Dreams are meant for sleeping - Del 148
Visserligen hade han skrivit i sitt brev att han tänkte komma hem oavsett vad Victoria sa. Men jag hade en lustig känsla i magtrakten att han inte skulle komma hem utan Victoria.
Niall
I put the phone back down in my jeans pocket, took a new grip of my bag and guitar case and studied the street signs. What way was the hotel? I scratched the top of my head and felt my stiff strands of hair point up in the quiff I had put a lot of effort in this morning. I don’t know why. Maybe to hide up the fact that I was planning on leaving England on some unconcious level. Zayn had taught me his hair secrets the other day so I guess I just wanted to succeed. My quiff didn’t look as good as Zayn’s though, but who’s did? I turned my head around and looked for someone to help me.
”Hi!”
I stepped forward to a guy i hadn’t even noticed sitting on a bench to my left. He rose his head and our eyes met. He had eyes grey as pavement and a small scar on his chin.
”Hello.” He replied, sounding a bit cold. I don’t think he felt like chatting really. I rushed to get the conversation over and done.
”Have you ever heard of hotel Carmel?” I asked and tried flashing him a friendly ’Hey I just meet you’-smile. He didn’t lit up even a little bit.
"You’re in the wrong end of town kid.” He answered and looked back down at his magazine in an attempt to make me go away with no further questioning. But I asked him once and was more than willing to ask again if needed. He might be unpolite but I hated giving up and leaving things undone.
”So what’s way is the right one?”
The man let out a loud sigh, not very subtle about hiding the fact that he found me annyoing. Without lifting his head up again he pointed in the direction I had come from.
”Thanks!” I said and left the man alone with his precious newspaper. Whatever could be that interesting. He mumbled something unhearable but I couldn’t be bothered to listen. I’m sure he was just talking to himself because I was already several feet away.
An hour (and so many steps I don’t think there’s an existant number to measure them) later I saw six big letters spelling out Carmel on top of a three floor high building. I almost screamed out of happiness, but contained myself. How embarrasing wouldn’t that be? A gang of five blonde girls walked past me on the sidewalk and I thanked god for not doing what I almost had done by reflex. They whispered a bit, chuckled and gave me a few looks. It made me feel uncomfortable, so I rapidly crossed the street and snuck in through the glass door entrance almost walking face first into the see through glass. Stopped myself last second and took a step to the side instead, to avoid a broken nose.
When you sat there, just a heartbeat away... No. Stood sounds better. When you stood there, just a heartbeat away.
I doodled on my notepad, changing the lyrics of the song last minute. It seems stupid but I’m quick at learning lyrics so it’s fine. I played through the song carefully and hummed the words so I wouldn’t wake my hotel neighbours up. When I’ve been sat like that for almost 45 minutes I decided it was time for some sleep. Long flight = Tired Niall. I’m going to need a lot of rest, I need to be brave tomorrow when facing Victoria. Okay well that’s not what I’m afraid of. What scares me is what she’ll respond. Maybe tonight will be the last night of not having my heart broken. Or it could be the last night to feel like I’m missing something in my life. Her. Oh god I’m literally filling up on hope at the same time as I break myself down into little pieces, like a lego house. But it’s not that simple. A lego house can be put back together, one building block at a time. A heart on the other hand, bit trickier. It has all these vains, artaries and stuff and no even edges. Takes months to get fixed, and if you’re not very handy with handiwork, years. If it’s even possible to repair. You never really can fix a heart, but you can glue, tape, whatever works for ya, the pieces and hope it doesn’t fall back apart.
It was only 8:45 pm but I felt as tired as a bag of potato chips.
Wow that didn’t even make sense.
Goodnight world.
Förlåt för fruktansvärd uppdatering! Ska försöka bättre mig, hinthint det blir enklare om ni kommenterar mycket :D
hade lite kul
Dreams are meant for sleeping - Del 147
Vivi kom släntrande efter, ovanligt vaken och glad för att ha sovit i typ en timme. Å andra sidan, hon kanske inte aldrig somnade. Jag vet att jag hade svårt att falla i sömn för jag låg bara och tänkte på Niall.
”Back to topic.” Louis harklade sig och blev allvarlig igen. ”Niall what on earth?” Are you mad?!”
