Dreams are meant for sleeping - Del 69
Louis fortsatte springa, skämtare som han var. Han satte ena handen i pannan över ögonen.
”My bag!” Han pekade mot andra öppningen där väskorna kom in istället. Zayn skyndade dit och lyfte av väskan. Louis hoppade av, tog emot resväskan och tackade Zayn med en kindpuss.
”Shall we go?”
Vi började alla röra oss mot parkeringen. Min väska var säkert dubbelt så tung nu jämfört med när vi åkte till LA. Kan bero på all shopping jag gjorde där. Jag kunde inte hjälpa det. Alla butiksfönster och hypnotiserande vackra kläder hade dragit mig in i affärerna och varje gång hade jag kommit ut med minst fyra kläderplagg i kassen. Nu fick jag mitt straff och flåsandes släpade jag den tunga väskan efter mig.
”Where did we park the car?” Frågade Harry och tittade på Louis.
”How should I know?”
”It’s YOUR CAR!” Påpekade Harry och gestikulerade irriterat med händerna. ”Who else would remember where you parked your car?”
”Well, I didn’t think about it when we got here.” Sa Louis. ”I was concentrating on finding a parking spot!”
”And you couldn’t remember where the spot was located while you were at it?!”
”NO!”
Jag såg hur Liam försökte säga något. Han räckte försiktigt upp handen som om han väntade på att få frågan. Hans mun öppnades smått men han fick inte tillfälle att avbryta Harrys och Louis gapande.
”Calm down...” Jag drog lätt i Harrys tröjärm men han ville inte riktigt lyssna.
”Louis you always do this!”
”I’m sorry okay!”
”Harry!” Jag drog ytterliggare i hans ärm.
”What?” Han släppte sin irritation på Louis och tittade ner på mig.
”Liam has something to say.” Jag nickade åt Liam som gav mig ett leende som tack.
”I remember where we parked.”
En gemensam suck av lättnad hördes. Vilken tur attt vi har Liam, även kallad Daddy Direction. Jag kunde förstå varför. Utan honom hade jag en känsla av att det skulle vara kaos bland killarna 24/7. Om det inte hade varit för Liam hade vi alla glömt våra pass hemma. Ja, även jag. När jag hade kommit ner med min resväska till bilen som skulle ta oss till flygpplatsen hade Liam sagt ”I hope everyone has their passports now” och jag hade fått kuta upp till huset och hämta passet som låg kvar på byrån i hallen. Jag hade tänkt att om jag lägger det där kan jag inte missa det på vägen ut, och i all upphetsning hade jag gjort det ändå. Tack gode Gud för Liam.
Efter några minuters promenad hittade vi Louis blå bil. Louis låste upp den med ett klick och hoppade in i förarsätet, lämnade sin väska för någon annan att ställa in i bakluckan. Jag suckade åt hans slöhet, men kunde inte låta bli att tycka det var lite gulligt. I protest satte sig Harry så långt bort från förarsätet som möjligt. Men jag var inte orolig. Dessa smågnabb mellan det så kallade ”Larry Stylinson” blåste alltid över på sekunder. Om jag känner grabbarna rätt kommer de prata och skratta högljutt med varandra innan vi når motorvägen.
Oj så rätt jag hade. Efter 50 meter när Louis nästan kört över en katt hade Harry börjat skratta så han nästan storknade. Hans härliga skratt smittade av sig på mig som spred sig som en löpeld till alla andra i bilen. Louis drog på munnen han också, och vände huvudet snabbt mot baksätet där han såg Harry gråta av skratt. Han log, glad över att kivet var över, och vände blicken mot vägen igen. Jag kunde inte låta bli att le själv åt Louis lättnad. Precis som jag klarade han inte av konflikter och gräl. Jag står knappt ut i ens de minsta bråk. Hela magen knyter sig och jag mår nästan illa. Därför förlåter jag alltid, även om personen kanske inte riktigt 100 procent förtjänar det. Bara för att slippa konflikter. Det borde jag inte göra egentligen men jag kan inte hjälpa det, jag vill bara att de ska ta slut.
”Are we home yet?”
Nialls fråga fick mig att tänka på reklamen för McDonalds. Med ens började jag skratta igen.
