Dreams are meant for sleeping - Del 78
”They’ve probably noticed I’m no longer in the building by now.” Skrattade han. ”It doesn’t matter. All I need is you.”
En doktor kom emot oss och avbröt vår fina stund.
”Your brother has woken up now.”
Jag reste mig hastigt upp från bänken och lämnade en chockad Harry efter mig. Doktorn försökte peka mig i rätt riktning när jag sprang iväg. Jag var såhär nära på att skratta honom i ansiktet, klart jag visste var min egen lillebror låg! Jag har nog aldrig sprungit i fort i hela mitt liv. Jag kryssade mig genom sjuksköterskor med instrumentvagnar, rullstolar, ambulanspersonal med bårar som bara verkade vara tvungna att gå mitt i min väg just precis nu. Det slutade mig att jag slängde mig rullandes under en av bårarna, kvickt kastade mig upp på fötter igen och sprang sista biten till rum 228.
”Anton!” Andfått tog mig mig fram till hans sängkant.
”Emma...” Viskade han svagt. ”Hej.” Han gav mig ett litet leende.
”Hej gubben...” Sa jag lugnt och smekte försiktigt hans lilla hand.
”Himlen är fortfarande blå visst?”
”Klart den är.” Log jag.
”Och gräset är grönt?”
”Kommer alltid vara.” En tår rullade nerför min kind.
”Och jag behöver inte ens fråga dig om legobitar fortfarande sitter ihop, för det vet jag redan alldeles själv.” Anton lät nöjd med sig själv över sina breda kunskaper. Vid den här punkten började tårarna rinna allt snabbare. Han fortsatte.
”Då finns du fortfarande vid min sida.”
Fördämningen brast, all gråt kom på en gång och gjorde lakanet genomblött. Han hade hört allt jag sagt till honom, vartenda ord, trots att han inte varit vid medvetande. Hur det ens gick till orkade jag inte försöka förstå. Jag hulkade okontrollerat och borrade ner ansiktet i sängkläderna. Anton klappade mig tappert över huvudet.
”Emma det kommer bli bra.”
Jag tittade upp på honom. Jag kunde inte förstå hur han kunde blivit så mogen så snabbt. Hade det hänt medan jag varit bortrest? Innan jag åkte hade han fortfarande slafsat i sig maten så att halva potionen kom utanför munnen.
”Jag vet Anton. Allt kommer bli bra.”
Jag gjorde ett försök att torka tårarna, men en redan blöt arm gör inte ögonen torra.
”Here.”
Harry hade hittat till rummet och erbjöd mig sin tröjärm. Jag insåg just att jag tanklöst bara sprungit iväg och lämnade Harry ensam och förvirrad, jag hade ju aldrig sagt vilket rum vi befann oss i. Han måste ha frågat någon. Jag tackade och viskade ett förlåt i hans öra för att jag stuckit så hastigt. Harry skakade bara på huvudet och viskade tillbaka att jag inte behövde be om ursäkt. Harry ledde mig bort till en sittplats och lät mig sitta i hans knä. Harry fortsatte torka mina ögon. Jag log mot honom genom tårarna, han var så omtänksam.
”Please don’t cry...” Mumlade han i mitt hår. ”Please don’t...”
Rösten lät lugn men jag kunde höra spår av förtvivlan som han försökte dölja. Jag ansträngde mig så hårt jag kunde för att samla mig. Tog några djupa andetag och tittade upp i hans ansikte. Hans ögon var lika gröna som vanligt. Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Harry vaggade mig sakta fram och tillbaka. Jag kände hur hans bröstkorg höjdes raskt av att han hastigt drog in luft i lungorna för att säga något.
”What do you say about some fresh air?”
Jag tittade tvekande på honom. Behövde jag verkligen det? Harry såg hur jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle svara ja eller nej.
”C’mon Em, you’ve been in here for hours. Am I right? I am aren’t I? I’m always right.”