”I’m not mad! I’m in love guys.”
Mitt hjärta brast lite. Harry hoppade in i samtalet.
”To answer what you wrote in the letter Niall, at first I thought you were absolutely nuts, not gonna lie. But now I’ve slept on it, oh well slept and slept. I only got to sleep like an hour before you called just now and woke us all up-”
”But it’s only evening?” Försökte Niall osäkert.
”You know it’s 1:30 am here right?”
Niall tystnade och funderade någon sekund.
”Shit the time difference! I’m sorry!”
Jag skrattade till och det gjorde resten också.
”Anyways.” Fortsatte Harry leendes åt Nialls förvirring. ”I get it. I get why you left.”
”Harry!” Avbröt Louis som trodde Harry förlorat allt vett och sunt förnuft i hela kroppen. ”Don’t encourage him! Tell him to come home right now!”
”Let me finish!” Svarade Harry irriterat. Louis tystnade.
”As I was saying. This whole thing is insane, not saying otherwise. But if I put myself in your shoes, yes. I actually believe I would’ve done the same thing. You can see my reasoning here Em? Right?” Han vände sig mot mig. ”I would be dying if I haven’t got to meet you again. We wouldn’t be standing here today.”
Jag log stort.
”No, we would not.” Jag smög en hand runt hans midja. ”But I’m happy we are.”
”So you don’t think I’m crazy?” Svarade Niall i luren.
”Of couse I do silly. But I’m still on your side. Go get Victoria!” Harry sken upp i ett busigt snett leende.
”Thank you Harry. It really means a lot. I’m blowing you kisses through the phone!”
”And I’m catching them.” Skrattade han.
”Where are you right now Niall?” Frågade Zayn från andra sidan köket och gav ifrån sig en ljudlig gäsp. Han var verkligen inte vaken.
”I’m trying to find the hotel, LA is a big city!” Skrattade han glatt, som om det inte vore något problem all att han verkade vara helt vilse. Den lilla bekymmersfria kille som han var förvånade det mig inte så mycket.
”Don’t tell me you’re lost already.” Suckade Liam.
”I’m not... lost...” Niall lät inte särskilt trovärdig.
”I swear you’re lost. Sooooo lost.” Louis flinade finurligt.
”The cab dropped me off in front of the hotel but I don’t think it’s the right one. Oh. Wait!” En entusiastisk Niall avlägsade sig från luren och nu hördes bara springande fotsteg. Klipp klapp klipp klapp.
”Hello?” Provade Vivi. Inget svar. Efter sisådär en halv minut återkom Niall till luren, andfådd av språngmarschen.
”Guys I found a street sign! Oh crap, I think I’m on the wrong end of downtown.”
”Of course you are.” Sa Harry.
”It’s okay I’ll find the hotel! Don’t worry about me. Don’t worry be happy.” Sjöng han glatt och jag kunde föreställa mig honom strosa fram längs trottoaren med vinden i sitt blonda hår. Vivi började nynna på samma sång hon också. Det smittade av sig och snart sjöng även jag med.
”Be careful okay?” Bad jag.
”I promise. But I gotta go. Step one: Find the hotel. Step two: I need to rehearse the song a bit so I don’t forget the chords or lyrics. Step three: The phone bill is starting to get really high BYE!”
Han la på och det blev tyst. Ingen i rummet sa ett ord. Vivi stirrade ner i köksbordet, Louis hängde med armarna på köksbänken, Liam satt lamslagen på en stol, Zayn lutade sig halvsovandes mot väggen, jag letade efter Harrys hand och Harry kramade tillbaka den. Niall hade avslutat samtalet så fort att vi inte ens hunnit säga hejdå tillbaka. Jag gissade på att det berodde på att han inte orkade med vårat tjat på att han skulle komma hem längre, för han hade bestämt sig. Han behövde ladda upp för att genomföra det han planerade att göra. Beundrandsvärt egentligen, det han gjorde. Flög tvärs över Atlanten helt själv för att berätta hur han kände för en person han träffat en gång och lärt känna under loppet av några timmar. Visserligen hade han skrivit i sitt brev att han tänkte komma hem oavsett vad Victoria sa. Men jag hade en lustig känsla i magtraken att han inte skulle komma hem utan Victoria.