Dreams are meant for sleeping - Del 68
”I love you.”
Emma
”Flight 242 to Heathrow. 242 to Heathrow boarding now.”
Jag reste mig segt upp från Harrys knä. Jag fattade handtaget om min resväska och började släpa den mot flyget. Denna gång fick vi inget privatflyg. Zayn snurrade ett varv för att se vart han ställt sin egen resväska. Louis fnissade för sig själv bredvid när Zayn inte kunde hitta den. Efter någon minut när Zayn började bli riktigt stressad avslöjade Louis sitt bus, och drog fram väskan under väntestolarna. Nialls knä var i princip bra nu så han kunde dra sin väska helt själv.
Väl inne på flygplanet hade jag och Harry fått platser brevid varandra, och jag snodde fönsterplatsen. Harry lipade åt mig som om han vore fem, men bara för att retas lite. Jag var fortfarande lite skakis över incidenten den där kvällen, som nu ägt rum för fyra dagar sen. Jag kände mig tvungen att hålla mig nära Harry hela tiden, för jag vågade inte vara ensam ens ett ögonblick. På planet fällde jag upp armstödet så att jag kunde ligga med huvudet i Harrys knä. Han kysste mig uppe på hjässan och rörde lätt på mina nyckelben. Jag tror jag somnade rätt snabbt, för innan jag visste ordet av kittlade Harry mig försiktigt i nacken och viskade att det var dags att vakna.
”Emma...” Mumlade han i mitt öra. Halvsovandes försökte jag lamt slå bort hans hand.
”Time to get up darling...” Fortsatte han och kysste mig ömt i pannan. Det fick mig att le. Jag slog upp ögonen och möttes av hans klargröna blick. Fanns inget bättre sätt att vakna på. Vi trängde oss ut i den trånga flygplanskorridoren och mosades av de utrusande passagerarna som agerade som om de hade sjukt bråttom. Vilket de säkert inte ens hade egentligen. Jag fick sidan intryckt i en flygplansstol och stönande ofrivilligt till. Harry och jag skuffades och pressades fram i kön. Vilken befrielse det var att komma utgången. Vi tryckte oss ut genom öppningen och gjorde väg mellan folkmassan. De andra grabbarna fick vi leta rätt på sen. Jag bad bara för att ingen skulle knuffa till Niall och bringa tillbaka den nyss läkta knäskadan. Men jag hade en känsla av att Liam hade koll på läget och hindrade det från att hända. Han hade alltid koll på de andra killarna. Långt borta fick jag syn på bagagebandet. Jag och Harry skyndade oss dit, ställde oss på en bänk för bättre utsikt och sökte Niall, Louis, Liam och Zayn med blickarna.
”Where are they?” Frågade jag fundersamt och spanade så gott jag kunde.
”I have absolutely no idea.” Svarade Harry och kliade sig på halsen.
”Maybe they fell through a hole.” Skämtade jag och Harry skrattade till.
”There!” Utbrast Harry och skuttade ner från bänken. Jag var snabb på att springa efter för att inte tappa bort honom i folkhavet. Jag tog tag i hans tröjärm och följde med.
”We found you!” Sa Harry glatt när vi kom från till killarna. ”What happened?” Fortsatte han.
”All the passangers crowded the corridor so thick we couldn’t even get out from our seats.” Förklarade Zayn. ”And when we finally got out we got flew around like mittens. It was a real challenge just to stay on your feet and not fall over from the pressure.”
”Never again.” Inflikade Niall. ”I absolutely hate tight spaces.”
Zayn klappade honom tröstande på axeln. Jag andades ut av lättnaden att Nialls knä var okej. Och självklart för att de andra också var oskadda. Men det var som dags att sätta fart tillbaka mot bagagebandet som börjat rulla. Vi ville ju inte riskera att missa någon av våra väskor så de fick åka en runda till.
