Dreams are meant for sleeping - Del 64
Emma
“I’m just gonna take a wee!” Informerade Harry och stack iväg mot buskarna. Efterblivet vinkade jag till honom när han försvann bort med ryggen mot mig. Försiktigt sippade jag på min lilla paraplydrink. Med lite för många såna drinkar i mitt system reste jag upp och började snurra i sanden. Jag fick syn på en kattunge som satt ensam brevid en stor soptunna. Jag tyckte synd om den, och vinglade bort till den gråa pälsbiten.
”Heeej där! Oj du kanske inte förstår svenska. Hiiii!” Sluddrade jag och kliade katten under hakan. Den ruskade på huvudet och började krypa iväg. Jag följde efter, eftersom jag inte ville att den skulle försvinna. Efter några meter grabbade någon tag i min axel och fick mig att räta upp ryggen.
”Hello!” Vinkade jag glatt. Jag stod öga mot öga med en rätt lång, medelålders man. Jag noterade att en tidning stack upp ur hans jeansficka.
”What are a girl like you doing here by herself?” Frågade mannen, och gav mig ett snett leende.
”Jag skulle... I was just patting that cute little kitten.” Jag pekade på kattungen som försvann bakom ett hörn. Mannen brydde sig inte ens om att vända sig om och titta. Det gjorde mig lite irriterad, kattungen var ju så söt.
”W-why wooon’t you look?” Frågade jag otydligt.
”Why don’t you come with me beautiful girl?” Sa mannen och fattade tag om min handled.
”No... thanks I’mma go back to my friends.” Jag försökte lossa på hans grepp, men han höll envist kvar mig.
”Let me... go...” Jag började få panik. Jag kände pulsen stiga.
”No come with me.” Upprepade mannen och började dra i min arm.
”I said no...o!” Alkoholen hade verkligen börjat påverka mitt uttal, men min hjärna var inte helt bortkopplad. Jag ville inte följa med den här mannen.
”You’re coming with me!” Mannen drog mig tätare intill sig och slog båda armarna runt min kropp.
”SLÄPP MIG!” Skrek jag i ren panik på svenska. Han täckte min mun så att jag inte kunde skrika mer. Jag ryckte och slet men han var för stark. Han började röra sig och jag kunde inte annat att släpas med.
Harry
By the time I got back to the bar, Emma was no longer there. I shouted for her, but I didn’t get any response. I started running around on the beach looking for the other lads. The first one I spotted was Zayn.
”Za... Zaaayn!” I gasped and layed my hand on my pounding ribcage.
”What is it Harry?”
”Emma... Have you seen her?”
”No man I thought you were with her?”
I grabbed Zayn by his collar.
”I don’t know where she is!”
”Harry Harry tell me what happened!”
I explained my little wee-trip, it wasn’t a really long story, so I was done like seconds after I began telling it.
”We’ll find her!” Zayn assured me. You go that way and I’ll go find the other lads okay?” I nodded and left. I jogged up to the street. It was laying in shadows as none the street lights seemed to function. Wow they really need to fix those streetlights. Suddenly I saw a familiar man walking along the pepplecovered road.
Dreams are meant for sleeping - Del 63
I was grateful she was a talkative person or else we might have sat here as quiet as two awkward rocks.
“So... When we’re you planning on telling me you’re famous?”
I stopped breathing for a second. She had caught me off guard. I didn’t even think about that!
“I... um...” I stuttered, struggling to form actual words.
“It’s fine.” Victoria said kindly. “I was just curious.”
“I’d completely forgotten about that!”
“You’re kidding?”
‘You make me forget everything with those eyes of yours...’ I thought to myself. I didn’t say it out loud though, I’m not crazy.
“So you know who I am?”
“Well, yes.” Victoria began. “But at first I didn’t recognize you. All I saw was a cute blonde head at the bar bopping to the beach music. I had this feeling you looked familiar, but I couldn’t really point it out. Then I remembered. You were my favorite in the “WMYB”-video.”
I blushed, and not a little bit. It was bad. My cheeks turned all red and it only made me blush even more. It felt like my face was boiling from the inside. I stared down at the ground, fighting the urge to not bury my head in the sand.
“But when you smile at the ground...”
Surprised I looked up at Victoria who had beautifully sung the line from What Makes You Beautiful. She gave me the prettiest smile, and lightly touched the top of my hand. My body shivered from the simple nudge. I looked down in the sand again, and whispered encouraging words to myself. Victoria looked out over the ocean. I slowly leaned closer to her. The nerves started to get the best of me, but I didn’t interrupt my move. I was about 12 inches away from her face when Liam came running towards us along the beach. He was struggling to pick up his pace as his feet kept sinking in the sand, slowing him down remarkably. He reached us, breathing heavily from the effort. It took a minute for him to catch his breath.
“Emma’s missing!” He managed to say, still gasping.
“What?!” I shouted out loud.
“Harry went for a wee in the bushes, and by the time he came back Emma wasn’t sitting at the bar anymore. And she’s not somewhere on the beach either. I promise you we’ve been running all over it, looking in every corner, nothing!”
I just stared at him for several seconds.
“Help me up!”
I reached out my hand and Liam grabbed it. He pulled my up on my feet. My leg was killing me, because stupidly enough I accidently supported my whole weight on it, but I didn’t say anything. That was the least we had to worry about at the moment.
“Wait wait what are you saying, she’s gone?!”
“Yes!”
Liam took me by the shoulders and shook me to make me realize what he’d just said. I felt empty. It didn’t really sink into my head. Emma, gone?
“Sorry to ask, but who’s this Emma?” Victoria sneaked into the conversation.
“Oh, she’s a friend of ours.” I explained.
“We have to look for her!” Liam sounded desperate and he looked like he was about to have a breakdown.
“First it was Harry, and now Emma?!” Liam continued with a slight broken voice, laying his head in his hands. “Why is this happening?”
I tried to comfort Liam. I held him close, and he rested his face on my shoulder, which was possible because of our height difference. I could hear silent sobs slowly drowning my shirt. I patted him on the back, whispering into his ear everything was going to be okay. Even though I wasn’t sure I believed in what I said.
Om ni ville veta är det min födelsedag idag. 16 år baby! Önska mig ett litet grattis kanske? :)♥
Dreams are meant for sleeping - Del 62
“Hi...i.” I stuttered. She laughed and showed of a perfect set of teeth. “I’m Victoria.” She put her hand up and I nervously shook it. Oh get over yourself Niall, stop embarrassing yourself!
“Niall” I responded and gave her an awkward wave with my right hand.
“Why are you sitting here alone?” Victoria asked.
“I’m, um, a part of my company is down by the water” I explained and pointed. “The two others are sitting there laughing their heads of” I continued and moved my pointing finger towards the other side of the bar, where Harry and Emma cried of laughter.
“Well, now you got me as well.”
My mind went blank. I didn’t know what to say.
“Hello? Say something? Please I feel like I’m embarrassing myself here...” I noticed Victoria blushing as she spoke.
“Oh no! No I’m the embarrassing one!”
