sig och snurrade tillbaks så vi stod ansikte mot ansikte, gav mig en kyss på kinden och viskade i mitt öra.

”I can’t do that.”

Sedan gick han.

Handfallet stod jag kvar och stirrade på den halvöppna dörren. Eller halvstängda beroende på hur du såg det. Jag bestämde mig för att snabbt dra på mig kläderna och sedan sätta fart efter honom. Jag kunde ju inte gå ut i handduk när resten av killarna var därute. Plus Vivi. Och Alli. Vänta Alli? Vart hade hon tagit vägen? Jag ruskade på huvudet. Hon var säkert här någonstans. Om hon inte stuckit medan jag sov. Fast det trodde jag inte. En svag känsla i magtrakten sa mig att hon befann sig någonstans i lägenheten. Jag drog tröjan över huvudet och så var jag klar. Ut från badrummet och leta reda på Harry. Så svårt kunde det inte vara, lägenheten bestod sammanlagt utav nio rum. Ja det var en stor lägenhet, det bodde ju faktiskt fem killar här. Joggandes genom köket fångade något på matbordet min uppmärksamhet. Det var vitt, ihopvikt och fyrkantigt. Vid nogrannare granskning var det ett brev. Jag plockade upp det med fingrarna och veklade försiktigt ut pappersbiten. Jag ögnade genom textraderna. Bara en tredjedels väg genom brevet stod min mun redan på vid gavel. Hjärnan registrerade inte riktigt vad som stod. Jag blinkade hårt och försökte koncentrera mig. Sedan tappade jag brevet ut händerna. Det singlade ner på golvet och landade mellan mina fortfarande barfota fötter.

”Niall!” Ropade jag desperat. Brevet lät jag ligga kvar på marken.

”Niall!”

Jag sprang till hans rum. Det första som slog mig var hur ovanligt städat för att tillhöra en snart 19 år gammal kille. Inte det bästa tecken jag hoppats på. Trots ordningen låg däremot täcket och kudden på ända, inte ett dugg bäddat. Som jag misstänkt var det ett flertal saker som saknades. Garderoben var halvtom, badrummet länsat på tandkräm och hårprodukter och gitarren stod inte lutandes mot sängen som den brukade.

”What is it?”

Zayn såg mig rota bland Nialls grejer och undrade vad som försigick.

”When was the last time you saw Niall?” Jag vände mig om jag stirrade på Zayn.

”Uhm, I don’t know. Perhaps... Could it have been...” Zayn funderade och kliade sig i huvudet.

”I need a time Zayn, how long?!”

”Calm down!” Zayn såg lite skärrad ut över min höjda röst. ”Like an hour ago?”

”Oh my god.” Jag slängde den röda polo t-shirten jag höll i handen på golvet i en uppgiven gest.

”What about it?” Zayn lät orolig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängmadrassen.

”Niall’s on his way to America.” Fick jag ur mig för att äntligen bryta den minst tio sekunder långa tystnaden.

Zayn stelnade till. Hans ögon spärrades upp till sin dubbla storlek och han tappade talförmågan för en stund.

”WHAT?!”

”He’s flying back to America!” Jag reste mig upp från madrassen och sprang förbi honom ut ur rummet. Som förlamad stod han kvar tills jag återvände med brevet och placerade det i hans händer. Jag behövde bända på hans fingrar för att papperet inte skulle falla ur hans grepp.

”Read it.” Beordrade jag.

Zayn slickade sig automatiskt om läpparna och sänkte ner blicken mot textraderna. Han läste igenom det och när han var klar betraktade han mig panikartat.

”He can’t fly to Los Angeles by himself! And not certainly just five days away from the wedding!”

”I know!” Svarade jag upprört.

”What is he thinking?! Jesus Niall!” Utbrast han, och tog en andningspaus innan han fortsatte.

”We need to tell the others!”

Zayn och jag stack iväg för att söka upp de andra och Harry var den första vi hittade.
”Harry Harry Harry!” Jag sprang fram till honom och räckte över brevet. Han tog emot det och såg förundrad ut.

”What now, did you write me a letter?” Harry tittade frågande på mig.

”Its not me who wrote it.” Jag pekade på underskriften. ”It’s Niall!”

”Did Niall write me a letter?”

”It’s not YOUR letter! God.” Suckade jag. ”Read it just read it!”

”Okay no need to panic.” Skrattade han.