Otåligt stampade jag lätt med foten mot det gråvita golvet. Självklart måste vi ha missat en väska för vi stod sist kvar och Louis sista väska hade fortfarande inte skymtats. Alla vi andra hade fullt antal resväskor. Helt random sprang Louis fram till bagagebandet och hoppade upp på det. Bandets fart fick Louis att dratta omkull och ramla på rumpan, fortfarande åkandes på den snurrande väskkarusellen. Det fick oss alla att skratta. Harry tog min hand och drog upp mig på rullbandet också. Vi tappade också balansen, Harry hamnade underst med mig på toppen. Resten av gänget skuttade också upp bandet och vips satt vi alla där och åkte med. Louis skrek till på driv när han började närma sig slutet av bandet där väskorna åkte ut igen. Han reste sig klumpigt upp och försökte springa motsols på bandet för att inte åka in genom öppningen. Han såg väldigt rolig ut, nästan som en tecknad seriefigur. Harry och jag började också närma oss slutet. Med en snurr rullade vi av bandet ner på golvet. Niall, Zayn och Liam hoppade också av. Louis fortsatte springa, skämtare som han var. Han satte ena handen i pannan över ögonen.
”My bag!” Han pekade mot andra öppningen där väskorna kom in istället. Zayn skyndade dit och lyfte av väskan. Louis hoppade av, tog emot resväskan och tackade Zayn med en kindpuss.
Dreams are meant for sleeping - Del 67
”And, there’s another thing...” I started. ”I think I remember what happened to me that night I went missing...”
The lads turned to me with the biggest eyes I’ve ever seen.
”You do!?” Zayn bawled.
”In the fight, when I got my first punch in the head. I remembered something. A scenario flashed before my eyes, but I didn’t have time to analyze it any further before that man went after me again, But now I remember. Because the whole incident seemed familiar. I think that’s what’s called déjà vu”
”What are saying Harry? This happened before?” Niall sounded really worried.
”I’m getting to it!” I took a deep breath.
”The shopping windows caught my eye as I wandered along the street gazing at all the bright colored things and expensive price tags. What should I get Emma? I wanted to give her something special, but I had absolutely no inspiration. I wanted it to be a surprise, so that’s why I told the guys I would come home later. Maybe I should have told them what I was planning but Emma was standing right there so I couldn't without spoiling the surprise. I sang a little to myself to make the quietness go away, as it scared me a bit. I wasn’t very comforable with dead silence. All of a sudden a powerful arm got hold on the egde of my shirt. It ripped open and like frozen I stopped walking. Before I had time to react the arm came out again and pulled me into a dark space between two shops.
I was facing two tall guys. They didn’t look very friendly, so to speak. The looked at me with squinted eyes and their mouths twitched a little, like they were trying hard to keep some kind of anger in. They moved a bit closer. The brickwalls around me seemed to move closer as well, capturing me with no exits available. I’ve never felt so trapped. Before I even got the chance to open my mouth, asking what was going on, the tallest guy aimed at my face. He hit me in the eye, and heavy as a brick I hit the cold cobblestone. As that wasn’t bad enough I scraped up my side at the same time against the uneven rocks.
”Prick!” He shouted. ”Don’t think you are something, you’re not. I know who you are. You’re useless!” He gave me a hard kick in the guts. ”You have absolutely NO talent!” He gave me another kick. ”You don’t even care about you’re fans at all.” Now the other lad joined in. I felt powerless and didn’t have the strength to fight back because of the first sudden surprise hit in the eye. It had kind of made my whole body shut down, along with my reflexes. A smart move for the attacker’s part. I couldn’t see much because my curls were all in my eyes, but I saw his face a tiny bit and by the look of it he seemed a little... scared. I got the feeling the most violent guy made him do this with him. I assumed the frightened one didn’t have to courage to stand up to his mate, and just played along to not get on edge with him. I don’t blame him really, I wouldn’t want to get in a fall out with him either. Then the ’leader’, or what to call him, shouted again.
”You and your band can go to hell!”
I got punched in the side, and then I heard footsteps fade away along the cobblestone. They had left. The adrenalin of the chock had kept me from feeling pain during the fight, and now it all came rushing at once. My guts ached, my side bleed out on the cobblestone and formed a bloodpuddle. Then it all went black.”