“Are you kidding?” Victoria said surprised. “You are adorable and I just stand here trying to flirt and get no response.”
“Flirting...?”
A stupid smile crossed my lips for a brief second.
“Oh I’m so glad you don’t think I’m an idiot.” I said.
“You wanna... Sit under the coconut tree over there?”
“I can’t walk really.” I started. “My knee is screwed up. That’s why I’m sitting here.”
“Oh.” Victoria sounded a bit disappointed. I couldn’t stand the sad look on her face.
“I’ve got an idea! If you’re up for it... If I can support myself over your shoulders?"
“Sure thing!”
Victoria lit up and was quickly standing next to me. I put my arm over her shoulders and stood up. Unsteadily we walked the best we could, but the sand made it pretty difficult. Our feet sank down deep and left heavy footprints behind us. Eventually we managed to get to the coconut tree. Victoria put me down nice and easy. I rested my back against the palm and closed my eyes for a bit.
“The ocean’s really beautiful tonight isn’t it?” Victoria sounded dreamy. I opened my eyes and observed the ocean. The moon shone and made the water glimmer. A seagull dived after a fish but missed its prey. I couldn’t help but feel relief it got away. The vaguely moving surface enchanted me. And I’m pretty sure it bewitched Victoria as well, because her eyes were locked on the slow, incoming waves. You could barely see them but if you looked closely you could tell small, small movements of water were on their way in towards the shore.
“Yeah.”
Victoria and I got it on well from the very start. I found out she was American and lived here in Los Angeles with her parents, as she was an only child. She was a senior at Seashell High School so she was the same age as me. She was a very sunny, bright person. She had loads and loads of questions and whenever I cracked a joke she laughed. It was really contagious and it made me start laughing as well. My Irish accent amused her to the level where she tried to do one herself. She wasn’t very good at it, and I found it hilarious. She was too cute. But she could actually pronounce ‘Thanks as Tanks’ like an Irish native. I gave her a big smile and told her I was really impressed. Butterflies in my stomach started to spread like wildfire when I talked to her. I was grateful she was a talkative person or else we might have sat here as quiet as two awkward rocks.
“So... When we’re you planning on telling me you’re famous?”
Dreams are meant for sleeping - Del 61
”Harry?”
Med en knuff blev jag upptryckt mot badrumsdörren.
Harry började kyssa mig hett och intensivt. Han händer var stadigt placerade mot dörren på varsin sida om mitt huvud så jag inte kunde komma loss. Inte för att jag ville. Mina händer vilade på hans rygg och jag rubbade den långsamt upp och ner. När hans mun släppte min bet jag mig lätt i läppen av tillfredsställelse.
”You ready to go?”
Alldeles svag i knäna nickade jag till svar. Glatt sprang vi bort till hissarna och brottades likt dagisbarn med varandra om vem som skulle få trycka på knappen först. Till mitt förtret vann Harry. Den här gången. Han fick sitt straff när han bad om lite hångel i hissen och jag nekade, bara för att plåga honom en smula. Men han var envis och tänkte inte ge sig så enkelt. Han använde sig utav fördelen av överraskning och grabbade tag om mina axlar och gav mig en puss mitt på munnen. När han släppte mig tittade jag handfallet på honom. Det hade jag inte varit beredd på. Jag försökte spela sur men det gick inte så bra med det där leendet som tvunget skulle visa sig på mina läppar. När hissen nådde bottenvåningen klev vi ut och krockade nästan med ett par i 50-årsåldern. Vi rusade förbi receptionen som skrek på oss att sakta ner men vi struntade i deras tillsägelser och sprang ut genom lobbyns entredörrar.
Nere på stranden var partyt redan i full gång. De andra killarna hade gått i förväg och satt alla fyra vid baren och pratade glatt och högljutt. Jag och Harry gick fram till dem och slog oss ner på varsin stol brevid varandra.
”I want aaaah!”
Harry började smeka mig på låret under bardisken samtidigt som jag försökte beställa, och meningen blev helt sluddrig. Jag naglade fast Harrys hand så han inte kunde röra den och försökte igen. Det gick bättre den här gången och jag lyckades beställa min drink. Fnissandes beställde Harry en likadan till sig själv. Inom loppet av några minuter satt vi båda där med varsin drink i handen, flörtandes och skrattandes. Musiken spelades så ljudligt att jag kunde känna hjärtat dunka. Det här skulle bli en minnesvärd kväll!
Niall
Emma and Harry were hysterically laughing at some intern joke I didn’t get at all. Liam, Zayn and Louis had gone down to the water, with the illusion I had Harry and Emma to talk to. But they were too caught up in the joke and didn’t notice me sitting by myself. I couldn’t join the other lads because of my leg, so I had to stay at the bar. At least the bartender was a pretty funny guy.
“Hi.”
I looked over my right shoulder and saw a really pretty girl standing next to me. She had long, brown wavy hair and was leaning on the desk.
“A Night To Remember” she ordered.
I caught myself staring at her. I blinked and shook my head to stop, before she’d notice me.
“Oh, hello!”
She turned to me and hypnotized me with the most amazing brown eyes I’ve ever seen.
“Hi...i.” I stuttered. She laughed and showed off a perfect set of teeth. “I’m Victoria.” She put her hand up and I nervously shook it. Oh get over yourself Niall, stop embarrassing yourself!
Dreams are meant for sleeping - Del 60
”Are you okay?” Fick jag fram mellan skrattattackarna. ”Sorry I’m... Are you hurt?” Jag satte handen för munnen för kväva skrattet.
”Very funny.” Svarade Harry sarkastiskt.
”I’m sorry I’m sorry...” Andades jag fram. Harry reste sig upp och borstade bort sanden från badbyxorna.
”They should put up a warning sign for abandoned sandcastles.”
Min mage krampade ihop att skratt. Jag var tvungen att sätta mig ner. Långsamt segnade jag ner i den heta sanden.
”Emma you have to breath!” Skrattade Harry.
Det tog ett tag innan jag äntligen kunde andas normalt igen. Harry hjälpte mig upp. Hela jag var täckt av sand. Harry föreslog att vi skulle ta ett dopp i havet för att få bort alla sandkorn. Hand i hand ilade vi över sanden ner till vattnet. Vågorna slog högt mot strandkanten och saltet stänkte upp i ansiktet. Vattnet var alldeles lagom varmt och jag var snabbt i och dök under ytan. Harry var något långsammare men han doppade sig ändå rätt snabbt han med. Mitt huvud borrade sig genom vattenytan och jag kände saltet fästna sig på läpparna. Håret klistrade sig över ögonen och skymde min syn och jag var tvungen att svepa bort det ur ansiktet. När jag fått det ut vägen märkte jag hur Harry glodde på mig. Han såg ut som om han nyss sett mitt hårsvep i någon slags slow motion. Hans högra mungipa var högt uppdragen i ett snett leende.
”Man you’re hot. I swear the sun is jealous.”
Wow vilken raggningsreplik. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag bestämde mig för att bemöta hans raggningsreplik med en annan.
”I can swim, but in your eyes I drown.”