Kommentera nu så blir det roligare att skriva tjihooooo xx hahaha gud jag har börjat skriva x (puss) överallt men det är roligt xxxxxxx
Dreams are meant for sleeping - Del 146
”If the plane lifted about now he should be in Los Angeles at like 1 am our time. Which means 6 pm LA time.”
”Wow this is making my head spin like a merry-go-round.” Inflikade Harry mitt i allt.
”Sooo we could be expecting a middle of the night call?” Frågade jag.
”Yeah probably. Niall that bobble head will not remember the time difference I swear to god.” Louis skrattade till.
”That’s our Niall.”
”Where’s Alli though?” Undrade jag.
”Oh she went home when you were asleep. Mumbled something about her parents wondering where she was.”
Jag nickade.
”Guessing we’ll just have to sit around and wait for that phone call.”
Mycket riktigt vaknade vi alla upp av ett avlägset ringande mitt i sömnen. Det tog några sekunder för mig att reagera. Jag suckade och morrade, jag vill inte lämna den varma omfamningen av det mjuka täcket. Harry låg bredvid mig men sov fortfarande som en sten. Jag puffade till honom för att han också skulle få höra på telefonsamtalet. Jag visste att han skulle bli sur på mig om jag lät honom missa allt. Han vred sig om, bort från min sida. Då knuffade jag till han så han hamna halvt utanför madrassen. Mörkret utanför det bara en tredjedel fördragna fönstret avslöjade att det var långt ifrån morgon. Inget kvitter hördes för varenda fågel låg i djup sömn, precis som jag också borde göra. Stjärnorna blinkade på himlen. Precis som jag misstänkte visade klockan på att den var ungefär mitt i natten.
”Waaa?” Lät Harry sömndrucket. Jag var för trött själv för att svara. För att piggna till rullade jag ur sängen och ramlade med en duns på golvet. Dunk lät det och jag ångrade mig snabbt. Bara jag inte väckt grannarna under nu. Det var mycket möjligt för det hade inte varit något tyst landning. Jag reste mig upp och släntrade mot telefonen som jag visste hängde på väggen i vardagsrummet. Jag gnällde på Harry att han skulle följa med men han var för långsam på att resa sig upp, så jag gick och hoppades på att han skulle komma efter. När jag nådde telefonen upptäckte jag att den inte hängde där den brukade. Men en kille i rutiga pyjamasbyxor stod två meter bort och höll något som liknade den saknade telefonluren mot högra örat. Louis.
”What in the world is going on with you Niall? Come home!” Pratade han upprört. Hans rygg var vänd mot mig och han lutade sig med handflatan mot diskbänken. Han tystnade i några sekunder för att lyssna på svaret. Jag hörde prassel och något som liknade en röst från luren, Niall. Jag tror Louis avbröt honom innan han hann säga klart vad han tänkte säga.
”But you can’t just drift off,” Louis viftade handen i cirklar, ”and leave for America like that! You-”
Jag knackade Louis försiktigt på axeln för att låta honom veta att jag också var här. Att jag knappt nuddade honom verkade inte hjälpa för han pep till högljutt och snurrade runt som ett skott. Jag fick nästan en hjärtstillestånd själv, och det var inte ens jag som blivit tagen på sängen.
”Jeez!” Han höll sig på bröstkrogen. ”Am I alive? Did I have a heartattack?”
”What happened?!” Hörde jag Nialls prassliga röst. Jag stod så pass nära nu att jag kunde höra den ganska bra.
”Emma just scared me half to death, no biggie.” Flämtade Louis och skrattade till.
”I’m sorry Louis! I just wanted to ask if maybe you could put the conversation on speaker phone?”
Louis andades häfigt i ett par sekunder för att lugna ner sig.
”Yeah sure, hold on one moment.”
Louis knappade lite och vips ljöd Nialls röst ut över rummet så jag kunde höra den klart och tydligt.
”Oh.” Fnittrade Niall. ”Emma why did you do that?”
”It wasn’t on purpose!” Försvarade jag mig själv.
”You know, I’ve always wondered. If you get scared half to death twice... Two halfs equals one whole, so does that kill you?”