”I think there is.” Inflikade Zayn i samtalet.

Harry tittade upp från brevet han ännu inte hunnit börja läsa och jag uppfattade rädsla i hans blick. Zayns ord gjorde honom uppenbart ängslig och han gjorde inget försök till att dölja det. Jag la en hand på hans axel. Då kände jag hur hans kropp darrade. Det var inte lätt att uppfatta, men svaga skakningar nådde känselnerverna i mina fingrar och fick min egen hand att darra tillsammans med honom.

”Just read it please.”

Jag vred på låset och Harry öppnade sakta. Han log när han såg mig. Jag gjorde detsamma.

”Are you alright from yesterday?”

”Well, I’m pretty shaken...” Mumlade jag. ”But I think I can handle it.”

”Why don’t I believe you?” Harry synade mig från topp till tå med sina stora gröna ögon. Jag hade bara handduken virad runt min kropp och kände mig lite lättklädd.

”I don’t know? You should. I’m fine.” Svarade jag och tittade ner i golvet. Gud vad jag var dålig på att ljuga.

”I’m not an idiot.”

”Yeah you are.” Flinade jag.

”Not when it comes to these things.” Harry klev närmare och flätade ihop sina fingrar med mina. Jag kunde inte förneka att det skulle vara skönt att lätta på hjärtat.

”You can tell me.”

Jag suckade tungt.

”I hate the paparazzis.”

”I know.”

”No, I mean, really hate them. I can’t take it. Wherever we go, they’re there to snap photos of us together. I don’t dare to go on the internet anymore. I’m afraid I’ll find rumours and pictures of us. They can’t show up at the wedding Harry, they can’t. But they will after my huge mistake last night.” Jag stirrade ner på mina barfota fötter i någon sekund, men tittade snabbt upp igen.

”What mistake?” Harry såg uppriktigt förvånad ut.

Jag tystnade. Det slog mig just att jag inte berättat om igår för någon än. Inte ens för Harry. Jag måste ha slocknat som ett ljus. Jag antog att jag hade sagt nåt innan jag somnat, men tydligen var fallet inte så.
”Well...”

Jag började plocka ur minnet och tillslut hade jag förklarat allt om hur Anton startat en konversation med mig och låtsats vara vilse, hur jag avslöjat att vi var förlovade och om den lilla videokameran som varit på inspelning hela tiden. Jag kände mig så dum, så lättlurad.

”That bastard!” Harry höjde rösten och slog näven i badrumskaklet. Tack och lov var det ingenting som sprack. Men han grimaserade och jag misstänkte att han fått ganska ont i knogarna.

”It’s okay Harry-”

”And then he has the nerve to attack you and chase you down the street, even inside the complex! When I get hold of him I’m gonna beat him up until he turns blue.”

”Harry!” Jag drog hårt i hans tröjärm och han återvände från sin tankegång om hur han skulle hämnas. Den här sidan av honom skrämde mig lite.

”You can’t get in a fight with the paparazzi, do you have any idea how bad that would look?”

”I don’t care, you could’ve got hurt! Oh look you did!” Harrys blick förflyttades från mitt ansikte ner till min arm, som hade en blåmärke format efter en hand som kramat runt underarmen där Anton gripit tag.

”It’s not that bad I don’t even feel- Aoch! Dammit Harry!” Jag röt till och drog åt min armen. Harry hade tryckt på mitt blåmärke och det ömmade till rejält. Jag gav honom en ond blick.

”Not that bad huh?”

”Oh sssch I still mean what I say. You can’t get in a fight with him. You’ll probably never see him again anyways. It’s not like we’re neighbours and I don’t think he'd want to show up here again after all this.”

”But what if he does? What if I see him on the streets? That’s highly possible.” Ådrorna på Harrys hals pulserade under den tunna huden. Han var ordentligt upprörd. Hans insida kokade säkert som tevatten. ”Am I supposed to give him a free pass? Let him walk away after what he did to you?”

”Yes.” Svarade jag bestämt.

”Forget it.”

”Listen to me! If the paparazzi catches you you can just as well go and bury yourself and never walk out in public again.”

”How many times do I have to tell you? That doesn’t mean a squat to me.”

”If you love me you let this go.”

 Jag visste att jag frustrerade honom. Harry drog fingrarna genom håret och jag såg hur han höll andan för att inte brista. Han vände sig om för att gå ut ur badrummet. Men han ändrade sig och snurrade tillbaks så vi stod ansikte mot ansikte, gav mig en kyss på kinden och viskade i mitt öra.