The lads looked at me with teary eyes. I ended the story with gently wiping a tear from my own eye with the back of my hand. I chocked down a sob. Liam made a little noise and put his hands over his mouth. Niall patted him comforting on the shoulder. In a split second Louis came rushing towards me and gave me a tight hug. He wrapped his arms around me as I quietly started crying on his shoulder. Louis rubbed my back slowly trying to comfort me. The rest of the boys got up and went up to me aswell, and we had a big group hug in the middle of the hotelroom. My body was shaking a bit from the sobs. I lengthened my arms as much as I could and tried to hold all the lads over their shoulders. Obviously I couldn’t reach around fully, but at least I touched them all more or less now. I looked up and seeked eye contact with every one of them. I formed my lips and mimed three little words.
”I love you.”
Förlåt!
Gud förlåt för den usla uppdateringen men skolan har tagit över mitt liv den senaste veckan och jag har inte haft tid att skriva på novellen. Men som ni ser nu har jag lagt upp en ny del här ovanför som jag hoppas uppskattas. Jag ska försöka hålla bättre uppdatering men det är inte lätt med så mycket plugg. Förhoppningsvis lättar det upp och jag kan fortsätta skriva som vanligt snart igen. Liten hint, om ni kommenterar den nya delen bra kommer jag känna mig mer motiverad att skynda på med nästa! Just so you know :)
Dreams are meant for sleeping - Del 66
”Harry come with me!”
Glatt sträckte jag ut handen för att Harry skulle ta den. Tillsammans sprang vi ängens stora, öppna yta. Gräset kittlade under fötterna och vinden susade i håret. Himlen var utan en prick och solen lyste ner på oss. Vi satte riktning mot skogen. Flåsandes och skrattandes slog oss ner samtidigt på en kraftig trädrot. Jag hörde ett tyst prasslande och stelnade till. Harry uppfattade min plötsliga reaktion och frös han också.
”Come with me.” En man klev ut ur skuggorna.
”I don’t want to” svarade jag, och flyttade mig närmare Harry.
”Yes you do!”
Han gick rappt fram mot oss, med hårda, stampande steg. Men Harry ställde sig framför mig och blockerade mannen att göra något.
”You’re not taking her anywhere.” Harrys röst lät mörk och alldeles monoton. Han ville visa att det var han som bestämde.
Med en läskigt stark, rak höger träffade mannen Harry i huvudet. Han sjönk som en sten till marken, och jag stod ensam kvar framför den stora mannen och kände mig ganska ynklig. Blod började forsa från Harrys panna och bilda en tjock pöl nedanför hans kind. Det letade sig ner i sprickor i marken och spred utmed hans kropp. Kläderna sög upp den röda vätskan med samma effektivitet som en tvättsvamp. Jag skrek så det ekade över hela skogen.
”Emma!”
Jag kände hur jag lätt kastades runt, och kände mig något snurrig.
”Emma wake up! Please stop screaming...”
Jag fick syn på en orolig Harry bara centimeter från mitt eget ansikte. Jag slutade med ens att skrika och istället rann en tår eller två ner från mina kinder.
”Schh... it’s okay...”
Harry höll om mig och vaggade mig sakta fram och tillbaka.
”It was just a dream Emma... It’s not real...”
Jag grät ut i hans skjorta. Den blev blöt väldigt snabbt, och då flyttade Harry över mitt huvud till andra axeln. Gårdagens upplevelse hade varit väldigt traumatisk för mig, och jag var fortfarande väldigt känslig. Jag misstänkte att jag skulle behöva dras med liknande mardrömmar ett tag framöver. Efter en stund hade jag lyckats lugna ner mig. Men inte en chans att jag kunde somna om. Jag tittade mig runt efter något som visade tiden, men hittade ingenting. Att hotell aldrig kunde ha klockor på rummen! Irriterat letade jag rätt på min telefon. Mobildisplayen talade om att den var 03:12 på natten. Jag berättade om min dröm för Harry, och avslutade med att förklara att jag aldrig skulle kunna sova nu. Han förstod precis, gav mig en öm puss på kinden och lät mig ligga i hans armar resten av natten.
Harry
”You said what?!” Louis jaw was basically touching the floor from the chock.
”You got in a fight!? Someone tried to kidnap Emma?! I think I need to sit down...” Liam put his hand on his forehed and sank down on the bed next to Niall who was already sitting. Niall patted him comforting on the shoulder, trying to make him calm down. It seemed kind of useless though, I could almost see Liam’s heart pounding from all the worries and stress this caused him.