Jag brast ut i gapskratt och Louis skrattade han också. Jag hämtade andan för att svara.
”If that was true I promise you I would be dead a thousand times over.”
Jag fick en känsla av att Niall log därborta på andra sidan jordklotet.
”Hey.” Sa någon la sina armar runt mig bakifrån. Jag vred huvudet och såg att det var Harry som äntligen pallrat sig upp från sängen. Han gav mig en kyss på hjässan. Det sköt ett rus av njutning från toppen av mitt huvud enda ner i tårna.
”Is that Niall calling?” Frågade han och nickade mot telefonen som Louis lagt på köksbänken.
”Yep. Oh look here comes Liam, Vivi and Zayn as well! Good morning sunshines!”
”Stop.” Mumlade Zayn och gnuggade sig i ögonen. Han var alldeles för trött för att finna Louis pigghet underhållande. Liam var sömning han också, det bruna håret stod på ända och hela han kändes allmänt släpig. Vivi kom släntrande efter, ovanligt vaken och glad för att ha sovit i typ en timme. Å andra sidan, hon kanske inte aldrig somnade. Jag vet att jag hade svårt att falla i sömn för jag låg bara och tänkte på Niall.
”Back to topic.” Louis harklade sig och blev allvarlig igen. ”Niall what on earth?” Are you mad?!”
”I’m not mad lads! I’m in love...”
Svar
NIALL
Dreams are meant for sleeping - Del 145
Back to topic. If everything goes as planned, she’ll know how I feel about her and hopefully feel the same. If not, well, I’m coming home anyways I can’t stay in the U.S. forever. Cross your fingers and pray for the best, alright lads?
”Is he being serious?!” Harry slängde ifrån sig brevet och jag viftade med armarna och fångade det i luften.
”What are we gonna do?” Frågade jag samtidigt som jag fumlade med papperet.
”I’m going after him!” Harry började röra sig mot hallen.
”But he told you not to!” Jag tog tag i hans axel och bromasde upp honom mitt i steget.
”I don’t care.”
”Wow you really don’t care about a lot do you?” Påpekade jag drygt.
”She’s got a point Harry.” Sköt Zayn in och hindrade Harry från att komma med ett motargument. ”I wanna go after him too but he said he’ll be alright.”
”He tripped over a stone wall and practically dislocated his knee!” Harry var desperat att få oss att förstå. ”How is that in any way to ”be alright”?!”
”Harry!” Zayn ruskade om honom. ”I know you love Niall and don’t want anything bad to happen to him. But I think we have to trust him on this one.”
Harry såg uttrycklös ut och han hade en lustig känsla av att hans ben inte skulle orka bära honom länge till. Snabbt ryckte jag åt mig en köksstol som han sjönk ner på direkt.
”But... I don’t know what to do.” Mumlade han.
”It’s okay Harry. We’ll call him first thing in the morning.” Jag lekte med hans fingrar.
”Why not now?”
Jag suckade.
”Ever heard of this thing called ”airplane mode” on the phone? Kind of needs to be on when you’re on the plane.”
”Right.” Harry blickade ner i golvet och ritade något mot tån. ”We should probably show the letter to the others.”
”I’ll do it.” Erbjöd sig Zayn. Jag räckte över brevet och han stack iväg och lämnade Harry och mig för oss själva. Jag ställde mig bakom stolsryggen och masserade försiktigt hans axlar. De var mer spända än en tillbakadragen slangbella. Vi var tysta i någon minut.
”He can do this.” Viskade jag till slut försiktigt. ”He’s not five.”
”I know I know....” Mumlade han nästan ohörbart. Jag gav honom en kyss på kinden.
”Should we find the rest of the gang? They’re probably done with reading Niall’s letter by now.”
”Or else they’re very slow readers.” Flinade Harry och sköt upp sig från kökstolen. ”Come on! Wait, where are they exactly?”
Jag ryckte ovetandes på axlarna. Jag hade ingen aning. Det tog inte många sekunder innan vi hörde Liams upprörda röst från vardagsrummet.
”I’ve heard that throbbing noise sounding through the walls! Oh my god was that Niall? I thought I thought, ugh I don’t know what I thought!” Hans röst gick upp i falsett.