”I can’t do that.”

”I wondered what happened...” Vivi chewed on the ends of her hair, an obvious sign she was very anxious. Zayn gave her a soft hug.

”We’ll hear about it when she wakes up again.”

I nodded in agreement at Zayn. We would. I was just really worried about my freckled little girl. Whatever had went down tonight she was not okay. I could tell that for sure.

Emma

Kamerorna var överallt. Jag kunde inte ens urskilja min egen hand genom det kompakta vita ljuset. Det var så många blixtar att jag trodde jag skulle drabbas av kronisk epilepsi. Jag tänkte vända mig om och springa därifrån, men jag omringad från alla håll och kanter. Det fanns ingen väg härifrån och mina ögon sved och kropp skakade. Jag visste att det var människor bakom kamerorna men det var omöjligt att se deras dolda ansikten. Dock hade jag mina tvivel om de verkligen var mänskliga. Håll huvudet kallt lät som ett bra ordsråk men det var lättare sagt än gjort. Med solen som stekte samtidigt kändes det som att hjärnan kokade. Jag segnade ner på marken på mina bara knän och kurade ihop mig så gott jag kunde för att skydda mig själv. Dags för ett mentalt sammanbrott.

Jag satte mig käpprakt upp i sängen och andades häftigt. Ut och in, ut och in. Jag svepte bort halva mitt hår som hamnat i ansiktet och tittade mig runt omkring. Lustigt. Jag kommer inte ihåg att jag gick och la mig. Det sista jag minns är samma scenario som i mardrömmen jag nyss haft. Fast något mindre dramatiskt.

Nåja. Jag var svettig av den fruktansvärda drömmen och bestämde mig för en dusch. Så jag tassade över rummet och sköt upp dörren. När ljuset smet in genom glipan noterade jag att jag sovit i Harrys rum. Dock hade jag redan haft mina misstankar. Madrassen kändes som Harrys. Badrummet var lokaliserat några meter från där jag stod så jag tänkte att jag kunde ta mig dit utan att någon märkte mig. Jag visste inte ens vilken tid på dygnet det var längre, eller vilka som var hemma. Men jag hade en känsla av att om någon såg mig nu skulle deras ögon börja bränna. Jag hade rätt. Synen av mig själv i spegeln fick mig att rygga tillbaka. Jag började nästan skratta. Men det gjorde jag inte.

Jag är inte galen jag lovar.

Eller, jag tar tillbaka det där med lovar.

För det kanske jag visst är.

Man kan aldrig veta förrän motsatsen är bevisad.

Ansiktet var likblekt, trots att jag spenderat det mesta av sommaren utomhus. Sminket utsmetat till jag vet inte vad, mascaran såg ut som sotfläckar runt mina ögon. Håret låg i en enda trasselsudd över min ena axel och ner över min överkropp. Påsarna under ögonen tänker jag inte ens nämna.

Jag förflyttade mig från spegeln så jag slapp se. Med ett drag vred jag på duschstrålen som strilade iskallt vatten över min hand som jag inte hann dra undan p.g.a. försegade reflexer. Jag var trött och kroppen fortfarande trög efter det brutala uppvaknandet för en sisådär fem minuter sedan. Men vattnet hettade upp snabbt. Jag klev in i duschen och lät strålarna skölja av mig alla mina bekymmer. Inom den kategorin ingick alltså paparazzis, media, och allt som fortfarande behövde göras innan bröllopet, som jag räknade ut att det nu bara var fem dagar kvar. Fem ynka dagar. Efter det skulle jag inte mera heta Emma Sand. Jag kunde inte längta mer efter att få ta Harrys efternamn. Då var det officiellt jag och han. Han och jag. Jag skulle få spendera resten av mitt liv tillsammans med honom och inget gjorde mig gladare. Det gav mig ångest bara att vara ifrån honom i en kvart. Jag rös av lycka. Eller det kan ha varit på grund av att varmvattnet just tog slut och jag plötsligt fick mig en kalldusch. Snabbare än Usain Bolt skuttade jag ut ur kabinen och svepte nämaste handduk kring mig. Jag granskade mitt nytvättade jag i spegeln och kände mig lite bättre till mods. Hjärtat hoppade till i bröstkorgen när handtaget trycktes ner med ett ryck. Jag lugnade ner mig när jag insåg att jag kommit ihåg att låsa. Men personen på andra sidan blev nog minst lika överraskad som mig.