”That’s what I said.”
I tried to make it as easy as possible for the lads to understand what had went down last night. I didn’t want to burden them with details about the whole thing, because I thought it would only make the situation even worse and make the boys worry themselves sick. Okay they probably did that already. I could tell by the looks on their faces they were all very conserned.
”And, there’s another thing...” I started. ”I think I remember what happened to me that night I went missing.”
The lads turned to me with the biggest eyes I’ve ever seen.
Svar
Nej, bara påväg att bli kidnappad av en främling. Förlåt om jag var lite otydlig :)
Dreams are meant for sleeping - Del 65
I squinted, trying to figure out where I had seen him before. But the boose gave my brain a hard time placing him. He stopped a short girl from walking right into a lamppost. I moved a little closer to getter a better look at his face. Hidden in the bushes, I lightly move my feet over the ground so I wouldn’t get caught. As I moved, I saw the man getting a little heated up and with a snatch he grabbed the girl’s wrist. She tried to get loose from his grip, but I could tell he was so much stronger. This worried me, was he some kind of villain? If it got any further I had to do something. My heart was racing. 20 feet more I would be standing in line with the man and the girl, but still hidden in the bushes. I could see the man’s face pretty clear now. Then it hit me. That’s the man who had lend me his phone! The same man I thought I saw outside the hotel that night Emma found me! Maybe I wasn’t delusional. But why is he holding that girl against her will? The man pulled the girl towards himself in a strong grip and she screamed. I recognized that voice. Oh my God is that... Like frozen I watched the man drag the girl along the street, when I saw her face. At a racing speed I jumped out of my hiding place. Branches scracthed small but stinging cuts into my arms and legs. I ran towards the man and the girl.
”HEY!”
The man turned around and his eyes went from normal to wide open in a split second. He clearly recognized me. Before he got the chance to prepare at all I aimed a punch at his face. I hit him right in the eye, and he loosened his grip around Emma. With quick reflexes I pulled her away from him, and placed her behind me. The adrenalin was pumping in every vein of my body. I raised my fist and made a second shot at the other eye. But this time the man had time to react. He stopped my hand halfway and made a move himself. He hit the right side of my head and I sunk down to the ground. Flashbacks raced before my eyes, but I didn’t have time to think about them any closer, as I noticed he was ready to give me a hard kick in the side. I crawled backwards in a fast motion. He missed with millimetres only. He got irritated and gave it another shot. I jumped back again and he missed this time too. I got up on my feet, as I saw his hand rapidly coming towards my face area. I closed my eyes, waiting for the smack down. But several seconds passed and I didn’t feel squished. I opened my eyes. Emma was hanging on the man’s back, stopping him from beating me down. Her distraction let me punch him in his stomach. He sunk to the ground and stayed there. Emma ran over to me and gave me a tight hug.
”Thank you Harry...” She sobbed into my shoulder.
”It’s okay Emma. It’s okay...”
I held her close, desperatly trying to make her feel safe. I stroke her hair. Her beautiful, long, brown hair. Slowly the sobs died out.
”Lets go back to the beach, find the others.”
Emma nodded and I held her close to me over her sholders. Side by side we walked back.
”Emma!”
Liam came sprinting towards us. I let her go so Liam could hug her properly.
”What happened are you okay?” Liam sounded worried and daddy-like. Emma opened her mouth to answer, but no words came out. Her eyes began to tear up again.
”I’m so sorry Emma I didn’t mean to...” Liam apologized guiltily, even though he had no idea what for.
”Can you tell the lads Emma and I went back to the hotel? I think she needs to rest. I’ll explain when you get back okay?”
Carefully I removed her make up. She had mascara all around her eyes. I led her back into the main room and gently layed her down in the bed.
”Harry...” She whispered.
”Yes love?”
She weakly patted the empty space next to her, as a sign of that she wanted me to lay beside her. Of course I did as she wished. I moved as close as could and wrapped my arms around her from behind, so we were spooning. I think Emma had already fallen asleep, because I could hear her breathing had got heavier. I put my face in her hair and the next thing I know, I’m asleep as well.