”Breathe please!” Louis klappade honom på axeln i ett försök att lugna ner en väldigt skärrad Liam.
”I’m breathing I’m breathing” upprepade Liam och andades hastigt ut och in.
”You’re not, you’re hyperventilating.”
”Same thing I still get oxygen to my lungs don’t I?!” Liam tittade sig omkring efter något att sätta sig ner på. Han ramlade ner i soffan rakt på mage med ansiktet begravt i soffdynan.
”I’m scared.” Mumlade han tyst.
”We all are.” Försökte jag trösta. Jag strök honom över ryggen.
”Can’t we call him or something?” Mumlade Liam ner i dynan igen. Jag hindrade reflexen att slå mig själv i ansiktet. Hade alla glömt att man inte kan ringa någon när de sitter på ett flygplan?
”Liam he’s on the plane!”
”Right.” Svarade han exakt likadant som Harry hade gjort. Jag stoppade mig själv från att skratta. Det här var allvar.
”What if Niall forgot his passport?!” Liam studsade upp ur soffan. ”Then he wouldn’t be able to go!”
”Liam I think he-”
”I’m gonna go check!” Han sprang iväg mot hallen. Jag suckade. Klart han fått mig sig passet. Det tog inte många minuter innan Liam kom tillbaka med ett besviket uttryck i ansiktet.
”Well that was a waste of time.” Han slog sig ner i soffan igen, denna gång i en normal uppsittande position. Eller uppsittande och uppsittande, han sjönk ihop med ryggen och såg ut som en liten ängslig björnunge med sina blanka rådjursögon.
”How long does it take to fly to the LA?” Frågade Louis och kollade på oss andra.
”Ten hours?” Gissade jag. Louis verkade nöjd med svaret.
”It’s 3 pm now... Plus time difference...” Zayn räknade på fingrarna och försökte komma fram till en slutsats.
”I’m gonna need a calculator.”
”You don’t need a calculator jeez.” Suckade Louis. ”If the plane lifted about now he should be in Los Angeles at like 1 am our time. Which means 6 pm LA time.”
”Wow this is making my head spin like a merry-go-round.” Inflikade Harry mitt i allt.
”Sooo we could be expecting a middle of the night call?” Frågade jag.
”Yeah probably. Niall that bobble head will not remember the time difference I swear to god.” Louis skrattade till.
”That’s our Niall.”
Lite extra långt kapitel för jag har varit så dålig på att uppdatera de senaste dagarna :)))))
JAI BROOKS FÖLJDE MIG
Så sjukt jag är så lycklig.
Dreams are meant for sleeping - Del 144
”Okay no need to panic.” Skrattade han.
”I think there is.” Inflikade Zayn i samtalet.
Harry tittade upp från brevet han ännu inte hunnit börja läsa och jag uppfattade rädsla i hans blick. Zayns ord gjorde honom uppenbart ängslig och han gjorde inget försök till att dölja det. Jag la en hand på hans axel. Då kände jag hur hans kropp darrade. Det var inte lätt att uppfatta, men svaga skakningar nådde nerverna i mina fingrar och fick min egen hand att darra lite smått den också.
”Just read it please.”
I don’t know which one of you will find the letter first, but you’re all going to read it so hello everyone. First of all I want to tell you there’s nothing to worry about. Take a deep, calming breath and keep reading the letter.
You know about that girl I told you about? Victoria? It might sound cheesy, but I haven’t been able to keep her off my mind ever since we got back the States. She’s all that I can think about. You don’t even know who she is, because you never met her. Well except for you Liam, you saw her for a brief second when you came running along the beach to tell me Emma was missing. But I don’t think you even had a chance to actually greet so, let me tell you all a little about her.
She makes me smile. She makes me laugh. She makes me feel like I actually have a shot of being happy in life. Her deep brown eyes are the most enchanting thing in the entire world. She’s 17 and the most amazing girl I’ve ever had the luck to meet. And you two of course, Emma and Vivi. I love you don’t forget that. Oh, Victoria can also put on the cutest attempt to an Irish accent I’ve heard in my life.
That’s enough on what you have to know about her at the moment I think, I just wanted to draw you a little picture so you don’t imagine her like a blurr.