Dreams are meant for sleeping - Del 77
Emmas perspektiv
Tio minuters gråtande i ensamhet fick räcka. Jag reste mig upp och kom ut ur badrummet. Mamma och pappa satt tillsammans i rummets enda soffa, mammas huvud lutade mot pappas axel. Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Jag önskade inget mer än att Harry skulle sitta sådär med mig. Det var allt jag behövde, begärde. Inget mer. Jag mumlade något om att jag skulle gå och kolla efter något att äta i cafét, och lämnade rum 228. Men jag var allt annat än hungrig. Menyn och displayerna med olika slags mackor och maträtter fick bara magen att knyta sig och illamåendet komma smygandes. Jag gick därifrån och satte mig ensam i änden av en lång korridor istället. Den var ganska tät av personal men de passerade bara förbi. Det var en mellankorridor som sjuksköterskor och doktorer använde för att gå mellan alla patienter och salar. Ingen brydde sig om ensam rödgråten tjej som satt ihopkurad på en bänk. Precis som jag ville ha det. Det sista jag behövde var en bunt okända människors meningslösa försök till uppmuntring. Mina ögonlock slöt sig sakta, men jag stängde dem inte helt. Jag bara kisade, iakttog knäna på mina jeans som hade varsin blöt fläck av min tidigare gråt. Ögonen hade nog slut på tårar nu. De sved och jag behövde blinka dubbelt så ofta än normalt för att hålla dem någorlunda fuktiga. Vårdslöst gnuggade jag dem irriterat. Jag vände upp huvudet lite grann, och slutade med ens att andas. Var det där...? Jo det var det. De välbekanta lockarna gick inte att ta miste på. Toppen av hans huvud skymtades över personalens stressade ansikten. Kroppen reagerade inte. Jag satt kvar på bänken, oförmögen att röra mig. Jag ville resa på mig med musklerna hade ingen lust att lyda. Ansiktsmusklerna var det däremot inga fel på. Jag sprack upp i världens leende. Han var framme på bara några sekunder och slog armarna om mig.
”I’m so sorry Emma!” Harry kysste mig på huvudet, pannan, båda kinderna och till sist min mun. ”So so sorry!”
”I can’t believe you’re here...” Viskade jag tyst och log. Han strök håret bakom mitt ena öra för att få en bättre syn av mitt ansikte.
”Em...”
Hans ögon gick från glada till änglisla på en bråkdels sekund. Jag stålsatte mig för att berätta hela historien.
”Diabetes? Are you serious?” Harry såg fruktansvärt oroad ut. Hans pannan rynkades och jag kunde ana att hans ögon blivit smått blanka under tiden jag berättat.
”Yes I am Harry... I need another hug.”
Harry, som satt bredvid mig, virade armarna runt mina axlar och drog mig tät intill sig. Jag kan inte med ord beskriva hur tryggt det kändes att vara tillbaka i hans famn. Nu ville jag aldrig lämna den. Harry satt och kramade om mig länge. Så länge att jag såg hur den blå himlen genom fönstret övergick till solnedgång, för att tillslut bli becksvart. Vi sa inte så mycket, men det behövdes inte. Ord kunde inte trösta mig men handlingar fick smärtan att lätta något. Actions speak louder than words finns det ju ett ordspråk som går. I situationer som denna märker man hur sant det är. Vi satt så pass stilla att även om jag lutade huvudet mot Harrys axel kunde jag höra hans långsamma pulsslag. Tillslut tittade jag upp i hans vackra ansikte.
”How did you know I was here?”
Harry såg ner på mig och slickade sig om läpparna.
”Your neighbour.”
”My... Neighbour?” Harry såg nog hur förvånad jag blev.
”I’m sorry I haven’t been calling or answering your calls, but I got my phone taken away. I was up to hear with frustration.” Harry lyfte sin arm till halsen för att visa. ”And I snuck out of the building. I went to your house and met ms. Gerald who was out by her mailbox. Thank god for her.” Avslutade Harry och tittade mig djupt i ögonen.
”Did you just say you snuck away from your job?”
”Yep.” Harry log busigt. ”I had to see you.”
Jag gav honom en kyss som bevis på hur mycket jag älskade honom.
”You know you’re gonna get in trouble right?”
”They’ve probably noticed I’m no longer in the building by now.” Skrattade han. ”It doesn’t matter. All I need is you.”
En doktor kom emot oss och avbröt vår fina stund.
”Your brother has woken up now.”
Dreams are meant for sleeping - Del 76
No one came to open. Were they not in? But their car was parked in the driveway as usual? Dissapointed I walked back to the street.
”Hey! Are you looking for the Sands?”
One of the neighbours was out getting the mail. I nodded and walked over to talk to her. It was an old lady. Her midlong grey hair was braided on the side with la butterfly in plastic pinned at the bottom. She observed me from head to toe with kind brown eyes. I got a feeling those eyes didn’t miss anything. She didn’t wear glasses, but I assumed contacts. I guessed her age was around 70 or so. Her hand reached out to me and I shook it.
”Yeah, Emma Sand to be more precise. Do you know where she is?”
The lady let go of my hand and opened her mouth.