Jag låtsades plaska runt i vattnet som jag inte visste hur man simmade. Harry var snabbt framme till min ”räddning”.
”I got you babe.”
Harry lyfte upp mig i sin famn. Jag blickade in i hans gröna ögon, vars färg förstärktes ännu mer av det omgivande turkosblåa havet. Hans perfekta tandrad skymtade.
”So...” Började jag. ”There’s going to be a beach party here tonight. As you just saved my life, would you like to be my date?” Frågade jag skämtsamt.
“A beach party? As your date? Hmm I’ll have to consider that...”
Jag gav honom en lätt örfil på kinden för att han retades med mig.”No reason to be violent!” Utropade Harry, och spelade skärrad. “Okay fine I’ll be your date!"
Mascaran ville inte riktigt lägga sig så som jag ville. Den hamnade under ögat, över ögat, i pannan, hur lyckades jag? Med en blöt tops torkade jag bort de svarta strecken som hamnat på fel ställen och fortsatte applicera mascaran. En hård knack på badrumsdörren fick mig att tappa koncentrationen och måla ett nytt svart streck längs tinningen. Suck.
”Em you done?” Ropade Harry från andra sidan dörren.
”In a minute!”
”Can I come in?”
Jag sken upp i ett litet leende, vred om låset och tvättade bort det sista av strecket. Men han öppnade inte dörren. Så jag fick ta saken i egna händer och öppna själv, bara för att mötas av en beigemönstrad fondvägg.
”Harry?”
Med en knuff blev jag upptryckt mot badrumsdörren.
Angående läsare i novellen!
Flera har bett om att få vara med i novellen, och ni vet inte hur glad jag blir över det. Kan inte riktigt förstå hur folk vill vara med i min lilla novell men jag blir bara glad! Men jag kan inte lägga till flera nya karaktärer bara sådär, det kommer bli för många nya att skriva om och hålla reda på. Så för stunden kommer jag bara lägga till tillfälliga karaktärer. Om jag planerar att adda en permanent karaktär kanske jag kör på en utlottning eller tävling, för för tillfället hade jag inte tänkt skriva in någon ny permanent person.
Och svar till Emily: Jag har en liten fråga till dig. Karaktären jag tänkt skriva om med Niall (ej permanent) är tänkt att vara amerikansk. Så jag ger dig ett val. Vill du ändra den enstaka egenskapen om din karaktär så hon är amerikansk, eller ska jag skriva in dig lite senare? ;)
PUSS PÅ ER! ♥
Dreams are meant for sleeping - Del 59
Emma
“Did you find out what happened to him?” Frågade Liam.
“No he was pretty much sleepwalking I didn’t want to ask. He seemed so worn out.”
“I get that. He’s probably been out strolling since he went missing.” Lade Zayn till. “He couldn’t have gotten much rest.”
“You’re probably right.” Jag satte mig ner på sängkanten. ”Do you have any theories?”
”No I have no idea. He can’t have been kidnapped... Maybe he fell badly?” Föreslog Louis.
“I have this feeling in my gut something bad happened...” Jag la handen på magen. “Something’s wrong.”
”We’ll have to wait to find out until he wakes up. And that could take a while. I suggest we all get some sleep.” Sa Liam. Det lät som en bra idé.
Jag kröp försiktigt ner i sängen brevid Harry. Jag ville absolut inte väcka honom, så jag struntade i att lägga mig under täcket. Det gjorde att jag frös lite smått, men om jag lyfte täcket kanske jag väckte honom. Om något hemskt hade hänt fanns risken att han sov ganska oroligt. Jag kröp ihop till en boll i ett försök att hålla värmen lite. Liam kikade in genom dörren och såg mig. Han kom med en filt och bäddade in mig i den. Jag mimade ett tack. Liam log till svar och försvann sedan in till de andra igen. Innan jag visste ordet av hade jag somnat.
Två dagar hade passerat sedan vi hittat Harry. Flera gånger hade jag varit på honom och pushat honom till att försöka minnas vad som hade hänt, men jag skulle fått ut mer ur en tom tandkrämstub. Det var som att han fått ett slag i huvudet och allt som hände den kvällen flygit rätt ut ur örat på honom. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Harry verkade ta det hela med en nypa salt. Han skrattade och pratade på som om inget hade hänt, medan jag var helt utom mig. Solen stekte, Harry kastade bekymmersfritt runt en frisbee med Louis, Liam och Zayn. Jag och Niall låg och solade på våra sandtäckta handdukar. Han fick gå på benet nu, men helst inte använda det mer än nödvändigt. Det var en fin dag för att hänga på stranden, men det enda jag tänkte på var Harry.
”I heard there’s going to be a beach party here tonight.” Sa Niall ur tomma intet.
”Really?” Jag lyfte upp solglasögonen i pannan.
”I’d really like to go.”
“Me too. But you have to be careful with your leg.”
“That’s fine I can just sit by the bar or something. But is that a yes?”
“At least from me, and I think I know what the other lads will say as well.” Blinkade jag.
Niall såg nöjd ut, äntligen skulle han få uppleva LA. Det kan inte ha varit roligt att tillbringa mesta tiden inne på hotellrummet. Det här förtjänade han. Jag noterade att Nialls näsa började anta en svag röd färg. Tuben med solkräm låg längst ner i väskan men jag hittade den relativt snabbt och trycke ut en klick i handflatan.
”Come here.”
Jag lutade mig närmare honom och smorde in hans nästipp. Niall skrattade och sa att det kittlades. Solen sken i hans blonda hår och gjorde det nästan vitt. Jag blev tvingad att kisa av hur ljust det var. I ögonvrån såg jag hur Harry snubblade på ett barns övergivna sandslott och föll med ansiktet först. Niall hade också sett fallet och brast ut i sitt underbara skratt. Skrattet hördes över hela stranden och själv skrattade jag så mycket att det inte kom fram några ljud överhuvudtaget. Till slut kände jag mig tvungen att gå springa bort till honom och fråga hur det hade gått.
Fråga får svar
Sitter typ och hoppar i stolen, någon som vill vara med i min novell? Självklart tjejen! Vilken tajming du har jag täntke precis skriva in en ny karaktär i novellen! Skicka en kommentar om namn o.s.v. så får du var med! Jag har planerat en scenario som jag helst inte vill ändra, är det okej om du får integrera med Niall? ;)
Dreams are meant for sleeping - Del 58
”Hey!”
Harry började frenetiskt vinka med sin fria arm, den andra höll han beskyddande runt mina axlar för att inte tappa bort mig i folkmassan.
”Harry!”
Louis och Zayns ansikten blev synliga. De kom i full fart mot mig och Harry och slängde sig över honom. Jag hade flyttat mig en halvmeter åt sidan precis i tid. Jag skulle ha blivit mos annars. Jag log åt kramkalaset. Louis hade tårar i ögonen.
”I’m so glad we found you.”