I see her everytime I close my eyes, so what am I supposed to do? Let her go? Accept the fact that I will never see her again? I let her out of my sight and lost her. I beat myself up about it all the time. Ever noticed that low, pounding noise at night? That’s me banging my head against the wall.
Harry, I know that you out of all people will understand and not think I’m a complete screw up. Well, at least I cross my fingers and hope you don’t. Honestly. What would you have done if Emma had never sat down on your lap by mistake on the subway that day? You would never have gotten her phone number. And you would not be reading this letter with a ring on your finger.
I remember when you came home and skipped into the living room like you were light as a feather. It was a Wednesday, and you didn’t even have the decency to sit on the empty space on the couch next to me. Instead you hopped right into my lap and gave me a hard time to breathe. I tried to push you off me but you wouldn’t cave. Why are you so darn heavy? Ugh. Anyway. You told me about this beautiful girl who had run you over with her bike and landed on your chest. Then you lifted your shirt and showed off a pretty bad bruise. But you didn’t mind. More like the opposite, you smiled like you were proud of it. You described it like she had fallen from heaven right into your arms. I laughed and reminded you she hadn’t landed in your arms at all, and that it didn’t sound like a very smooth catch either. Then you punched my in the chest.
I bet you eight pounds you would’ve done anything to find her again if it hadn’t been for that coincidental, extremily lucky meeting on the tube. Do you have any idea how lucky you are? You’re marrying the girl you’ve always dreamed of. All because you had the courage to ask her to see you again. And that’s exactly what I’m up to. I’m flying to Los Angeles to look for Victoria. She told me she went to Seashell High School and that’s the only clue I’ve got. I really believe I can find her. I should probably let you know that I’m planning on coming home for the wedding, obviously. I wouldn’t miss it for the world. Plus it’s my birthday!
Här hade Niall klottrat ner en sned liten smiley, och något som jag tror skulle föreställa en ballong. Den var ganska oformlig, men det såg ut som en oval med ett böljande streck sammansatt med den, som ett ballongsnöre. Jag kvävde ett skratt och lyckades behålla mitt serious-face.
I’m asking you to not go after me, it’s not needed. I can take care of myself and I’ll be alright. I just can’t stand the thought of that I was sitting simply a heartbeat away from her. Do you have any idea how close we were sat? Our hands were touching and I was about 12 inches away from kissing her. This is my biggest regret and I have to do something about it, or I won’t be able to live with myself. I brought my guitar with me in case you’re wondering why it’s not leaning towards my bed matress like it usually does. I finished the song last night and I’m going to America to sing it for her. Guys, I think I’m in love. She makes me shiver from happiness, yet she’s all across the other side of the Pacific. Imagine if she is sitting in her room right now, brushing her long, brown hair. What if she’s thinking about me. Wait, it’s like 5 am over there, she’s probably asleep. Dammit I’m getting carried away here and I don’t have an eraser on this pencil. Back to topic. If everything goes as planned, she’ll know how I feel about her and hopefully feel the same. If not, well, I’m coming home anyways I can’t stay in the U.S. forever. Cross your fingers and pray for the best, alright lads?
Niall
Åå lilla Niall. Nu vill jag veta vad ni tycker :)))
LYCKA STAVAS SÅHÄR
Dreams are meant for sleeping - Del 143
Harry drog fingrarna genom håret och jag såg hur han höll andan för att inte brista. Han vände sig om för att gå ut ur badrummet. Men han ändrade sig och snurrade tillbaks så vi stod ansikte mot ansikte, gav mig en kyss på kinden och viskade i mitt öra.
”I can’t do that.”
Sedan gick han.