”There was an ambulance here yesterday picking the little boy and the parents up. I didn’t see her thought, but I might have missed her. Or she wasen’t there.”
”An ambulance?!” A dropped my jaw in shock. ”What happened?!”
”I don’t know...” The lady’s face turn to observe some flowers on the ground. She seemed sad.
”Is there something wrong?”
”They are so nice. I have known them since they moved here, which only was a year ago but I’ve got to know them so well. I’m very lonely you see, my husband is in a better place now.” The lady looked up the sky and made a tiny cross over her chest. Christian. She continued.
”They invited me to celebrate christmas with them when I didn’t have any relatives or friends to go to... Everyone was out of town. Oh...” She wiped tear from her eye. ”Why does bad things happen to good people?”
Kind as she was I was starting to lose patient. Emma’s family were at the hospital?! But I couldn’t just walk away from the lady without to seem incredibly rude, she was upset. I did an effort to comfort her.
”Are you okay miss... Sorry I didn’t catch your name?”
”Gerald. Lily Gerald.”
”Miss Gerald do you want me to follow you inside?” Even though I was offering I secretly hoped she’d say no.
”A cup of tea would be great.” Lily said. I smiled but inside my whole body was sighing.
”Sure.”
I walked her back to the house. Once inside I held her under the arms to help her up the stairs, since the kitchen was located on the upper floor. Maybe she should consider moving to an apartment with a lift. Well it wasn’t my matter to say. Easy I put her down on a chair at the kitchen table and went to the kitchen to make her some tea.
”Make yourself a cup as well boy!”
Two cups it is then.
Half on hour later the old lady had told me a big, big part of her life story.
”And we were almost hit by another tourist bus! Just because of the darn rain the driver couldn’t see surronding vehicles. I tell you that was a real adrenline kick! Our bus wasn’t far away from that cliff edge!”
I acted intrested but my mind was occupied by Emma and her family. I couldn’t focus on what Lily said, I just nodding along and smiled.
”Well aren’t I keeping you from your busniess!” Lily exclaimed. I came back to the reality.
”You wanted to see Emma huh? I’m sorry I’ve been keeping you here for way too long! Go!” She smiled and waved me out of the room. Relieved I said goodbye and left the house. Dear lord, that had not been part of the plan. Well I was out now and could make my way to the hospital. Although Lily had kept me from finding Emma I liked her. She was very nice and had, from what I had just heard, lived a really adventurous life. By the first sight she didn’t seem like the kind of person who in her twenties used to dive of 40 feet high cliffs on a regular basis. Conclution, she was very cool. I called a cab and after only a five minute wait the taxi arrived to pick me up. The way to the hospital was prevented by a ridiculous amount of red lights and people who had to cross the street. Out of frustration I punched my fist at the door.
Dreams are meant for sleeping - Del 75
”I vanliga fall, nej. Blodsockret brukar inte sjunka så lågt som hans gjort. Anledningen till att det hände är för att han lider av diabetes.”
All hjärnverksamhet slutade med ens fungera. Hade doktorn nyss sagt... Diabetes? Sjukdomen som stavades d-i-a-b-e-t-e-s? Var min alltid så spralliga lillebror... Diabetiker?
Mitt huvud sa åt mig att jag borde sätta mig ner. Sedan insåg jag att jag redan gjorde det. Tur det annars hade jag nog ramlat ihop.
”Diabetes?” Mamma underläpp darrade och pappa tog henne i handen.
”Jag är ledsen.” Doktorn harklade sig. ”Det är ingen fara han kommer bli okej. Men både hans och era liv kommer behöva genomgå stora förändringar.”
Sprutor var det första som poppade upp i mitt huvud. Brukade inte diabetiker behöva ta ett löjligt stort antal sprutor, varje dag? Jag behövde samla mig. Anton var livrädd för sprutor och började gallskrika och gråta så fort han såg en nål. Tårarna rullade tyst nerför mina kinder. Jag stod inte ut med tanken på att min lilla Anton skulle behöva möta sin största skräck flera gånger varje dag. Det blev för mycket och jag började med ens storgråta. Pappa kom framrusandes till mig.