”Who’s in there?” Knackade Liam på dörren.

”It’s Emma!” Svarade jag och kramade vattnet ur mitt hår.

”Hey Harry! Emma’s up!” Liams röst tystnade allt eftersom han avlägsnade sig för att springa iväg och informera Harry. Efter någon minut knackade det på mitt på badrumsdörren.

”Let me in will you?” Jag kunde höra leendet i Harrys röst.

Jag vred på låset och Harry öppnade sakta. Han log när han såg mig. Jag gjorde detsamma.

”Are you alright from yesterday?”

”Well, I’m pretty shaken...” Mumlade jag. ”But I think I can handle it.”

”Why don’t I believe you?” Harry synade mig från topp till tå med sina stora gröna ögon. Jag hade bara handduken virad runt min kropp och kände mig lite lättklädd.

”I don’t know? You should. I’m fine.” Svarade jag och tittade ner i golvet. Gud vad jag var dålig på att ljuga.

Åsikter? :) Kommenteraaa

I stopped at the door and let out a loud sigh. Both my arms and hands were busy, so how was I supposed to open the door? Wow I did not think this through.

”Hello?” I whispered quietly to not wake Emma up. Of course no one heard me. I made an effort to knock on the door with my forehead. Then I remembered I could use my feet. I kicked softly but hopefully loud enough to make the lads inside realize I was waiting to be let in.

”Who is it?” Louis yelled. I cursed inside my head for him being so damn loud. But Emma was still asleep so it was all cool.

”Ssch!” I hushed. I think Louis heard me, because the other side of the door went silent and he opened it without making much noise.

”Is she okay?”

”She was pretty emotinal. And then she passed out like a light.”

”Oh god.” Louis said, worried. A second later he looked at me.

”Well don’t just stand there, come inside!” He waved me in. I shook my head to snap out of my paralysis and stepped in through the door.

”Hey Emma, Harry!” The guys entered the hall cheering. I contained myself from facepalming. Are they somwhow blind or sight disabled? Did they not see the sleeping girl in my arms?

”You’re waking her up!” I hushed again. Emma started moving and her eyes started to open up. Out of the blue I started an attempt to sing her back to sleep.

Settle down with me
And I'll be your safety
And you'll be my lady
I was made to keep your body warm
But I'm cold as, the wind blows
So hold me in your arms

It worked. Emma’s eyes had only had time to open halfway before her eyelids started falling down again. She was exhausted. I exhaled relieved. The other lads made apologizing faces and mimed ’I’m sorry’. I nodded and mimed back it was alright. The guys and Vivi moved out of the way so I could carry the sleeping Emma to my room. I made sure to step over the threshold with good margin, the last thing I wanted to do was to trip and drop her. That could actually end pretty bad. I sneaked across the room on light feet, well, as light as I could. It wasn’t easy while carrying someone and the wooden floor creaked like walnuts squished in a nutcracker. I put her down on my bed. She was shivering from cold and I tucked her in properly and checked that no body parts stuck out from under the quilt. I gave her a kiss on the check and whispered goodnight in her ear. Her hair tickled my face and I struggled to keep in a sneeze that would probably be enough to wake her up. I left her alone and turned the light off on my way out.

”We’re so sorry!” Liam apologized as soon as I had closed the door behind me.

”She’s back to sleep, it’s fine don’t worry.” I answered with a little smile.

"You sang that song very beautiful." Vivi said and stroke my hand. I chuckled to distract her from the fact that I was blushing.

”Did she tell you anything?” Niall asked.

”No, she was way too upset to talk. She didn’t ever hear what I was saying.”

”She’s pretty shaken up isn’t she?” Louis said.

”What was your first clue?” I replied sarcastically. I regretted it as soon as it slipped out of my mouth.
”I’m so sorry Louis I didn’t mean to take it out on you.”

”I get it Harry. It’s okay.” He gav me a pat on the shoulder.

”I wondered what happened...” Vivi chewed on the ends of her hair, an obvious sign she was very anxious. Zayn gave her a soft hug.

”We’ll hear about it when she wakes up again.”

I nodded in agreement at Zayn. We would. I was just really worried about my freckled little girl. Whatever had went down tonight she was not okay. I could tell that for sure.