Handfallet stod jag kvar och stirrade på den halvöppna dörren. Eller halvstängda beroende på hur du såg det. Jag bestämde mig för att snabbt dra på mig kläderna och sedan sätta fart efter honom. Jag kunde ju inte gå ut i handduk när resten av killarna var därute. Plus Vivi. Och Alli. Vänta Alli? Vart hade hon tagit vägen? Jag ruskade på huvudet. Hon var säkert här någonstans. Om hon inte stuckit medan jag sov. Fast det trodde jag inte. En svag känsla i magtrakten sa mig att hon befann sig någonstans i lägenheten. Jag drog tröjan över huvudet och så var jag klar. Ut från badrummet och leta reda på Harry. Så svårt kunde det inte vara, lägenheten bestod sammanlagt utav nio rum. Ja det var en stor lägenhet, det bodde ju faktiskt fem killar här. Joggandes genom köket fångade något på matbordet min uppmärksamhet. Det var vitt, ihopvikt och fyrkantigt. Vid nogrannare granskning var det ett brev. Jag plockade upp det med fingrarna och veklade försiktigt ut pappersbiten. Jag ögnade genom textraderna. Bara en tredjedels väg genom brevet stod min mun redan på vid gavel. Hjärnan registrerade inte riktigt vad som stod. Jag blinkade hårt och försökte koncentrera mig. Sedan tappade jag brevet ut händerna. Det singlade ner på golvet och landade mellan mina fortfarande barfota fötter.
”Niall!” Ropade jag desperat. Brevet lät jag ligga kvar på marken.
”Niall!”
Jag sprang till hans rum. Det första som slog mig var hur ovanligt städat för att tillhöra en snart 19 år gammal kille. Inte det bästa tecken jag hoppats på. Trots ordningen låg däremot täcket och kudden på ända, inte ett dugg bäddat. Som jag misstänkt var det ett flertal saker som saknades. Garderoben var halvtom, badrummet länsat på tandkräm och hårprodukter och gitarren stod inte lutandes mot sängen som den brukade.
”What is it?”
Zayn såg mig rota bland Nialls grejer och undrade vad som försigick.
”When was the last time you saw Niall?” Jag vände mig om jag stirrade på Zayn.
”Uhm, I don’t know. Perhaps... Could it have been...” Zayn funderade och kliade sig i huvudet.
”I need a time Zayn, how long?!”
”Calm down!” Zayn såg lite skärrad ut över min höjda röst. ”Like an hour ago?”
”Oh my god.” Jag slängde den röda polo t-shirten jag höll i handen på golvet i en uppgiven gest.
”What about it?” Zayn lät orolig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängmadrassen.
”Niall’s on his way to America.” Fick jag ur mig för att äntligen bryta den minst tio sekunder långa tystnaden.
Zayn stelnade till. Hans ögon spärrades upp till sin dubbla storlek och han tappade talförmågan för en stund.
”WHAT?!”
”He’s flying back to America!” Jag reste mig upp från madrassen och sprang förbi honom ut ur rummet. Som förlamad stod han kvar tills jag återvände med brevet och placerade det i hans händer. Jag behövde bända på hans fingrar för att papperet inte skulle falla ur hans grepp.
”Read it.” Beordrade jag.
Zayn slickade sig automatiskt om läpparna och sänkte ner blicken mot textraderna. Han läste igenom det och när han var klar betraktade han mig panikartat.
”He can’t fly to Los Angeles by himself! And not certainly just five days away from the wedding!”
”I know!” Svarade jag upprört.
”What is he thinking?! Jesus Niall!” Utbrast han, och tog en andningspaus innan han fortsatte.
”We need to tell the others!”
Zayn och jag stack iväg för att söka upp de andra och Harry var den första vi hittade.
”Harry Harry Harry!” Jag sprang fram till honom och räckte över brevet. Han tog emot det och såg förundrad ut.
”What now, did you write me a letter?” Harry tittade frågande på mig.
”Its not me who wrote it.” Jag pekade på underskriften. ”It’s Niall!”
”Did Niall write me a letter?”
”It’s not YOUR letter! God.” Suckade jag. ”Read it just read it!”
”Okay no need to panic.” Skrattade han.
”I think there is.” Inflikade Zayn i samtalet.
Harry tittade upp från brevet han ännu inte hunnit börja läsa och jag uppfattade rädsla i hans blick. Zayns ord gjorde honom uppenbart ängslig och han gjorde inget försök till att dölja det. Jag la en hand på hans axel. Då kände jag hur hans kropp darrade. Det var inte lätt att uppfatta, men svaga skakningar nådde känselnerverna i mina fingrar och fick min egen hand att darra tillsammans med honom.
”Just read it please.”
Svar
Kan du inte SNÄÄÄÄÄÄÄLLLLLAAAA gör fler såna videor den va sjuktbra! ;)
Dreams are meant for sleeping - Del 142
Jag vred på låset och Harry öppnade sakta. Han log när han såg mig. Jag gjorde detsamma.