Ännu ett stort kramkalas ägde rum på hotellet när vi återvände. Liam hoppade upp som en femåring ur sängen och sprang fram till Harry och kramade honom i minst tio minuter. Sedan var det Nialls tur, Harry rusade fram till honom där han låg i sängen och la sig brevid för att kunna ge honom en kram också, eftersom han inte fick resa sig upp. Enda gången han var tillåten att lämna sängen var för att gå på toan. Niall som alltid var hungrig hade tvingat Liam att hämta mängder av mat åt honom. Liam berättade dramatiskt om hur många gånger han fått springa fram och tillbaka till och från kylskåpet. Till slut hade han inte orkat mer och beställt room service istället. Det fick mig att skratta.
”Harry come with me and I’ll wash you up” beordrade jag, syftandes på blodfläckarna och de trasiga kläderna. Harry följde med mig in i badrummet.
”Look at you!”
Jag studerade hans sidosår och pillade försiktigt bort några gruskorn.
”This is dangerous your wounds could get infected.” Jag ställde mig på min yttersta tåspets och sträckte mig allt vad jag kunde för att nå desificeringsmedlet som stod på den översta hyllan, men det saknades nästan en decimeter. Är det här hotellet anpassat för supermodeller eller? Harry nådde den klarvita flaskan med lätthet och la den i min hand. Jag hjälpte honom av med tröjan, eller vad som var kvar av den. Jag tryckte ut en klick desificering i handflatan och gnuggade substansen lätt mot Harrys öppna sår. Han grimaserade illa och gav ifrån sig små ”sslhh”-ljud vilket fick mig att förstå att det sved. Men han klagade inte utan bet ihop så gott han kunde.
Jag upprepade skyldiga förlåt medan jag rengjorde såret, men det måste göras. När jag äntligen var klar andades han ut. Den smärtsamma delen var över och jag såg på honom att han inte kunde vänta på att hoppa in i duschen. Han tog av sig byxorna själv så att han bara hade ett par mörkblåa boxershorts på sig. Jag hjälpte en smått vacklande Harry in i duschen och följde efter själv, utan att bry mig om att ta av mig mina egna kläder. Jag vred på handtaget och en kall duschstråle lämnade oss fångade i ett hörn. Efter en halv minut eller så hade vattnet värmts upp. Jag lyfte ner duschhuvudet och lät det heta vattnet strila över Harrys alla kroppsdelar. Likt en mamma som tvättade sin son sköljde jag honom noga för att inte missa någon smuts. Det löddrade ordentligt i hans hår när jag masserade in schampoot. Eftersom Harry hade så mycket hår var jag tvungen att använda balsam också. Jag hade en känsla av att jag aldrig skulle lyckas kamma ut lockarna annars. Jag hjälpte honom ut ur duschen också, tröttheten hade verkligen satt in nu sen vi kom hem. Han gick praktiskt taget i sömnen. Ändå var klockan bara två på eftermiddagen. Jag virade en av hotellets kliniskt vita handdukar kring hans huvud och gnuggade håret försiktigt för att få det torrt. Eller torrare iallafall. När jag tog bort handduken hade håret redan börjat lägga sig i lockar i en röra runt ansiktet och uppe på huvudet. Det såg så gulligt ut att jag sprack upp i ett litet leende. Mina egna kläder dröp av vatten ner på badrumsgolvet och gjorde det fruktansvärt halkigt. Jag höll att stadigt grepp under Harrys armar för att inte riskera att han ramlade. Han hade varit med om mer än tillräckligt.
Harry
I could have sworn I recognized that man striving outside the hotel... He looked a bit like the man who I’d borrowed the phone from... No it can’t be. Why would he be here? I shook my head. I was too tired. My eyes were playing pranks on me. I fell heavily onto the bed, on the quilt and everything. I had no energy to move at all. I felt two soft hands lifting my upper body and dragging me a bit further up the bed so that my head met the pillow. Emma threw the quilt over me so I wouldn’t be cold. I smiled in gratefulness. I didn’t know if she saw because my eyes were closed, but I hoped she’d noticed it. I fell asleep quicker than ever.
Dreams are meant for sleeping - Del 57
”He’s at Dusty Mountain Square we need to go there NOW! Is it far?!”
Zayn drog fram sin telefon och tryckte upp en GPS-app.
”We can be there in ten minutes if we run!”
“It’s that close?!” Utbrast jag förvånat. ”Well, come on then!”
Jag tryckte handen over bröstkorgen som att försöka lugna hjärtats puls som rusade. Andfått tittade jag mig desperat över området, men jag kunde inte urskilja Harry någonstans. Han skulle ju vara här! Louis och Zayn hade stannat upp samtidigt som mig för att hämta andan, men nu joggade de runt och letade efter Harry. Jag gjorde detsamma, men tog ett annat håll för att öka chanserna att hitta honom.
”HARRY! HARRY!”
Min röst var försvagad av min vilda andning, men jag ansträngde mig allt vad jag hade för att höras.
”HARRY!”
Jag joggade segt förbi märkesaffärer och skobutiker. De exklusiva skyltninganra och rabbatterade priserna kunde inte intressera mig mindre.
”EMMA!”
Jag stannade tvärt för att se vart ljudet kom ifrån. Jag var så utmattad att jag inte kunde skilja på höger och vänster.
”HARRY!” Skrek jag i förhoppning på att han skulle ropa igen.
”EMMA!”
Rakt emot mig kom en skrattande Harry. Mina mungipor vändes uppåt i världens största leende och jag började springa i ilfart mot honom. Jag krockade nästan med en tant som tappade sin matkasse, men jag brydde mig inte.
”I found you!”
Jag slängde mig runt hans hals och hans armar kramade mig hårt runt ryggen. Vi överöste varandra med kyssar, aldrig skulle jag släppa honom igen.
”I’m so... glad to... see you!” Sa Harry mellan kyssarna. Jag besvarade med ännu fler kyssar, jag kunde inte få nog. Jag hade endast ögon för Harry, men jag kunde känna människor stirra mig i nacken när de passerade. Äh, låt dem. De hade ingen aning om vad vi varit med om.
”I’ve been worried sick! What happened to you?!”
Med ens la jag märket till att han var helt söndertrasad. Tröjan hade ett stort hål på sidan, hans öga var blått, många små sår var synliga i ansiktet och en strimma blod från läppen hade torkat in på hans haka.
”Later.” Svarade han lugnt. ”Right now I just want to enjoy this moment with you.”
Jag tvekade, men lät bli att fråga igen. Istället log jag och gav honom en stor puss på läpparna.
”We have to find Louis and Zayn, let them know you’ve been found!”
Jag slog en signal till Louis som svarade direkt.
”I’ve found Harry meet us in the center of the square!”
Jag la på innan Louis han svara, för jag visste att han bara skulle ställa massa frågor och så skulle det här bara ta ännu längre tid. Jag ville bara hem och jag visste att det var vad Harry ville också.