”Are you alright from yesterday?”
”Well, I’m pretty shaken...” Mumlade jag. ”But I think I can handle it.”
”Why don’t I believe you?” Harry synade mig från topp till tå med sina stora gröna ögon. Jag hade bara handduken virad runt min kropp och kände mig lite lättklädd.
”I don’t know? You should. I’m fine.” Svarade jag och tittade ner i golvet. Gud vad jag var dålig på att ljuga.
”I’m not an idiot.”
”Yeah you are.” Flinade jag.
”Not when it comes to these things.” Harry klev närmare och flätade ihop sina fingrar med mina. Jag kunde inte förneka att det skulle vara skönt att lätta på hjärtat.
”You can tell me.”
Jag suckade tungt.
”I hate the paparazzis.”
”I know.”
”No, I mean, really hate them. I can’t take it. Wherever we go, they’re there to snap photos of us together. I don’t dare to go on the internet anymore. I’m afraid I’ll find rumours and pictures of us. They can’t show up at the wedding Harry, they can’t. But they will after my huge mistake last night.” Jag stirrade ner på mina barfota fötter i någon sekund, men tittade snabbt upp igen.
”What mistake?” Harry såg uppriktigt förvånad ut.
Jag tystnade. Det slog mig just att jag inte berättat om igår för någon än. Inte ens för Harry. Jag måste ha slocknat som ett ljus. Jag antog att jag hade sagt nåt innan jag somnat, men tydligen var fallet inte så.
”Well...”
Jag började plocka ur minnet och tillslut hade jag förklarat allt om hur Anton startat en konversation med mig och låtsats vara vilse, hur jag avslöjat att vi var förlovade och om den lilla videokameran som varit på inspelning hela tiden. Jag kände mig så dum, så lättlurad.
”That bastard!” Harry höjde rösten och slog näven i badrumskaklet. Tack och lov var det ingenting som sprack. Men han grimaserade och jag misstänkte att han fått ganska ont i knogarna.
”It’s okay Harry-”
”And then he has the nerve to attack you and chase you down the street, even inside the complex! When I get hold of him I’m gonna beat him up until he turns blue.”
”Harry!” Jag drog hårt i hans tröjärm och han återvände från sin tankegång om hur han skulle hämnas. Den här sidan av honom skrämde mig lite.
”You can’t get in a fight with the paparazzi, do you have any idea how bad that would look?”
”I don’t care, you could’ve got hurt! Oh look you did!” Harrys blick förflyttades från mitt ansikte ner till min arm, som hade en blåmärke format efter en hand som kramat runt underarmen där Anton gripit tag.
”It’s not that bad I don’t even feel- Aoch! Dammit Harry!” Jag röt till och drog åt min armen. Harry hade tryckt på mitt blåmärke och det ömmade till rejält. Jag gav honom en ond blick.
”Not that bad huh?”
”Oh sssch I still mean what I say. You can’t get in a fight with him. You’ll probably never see him again anyways. It’s not like we’re neighbours and I don’t think he'd want to show up here again after all this.”
”But what if he does? What if I see him on the streets? That’s highly possible.” Ådrorna på Harrys hals pulserade under den tunna huden. Han var ordentligt upprörd. Hans insida kokade säkert som tevatten. ”Am I supposed to give him a free pass? Let him walk away after what he did to you?”
”Yes.” Svarade jag bestämt.
”Forget it.”
”Listen to me! If the paparazzi catches you you can just as well go and bury yourself and never walk out in public again.”
”How many times do I have to tell you? That doesn’t mean a squat to me.”
”If you love me you let this go.”
Jag visste att jag frustrerade honom. Harry drog fingrarna genom håret och jag såg hur han höll andan för att inte brista. Han vände sig om för att gå ut ur badrummet. Men han ändrade sig och snurrade tillbaks så vi stod ansikte mot ansikte, gav mig en kyss på kinden och viskade i mitt öra.
”I can’t do that.”
Baby Lux
Svar
Maz
omfg Maz följde min instagram
Typ såhär gick min dampreaktion med Vivi. Och gissa vad. Han följde henne på instagram också.