Harry och jag kilade hand i hand mot området i mitten av den stora trafikrusningen. Två bilar körde nästan in i oss i våran brådska över gatan och tutade ilsket. Vi vinkade och skrek förlåt i hopp om att bilförarna kanske kunde läsa läppar. Den stenbelagda öppna ytan var full av folk. Tur att One Direction inte slagit igenom ordentligt här i USA än, annars skulle fans säkert omringat oss från alla håll, med tanke på alla tonårstjejer som korsade torget. Harry som var huvudet längre än mig spanade efter Louis och Zayn. Det enda som prydde min utsikt var ryggar, bröstkorgar och huvuden, för jag nådde inte högre även om jag stod på tå.
”Hey!”
Harry började frenetiskt vinka med sin fria arm, den andra höll han beskyddande runt mina axlar för att inte tappa bort mig i folkmassan.
:)
Jag blir så glad :') Tack alla!
Dreams are meant for sleeping - Del 56
“Something wrong?”
The man noticed my disappointed face and lifted my chin up.
“She’s not picking up…”
“Oh a she? Who is this girl?”
I ended up telling the man the whole story about Emma. How we’d met, everything I loved about her, her shoe size, I tell you this man could listen for hours.
“Sounds like someone’s in looove...” He said teasingly. I blushed.
“Can I try again?” I asked. The man nodded. I dialed Emma’s number again.
“Hi it’s Emma.”
“Please don’t tell me I got to voice mail again...” I said to myself as I started to move the phone away from my ear to hang up again. Then I heard a loud scream piercing through the speaker.
“HARRY?!”
“EMMA!”
I quickly put the cell back against my ear.
“You picked up!”
“Harry is that you?! LOUIS, ZAYN IT’S HARRY! She didn’t think of covering the mic as she shouted, so I might have caught a hearing disorder now.
“Emma, Emma listen!”
“Oh my god I can’t believe it’s really you Harry...” I could hear her sob a little. Happy tears I prayed.
“Emma you need to listen. I can’t remember the address of the hotel, you need to come and get me.”
“Of course Harry where are you?!”
“I…” I went quiet as I realized I didn’t know the name of my current location. I asked the man if he knew.
“Dusty Mountain Square” he answered.
“Dusty Mountain Square!” I repeated quickly into the phone.
“We’ll be there ASAP! Thank God you’re okay Harry don’t go anywhere!” She ended and hung up.
“Not planning to...” I answered stupidly even though the phone call was finished. I thanked the man for lending out his phone and then I went to a spot I think would be hard to miss when they arrived. I couldn’t wait to see Emma.
Emma
När jag svarade hördes röst i bakgrunden av andra änden av telefonsamtalet. Det lät som om den var på väg bort från mobilens mikrofon. Men vänta, jag kände igen den där rösten.
“HARRY?!
“EMMA!”
Mina ögon spärrades upp och jag vände mig mot Louis och Zayn som gick en bit framför mig.
”Harry is that you?!” Jag tittade chockad på killarna som bara fortsatte gå.” LOUIS, ZAYN IT’S HARRY!”
”WHAT?!”
Båda frös mitt i steget och vände sig om så snabbt att jag nästan blev yr. De kom springandes mot mig och omringade mig från varsitt håll, försökte sitt hårdaste för att höra vad Harry sa i luren.
”Oh my god I can’t believe it’s really you Harry...” Började jag smått snyftandes, men blev snabbt avbruten.
”Emma you need to listen. I can’t remember the address of the hotel, you need to come and get me.”
“Of course Harry where are you?!”
Svaret dröjde, jag pressade luren hårt mot örat, som om det skulle skynda på svaret. Jag hoppade till när han började prata igen.
”Dusty Mountain Square!”
”We’ll be there ASAP! Thank God you’re okay Harry don’t go anywhere!” Avslutade jag och la på. Jag slog mig själv i ansiktet på grund av min dumhet. Hade jag just sagt att han inte skulle gå någonstans?
”He’s at Dusty Mountain Square we need to go there NOW! Is it far?!”
Dreams are meant for sleeping - Del 55
”Guys...”
”What Emma?”
”What Harry was the unknown number who called me yesterday!”
Harrys perpektiv
I woke up with my neck in a really strange angle. I found myself staring up in a red square ceiling and it reminded me I’d been standing in a red phone booth. But then what happened? I was lying on the floor, must’ve fainted. My neck was sore from being in such an unnatural position for I don’t know how long. I stood up and discovered the outer world was all bright. But then I got concerned. For how long had I been knocked out? I pushed the booth door open and stepped outside. The daylight hurt my eyes and I was forced to squint, but at the same time I was filled with hope.
I received horrified looks as I made my way down the LA streets. I started playing a little guessing game with myself. On a scale from 1 to 10, how beaten up did I look? The most fun part was to guess were the worst bruises and cuts were located. My black eye was obvious. People stared a lot at my profile and when I looked down I noticed my shirt was ripped and showed off a pretty bad scrape. How wonderful. But I think that was about it. I didn’t discover any new wounds for a whole fifteen minutes. I looked up on a mile-post that was labeled ‘Sandcastle Boulevard’. It didn’t say me much. I kept wandering until I reached some kind of park. But I stayed out of it as I noticed all the happy children running around. I didn’t want to scare them and risk giving them nightmares. Instead I rounded the park, while staying hidden in the shadows. I came across a familiar square, but I couldn’t exactly point out where it was located... I kicked on a rock in plain frustration. It flew several meters until it got stopped by a wall. A clear mark became visible where the stone had hit. I couldn’t care less. My mind was set for one thing and one thing only. Get hold of Emma and let her know I’m okay. It killed me knowing she had no clue of what had happened to me. Then it hit me, I didn’t really know either. At the moment it didn’t matter. I had told her I was going to come home that night, and I never did. Instead I strolled forever in what felt like circles. A broken promise. I tortured myself for have told her a lie. I know I hadn’t lied on purpose, but I felt rotten, like I didn’t deserve her. I imagined those hazel eyes of hers in my mind. Something about them made me melt every time. Whenever I’m with her, I feel like I’m going liquid and becoming a puddle below her feet. It may sounds cheesy but I can’t think of any other way to describe what she does to me. I’ve never felt like this for a girl before. What if she thinks I’m… dead? A scenario of her crying flashed before my eyes. I almost felt sick. I couldn’t stand her being sad, because when she was it hurt me as much as it hurt her. I could feel her pain like we were one united human being. I forced myself not to think about that, it blurred the focus I needed to find my way back to the hotel. The stupidest thing was that I couldn’t remember the address. And obviously I didn’t have my phone so I could make calls either. But for some reason Emma’s number sat like super glue in my head. And I couldn’t be more thankful. Unfortunately I hadn’t found another phone booth yet, they weren't very common here in LA. Believe me when I say I’ve tried to ask nicely if I could by any chance borrow a cell. Every single one had stared at me with frightened eyes and rapidly walked the other way. Helplessness washed over me. How would I ever get back? Los Angeles was a huge, huge city. It’s as easy as pie to get hopelessly lost here. A man sat with his face in a magazine, completely absorbed by today’s news. He had a radiance of comfort around him. I stepped forward and gave him a gentle pat on the shoulder.
“Excuse me sir…” I said.
He looked up. Strangely enough he didn’t seem horrified. Instead, he smiled at me, and padded the bench as a sign for me to sit down. So that’s what I did.
“What happened to you?” He asked with concern in his voice.
“I don’t really know. I woke up like this.”
“Should I get you to a hospital?”
“No I’m fine. If I could only borrow your cell for a moment…”
“Of course young man.”
The man handed me an old phone with scratches and broken buttons. I did my best dialing the number, but it was challenging. At last I finally got it right and I put the speaker against my ear. The signals passed.
“Hi this is Emma…”
“Emma it’s me!” I yelled happily, thrilled she had picked up.
“...aaaand Harry!” I heard my own voice saying in through the speaker, then Emma continued, “I can’t answer my phone right now, but please leave a message after the beep lovely!”
“God dammit...”
“Something wrong?”
The man noticed my disappointed face and lifted my chin up.
“She’s not picking up…”
Dreams are meant for sleeping - Del 54
*Boom*
”Niall are you okay?!”
Niall som nyss stått upp hade försvunnit ner bakom sängkanten till den mån att inte ens huvudet syntes längre. Jag rusade fram i blixtfart för att hjälpa honom upp.
”What happened?!” Jag lät som en orolig mamma.
”I... I can’t stand...”
Niall hade ramlat ner i en hög på golvet. Hans ansikte skrynklades ihop av smärta när jag lyfte upp honom på fötterna igen. Han hade verkligen belastat knät alldeles för mycket igår. Jag kände mig skyldig för att inte ha ägnat en tanke åt hans tillstånd. Hur kunde jag ha tillåtit honom slita ut knäet sådär genom att släntra runt på stan igår! Så vårdslöst av mig, och dumt. Läkningsprocessen skulle stjäla ännu mer tid från Nialls semester här. Jag kände mig hemsk. Jag hjälpte Niall lägga sig ner i sängen igen.
”I’m calling the doctor!”
Drygt en timme senare låg en ispåse lätt pressad på Nialls knä. Doktorn undersökte noga och klottrade lite i sitt skrivblock. Pennan förflyttades från sida till sida i ultrafart. Kunde han ens tyda sin egen handstil sen när han skrev så fort? Doktorn duttade dit en liten punkt och tittade upp från sina anteckningar.
”The knee has been over burdened. Have you walked on it much lately?”
Niall mumlade ett tyst ja till svar.
”I can’t recommend anything else but ice and rest. Try to walk on it as little as possible. Here’s a prescription for some painkillers.”
Niall nickade långsamt och tog emot den lilla papperlappen. Jag såg hur besviken han var på hans ansiktsuttryck. Nu skulle han inte kunna följa med och leta efter Harry.
”I’m so sorry Niall...” Beklagade jag.
”It's fine it’s not your fault.” Svarade Niall med en axelryckning. Han försökte visa att han var okej med det hela, men jag märkte ju hur förkrossad han var över att inte vara till någon nytta.
”I’ll stay with you.” Bestämde Liam.
”You don’t have to stay...”
“Nonsens.”
Han hoppade upp i sängen brevid Niall som lutade huvudet mot hans axel i en tacksamhetsgest. Jag gav båda varsin puss på kinden och vinkade sedan adjö när jag försvann ut genom dörren tillsammans med Louis och Zayn. Vår sökningspatrull reducerades snabbt.
Vi befann oss inne på polisstationen igen. Väggarna var bekanta men jag tyckte inte om att de var det. Jag ville inte börja känna mig hemma på en polisstation. Det är ett sånt ställe man bara vill befinna sig på max en eller två gånger i sitt liv, helst ingen alls. Förutom när man var ett oskulldsfullt barn som trodde världen var en säker rosaskimrande plats, och besökte stationen med klasskamraterna för att de tyckte män i polisuniformer såg coola ut.
Den här gången hade vi väntat och enligt reglerna kunde vi anmäla Harry som saknad nu. Tårarna trängde sig ofrivilligt fram i väntrummet och Zayn försökte desperat torka bort dem med sin tröjärm. Det gick inget vidare. Jag småskrattade genom tårarna åt hans meningslösa ansträngingar.
Jag kunde se Louis tala med en annan poliskonstapel än förra gången vi var här. Den första ville säkert inte prata med oss igen efter Louis lilla... eeh, utbrott.
Anmälningen gick snabbare än förväntat och strax var vi ute och hade återupptagit sökandet. Jag sparkade menlöst på en sten, jag behövde ta ut min frustration på något. Men istället fick jag bara ont i tån. Jag fick lust att skrika på stenen, men hejdade mig själv. Jag skulle framstå som ett psykfall. Plötsligt slog det mig.
”Guys...”
”What Emma?”
”What Harry was the unknown number who called me yesterday!”
Dreams are meant for sleeping - Del 53
”...Hello?” Svarade jag osäkert i luren.
Inget svar. Tunga andetag hördes i luren. Jag pressade telefonen mot örat ifall jag bara inte hört svaret.
”Hello?” Försökte jag igen.
”Konstigt...” Mumlade jag för mig själv när jag fortfarande inte fick någon respons.
”What did you just say?” Zayn såg ut som ett frågetecken.
”Oh, I said it was weird.” Log jag när jag insåg att jag hade sagt det där sista på svenska.
Jag släppte ner telefonen i fickan igen och gick gatan fram spanandes efter Harry. När jag kom gåendes tillbaka längs vägen såg jag Liam lyfta upp Niall på en hög, fyrkantig, slät sten. Stackars Niall hade lidit av sin knäskada hela dagen, jag plågades nästan med honom. Vi hade vandrat runt i nära på åtta timmar, och det slog mig nu att Niall inte klagat en enda gång. Han var, precis som vi andra, olidligt orolig för Harry att han inte ville belasta oss andra med sina egna bekymmer. Mitt hjärta brast lite för honom.
”How are you?” Frågade jag vänligt, och Niall sprack upp i ett blygt leende.
”It’s fine...” Han strök försiktigt med handen över sitt onda område. Jag pussade på handen och placerade slängkyssen på hans knä och han skrattade till som bevis på att han uppskattade omtanken.
”You know how much I care about Harry how badly I want to find him ” började jag med sprucken röst. “But Niall’s knee is getting worse.”
Alla vände sig mot mig, och tittade sedan på Niall med medlidande i blicken.
”We’re so sorry Niall!” Sa Liam skyldigt. ”How could I forget?!”
”It’s okay Liam, really.”
”No let’s get you home.”
Liam lyfte upp Niall på ryggen.
”Someone call a cab?!”
Zayn ryckte snabbt upp sin telefon och ringde taxibolaget.
”Louis you coming?”
Vi fick inget svar.
”Louis!” Ropade jag igen. Hade han stuckit iväg på egen hand?
”You guys go to the highway and meet up with the cab. I’ll get Louis.”
Zayn och Liam vände sig och gick mot motsatt håll med Niall på ryggen. Jag joggade runt bland gränderna och smågatorna.
”Louis?! LOUIS?!” Jag skrek för full hals i hopp om att han skulle höra mig. Men han ropade aldrig tillbaka och efter tio minuter började jag få panik. Taxin skulle inte vänta på oss hur länge som helst. Jag hoppades och bad att Liam, Zayn och Niall skulle kunna uppehålla taxichauffören tills jag anlände med Louis. Om jag nu hittade honom.
”LOOOOOUUIIIIS?!”
”Yes?” Svarade en röst.
Den kom från någonstans bakom mig och jag hoppade till och snurrade runt i ett ninjamove av chocken. Louis brast ut i skratt.
”Woooah easy!”
”Haha sorry. Come on Louis we need to get to the highway Zayn called us a cab it’s time to get back to the hotel.”
“But… Harry?” Louis tittade skärrat på mig, som om jag nyss annonserat att jag gett upp.
”Niall’s knee is all messed up he needs to rest.” Förklarade jag. “I want to find Harry as bad as you.” Jag kramade hans hans och tittade honom djupt i ögonen. “Believe me. But for Niall’s sake...”
”Oh god. I didn’t even think of Niall he must be in terrible pain!” Louis lät förskräckt.
“Come on” vinkade jag. Tillsammans började vi gå mot motorvägen där taxin förhoppningsvis fortfarande väntade. Jag sa åt Louis att snabba sig lite och strax joggade vi båda fram längs gatorna.
”Oh thank god you’re here!” Utropade Zayn. “We wouldn’t be able to keep the taxi for much longer!”
Jag och Louis hoppade in i baksätet och Zayn smällde igen bildörren och hoppade in där fram. Han talade om adressen för den irriterade taxichauffören som muttrade till svar. Jag lutade mig bakåt i sätet och tittade frånvarande ut genom bilrutan. Ljusen flimrade framför mina ögon, jag var för trött för att fokusera blicken på någonting över huvud taget. Jag skymtade en upplyst klocka fäst på en hög skyskrapa, den lilla visaren stod nästan på trean. Dags att sova kanske.
*Boom*
”Niall are you okay?!”
Dreams are meant for sleeping - Del 52
Zayn nickade medhållande. ”Of course we are.”
Jag skymtade ett svagt leende i Louis ansikte. Han hålla modet uppe, men jag såg att det var kämpigt för honom. Jag gick fram till honom och kramade hans hand. Med bestämd röst sa jag, ”We’ll find him.”
Harrys perspektiv
I felt myself lying on something cold and rock hard. A pounding pain struck me as a tried to lift my head, so I stayed down. As I gently rubbed my eyes I discovered the right one was all tender. I struggled with my thoughts desperately trying to remember what happened to me, but it was pointless. The massive headache took over completely and wouldn’t let me think of anything besides it. I sighed. The pitch-black darkness made me feel even lonelier. I didn’t have a clue of what time it was, but I guessed night-ish. This really freaked me out. Not a single streetlight nearby seemed to be functioning. How do I get out of here? I made an effort to stand. With shaky legs I managed to get up on my feet. Unsteadily I moved across the alley in some random direction. I didn’t see a single light source so I had to fumble my way through the dark. My hands touched a brick wall and I used it as a guiding tool. I dragged my hands along the wall until I felt a corner. When I looked past it I saw a faint light down the road. I followed it because it was my only option. Besides that lonely luminary, darkness surrounded me from all other directions. I stumbled my way down the sidewalk. A strange man raised an eyebrow at me, but then waved happily. Bet he was drunk. At the very end of the street I found a red phone booth. It felt like a big rock fell off my chest. Thank God I’m from England and know how to use these. As I started dialing the numbers my head started to spin. I shook of the feeling of dizziness and waited for the other line to pick up. My foot stomped impatiently against the booth floor while I listened to the never ending phone signals.
“...Hello?”
The voice on the other end sounded questioning and insecure. My mouth opened to speak, but no words came out. I saw the ground getting closer at a rapid speed until it all went dark again.
Tillbaka till Emma
Ändlösa timmar av sökande hade inte gett någonting. Vi måste ha letat oss från ena änden av Los Angeles till den andra utan ett enda spår av Harry. Vart vi än gick stötte vi på på glada, skrattande människor. Hur kunde folk vara så fria från bekymmer när min Harry saknades?! Människor bemötte mig med stora leenden, men jag förmådde mig inte att le tillbaka, inte ens lite grann. Hur kunde de leva i illusionen av att världen var en perfekt, bekymmerslös plats? Den var precis det motsatta. Jag satte mig ner på en parkbänk, drog av mig skorna och började massera mina ömmande fötter.
”You’re not giving up yet are you?!” Louis lät bestört.
“No no I just need to rub my feet a little.” Jag log lite snett, men ansiktet förvreds i en svag grimas.
”You okay?” Niall satte sig ner brevid mig. Hans axel snuddade vid min när han tog en titt på mina fötter.
”Yeah, let’s keep looking.” Svarade jag tappert. En sekund senare var jag uppe på fötterna igen. Liam tog armkrok med mig. Alla fem fortsatte att leta efter våran försvunne pojke. Jag höll modet uppe så gott jag kunde men tårarna brände bakom ögonlocken konstant. Det var bara en tidsfråga innan fördämningen skulle brista.
Ytterliggare två timmar senare hörde jag avlägset starten på ”What Makes You Beautiful”. Först tittade jag mig förvirrat omrking för att se vart det rytmiska dunkandet kom ifrån, innan jag fattade att det var min mobiltelefon som lät. Ja jag hade satt deras låt som ringsignal. Displayen visade på ’okänd’.
”...Hello?” Svarade jag osäkert i luren.
Fangirling
Vet ni vad som hände mig idag eller? Vet ni vad twitcam är? På twitter alltså? Om ni känner till det så vet ni att man livestreama en video som andra twittrare kan kolla på och så kan man ställa frågor och sånt i en chatt. Louis syster Felicite (fizzy087) hade en twitcam idag med sin kompis och jag tror hon såg mina tweets två gånger! Först skicka jag "Du you call Lou Boobear?" och efter en stund svarade hon "Do I call Lou Boobear... Hmm no." och senare skickade jag "Wave? :)" och hon svarade "Wave. Hi CurlyAllNight!" (CurlyAllNight är alltså min twitter om ni ville veta, följ gärna!) och mitt hjärta flög typ upp i halsgropen. Jag har aldrig blivit märkt förut och nu sa Louis syster hej till mig jag kan inte fatta det. Jag låter kanske töntig men det är en stor grej för mig. Skickade många meddelandet på den där chatten och till slut såg hon! Jag är så lycklig just nu. Kände att jag behövde dela med mig av min glädje haha.
Felicite dårå :) Hittade dock ingen nyare bild.
JAG ÄR GLAD!
Dreams are meant for sleeping - Del 51
”Louis wake up!!!” Jag ruskade honom panikartat. ”Did you sleep here all night?!”
”Uuuuh.”
Suck, informativt svar. Jag skakade om honom igen för att han skulle vakna ordentligt.
”Louis you listen to me!” Rösten bröt sig. “Did you lie here all night!?”
Louis såg förvirrad ut.
“Yeah...? I must’ve fallen asleep...”
“SHIT!” Jag skrek rätt ut.
”What Emma it’s not a big deal...” Mumlade Louis sömnigt.
”LOUIS HARRY!”
Louis satte sig käpprakt upp i sängen.
”SHIT!” Utbrast han också. Min underläpp började darra, men Louis märkte inget för han var redan inne i nästa rum och väckte de andra.
”HAVE ANYONE OF YOU SEEN HARRY YET?!”
“No...?” Liam lät riktigt rädd. “He isn’t back yet? Oh god!”
Liams underläpp började darra precis som min. Benen orkade inte bära mig så jag korsade rummet och satte mig ner i Liams knä. Hans armar virade sig runt min kropp och han strök mig över kinden, försökte hindra mig från att brista ut i gråt. Trots att han själv var minst lika nära till tårar. Louis vacklade till, och Zayn förstod direkt att han också behövde sitta ner. Alla fem bildade en orolig klump ovanpå sänglakanen. Tyst gråt rann nerför kinderna på minst tre av oss. Vart var Harry?
”I’m sorry but you can’t report someone missing until they’ve been gone 24 hours.”
“NOW YOU LISTEN TO ME!” Louis höjde armen mot polikonstapeln för att markera att han menade allvar.
”Calm dow-”
”DON’T TELL ME TO CALM DOWN!” Louis var högröd i ansiktet. Han hötte näven och polisen backade några steg.
”He told us he’d be back yesterday and now he’s still missing. SOMETHING’S WRONG!”
Jag hoppade in i den vilda diskussionen.
”If something happened to him...”
Jag klarade inte ens av att avsluta meningen innan rösten svek mig. Zayn höll mig tröstande över axlarna och lät mig begrava ansiktet mot hans tröjärm. Den blev snabbt drypande blöt av mina ändlösa tårar. När jag lyfte upp ansiktet såg det ut som en flodvåg sköljt över hans vänstra kroppshalva. Jag försökte säga förlåt men Zayn hyssjade snällt och viskade att det var okej.
”Young man!” Polisens stränga ton fick Louis att tystna tvärt. ”Until 24 hours pass, we can’t do anything. I’m sorry.” Polisen vände ryggen till och lämnade rummet. Louis skakade av ilska.
”Now what?!” Sa Niall sorgset.
“I don’t know...” Svarade Liam och la sin hand på Nialls axel. “I don’t know...”
Jag klängde mig fast vid Zayn som om det gällde livet. Jag hade denna konstiga känsla av att när som helst skulle ett svart hål skulle uppenbara sig under mina fötter och suga ner mig i en mörk hejdlös avgrund.
Louis stormade ut från polisstationen och vi andra följde efter honom hack i häl.
”Louis where are you going!?” Ropade Liam.
“I’m gonna look for Harry!” Svarade han med tårar i ögonen.
”We’re coming with you!” Sa jag snabbt och tittade upp i Zayns välformade ansikte. ”Right?”
Zayn nickade medhållande. ”Of course we are.”
Jag skymtade ett svagt leende i Louis ansikte. Han hålla modet uppe, men jag såg att det var kämpigt för honom. Jag gick fram till honom och kramade hans hand. Med bestämd röst sa jag, ”We’ll find him.”
Tack!
Du skulle ha sett leendet på mina läppar :')♥
Dreams are meant for sleeping - Del 50
”You wanna learn how to play ’One Thing’?
Jag glodde på honom med stora ögon.
”Eeeh isn’t that a complex song?”
“Not at all!” Sa Niall entusiastiskt. ”It’s pretty simple actually!”
Sången bestod bara av ackord Niall redan hade lärt mig så det var inte så svårt att sätta ihop dem. Hade han planerat det från början kanske? Niall började nynna med.
”I’ve tried playing it cool...”
“But when I ‘m looking at you”
Niall såg överraskad ut över mitt inhoppande, men hakade på och fortsatte.
”I can’t ever be brave.”
“’Cause you make my heart race.”
Vi sjöng varannan rad i verserna och sjöng tillsammans i refrängen. Jag lät Niall sjunga sitt solo ensam medan jag försökte hitta tillbaka till rätt ackord och koncentrera mig på att spela sången. När vi var klara gav han mig en klapp på axeln.
”You did great! I didn’t know you could sing?”
“Oh I can’t...” Mumlade jag.
”Don’t be ridiculous!”
Jag gav honom ett halvhjärtat leende, trots att jag inte trodde på vad han sa.
”NIALL WE’RE GOING BACK IN THE RECORDING... THING NOW!” Meddelade Louis.
Niall gav mig ett snabbt leende och försvann ut ur rummet och lämnade mig och gitarren för lite egentid. Jag testade en ton som skar i öronen. Niall kom tillbaka jag klarar inte av det här själv...
”That was awesome!” Babblade jag på glatt om dagens upplevelser. ”You’re all so talented!”
”I’m so glad you came with us!” Sa Zayn, och resten nickade medhållande.
Mörkret hade sänkt sig över stan, men det var aldrig riktigt mörkt i LA med gatulampor och reklamskylter som effektivt spred ljus över de centrala delarna. En gråspräcklig katt strök obemärkt längs skuggorna. När vi anlände till den välbekanta jeepen stannade Harry upp så att han hamnade bakom resten av gruppen.
”I’m just gonna... Handle something I’ll catch up with you at the hotel!”
“But Harry how are you supposed to get back?” Frågade jag oroligt.
“I’ll find a cab or something.” Han log försäkrande mot mig, så jag gick med på det.
”Okay...” Jag kysste honom på kinden.
Louis la sin arm beskyddande över mina axlar och ledde in mig i bilen. Bilen accelererade sakta och jag vinkade till Harry genom bilfönstret. Jag gjorde inte ens en ansats att fråga om de andra visste vad Harry skulle göra för de såg som lika stora frågetecken som jag. Med en suck sjönk jag ner i bilsätet.
Det kändes som en evighet innan hotellhissen nådde våran våning. Jag var trött efter heldagen i studion så jag sa godnatt till killarna och la mig till kojs direkt. Ingen Harry hade kommit tillbaka än. Jag låg och vred mig oroligt så Louis var gullig och la sig i dubbelsängen med mig tills jag somnade.
Hela natten bestod av konstiga drömmar. Jag vaknade upp flera gånger alldeles kallsvettig med lakanen klistrade mot kroppen. En stark gatulampa sken in rätt genom glasfönstret och den gjorde mig galen. Klumpigt släppte jag ner rullgardinen med ett brak som lätt kunnat väcka halva hotellet. Som tur var verkade alla fortfarande sova, så jag kröp ner under täcket igen. En varm kropp låg tätt intill mig. Jag log av tanken att Harry kommit hem när jag sovit och inte velat väcka mig. Han fick mig alltid att känna en viss trygghet som ingen annan kunde. Jag kramade honom och somnade om.
Jag slog upp ögon och märkte att jag borrat in ansiktet i en tröja. Måste vara Harrys, tänkte jag och satte mig upp med håret på ända. Men när jag piggnat till lite smått såg jag att det var ju inte alls Harrys tröja. Det var en randig t-shirt som satt på en sovande Louis. Hade hade legat här hela natten?