”Såja gumman...” Han fick mig att ställa mig upp. Pappa tog min plats och drog sedan försiktigt i min hand för att få mig att sätta mig i hans knä. Jag fick luta mitt huvud mot hans bröstkorg. Han strök mig över håret och jag fick gråta ut alla mina sorger på hans tröja. Gång på gång viskade han att det skulle bli okej. Att allt skulle lösa sig. Till slut började jag tro på hans ord och gjorde ett försök att torka ögonen. Jag behövde papper för att torka upp floderna jag just gråtit. På väg mot badrummet passerade jag en spegel och möttes av ett par rödsprängda ögon. Inne på toan mötte jag dem igen i spegeln över handfatet. Jag ville inte titta på mig själv så jag böjde ner huvudet och sköljde bort sminket. Jag hade ingen lust att gå ut igen. Ensamheten i badrummet kändes mer befriande än av mammas och pappas förtvivlan därute. Jag orkade inte, jag var redan så förkrossad själv. Långsamt gled jag med ryggen ner för väggen och stannade nere på golvet. Jag slog armarna runt benen, lutade ögonen mot knäna, och brast tyst ut i gråt igen. Vart var Harry när jag behövde honom som mest?
Harrys perspektiv
The studioman had not been very happy with me disobeying his stupid rule. I didn’t care though. I had to get hold of Emma. A promise is a promise, and I was not planning on breaking it. After he was done yelling I went to the rest of the lads to tell them about my plan.
”You’re gonna get in trouble Haz.” Liam looked concerned.
”Does it look like I care?” Annoyed I rasied my eyebrows at him. That was rude. Liam hadn’t done anything, he was just worried.
”Sorry Liam, I didn’t mean it. It’s just... I have to talk to her.”
”I understand.” Liam gave me a smile and padded me on the shoulder to show it was fine.
”I distract him.” Louis offered and ran out of the recording studio.
”Hope you don’t get caught on the way out!” The boys shouted as I went after Louis. He turned left while I turned right. I looked back and saw how Louis made the studioman walk with him around the corner so he wouldn’t see me. I snuck out of the room and jumped on a lift. I went down to the bottom floor and left the buildning through the massive entrance. It was the middle of the day and none of the taxis stopped to pick me up. Dammit! I ran to a pedestrian crossing and before the light had even turned green I was out in the middle of the street. A black taxi slowed down and stopped right before my feet.
”What the hell?!” He shouted angrily out the window.
”I need a lift!”
”You can’t just run out in the traffic you moron!”
I ignored his insultings and jumped into the back seat.
”24th Benson Street!”
It only took fifteen minutes to get there. I basically threw the money in the drivers lap and hopped out of the taxi and ran up to the front door. I knocked on the door repeatedly and yelled.
”Emma! Open the door it’s Harry!”
No one came to open. Were they not in? But their car was parked in the driveway as usual? Dissapointed I walked back to the street.
”Hey! Are you looking for the Sands?”
Dreams are meant for sleeping - Del 74
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
”Han svimmande.”
Jag gapade, mamma såg nog på mig hur oförstående jag var. Hon fortsatte.
”Vi satt hemma då han plötsligt slocknade i mitt knä i soffan. Jag trodde han somnat först, men när en bombexplosion smällde av under nyhetsinslaget på tvn och han inte vaknade kände jag att något var fel. Jag ruskade om honom men hans rådjursbruna ögon ville inte öppnas. Ögonlocken förblev stängda. Lyfte jag på hans arm kändes den bara slapp och dunsade ner igen så fort jag släppte. Jag ropade på din pappa att ringa 911 och han har nog aldrig reagerat så snabbt.” Mamma tittade tårögt mot pappa och log.
”Det är väl klart...” Mumlade pappa och strök hennes hand. ”Det är ju vår lilla grabb.”
”Hursomhelst...” Fortsatte mamma. ”Doktorn tog några tester så fort vi kom hit. Som du kanske förstår har inte Anton vaknat upp från avsvimmandet än. Men det gick att ta några prover ändå. De kör säkert tre-fyra stycken medans vi pratar.
”Vad-” Frågade jag, men blev avbruten.
”Fråga inte, vi har inte fått några svar än.” Mamma gjorde ett försök att le. Det gick inte så bra, jag såg hur hon kämpade att hålla skenet uppe. Jag nickade långsamt. Jag hade slut på frågor. Nu visste inte mamma och pappa mer än vad jag gjorde. Jag reste mig upp från den hårda stolen och släntrade fram till min lillebror. Golvet och väggarna kändes obekanta, jag var inte så värst van vid sjukhus. Jag stannade vid sängkanten, sänkte ner huvudet och gav honom en lätt kyss på pannan och kramade försiktigt hans lilla hand. Jag viskade tyst i hans öra.
”Det här fixar vi. När du vaknar ska jag finnas här, jag ska ingenstans. Så länge gräset är grönt, himlen blå och legobitar fortfarande är byggda för att sitta ihop ska jag vara vid din sida.” Jag torkade en tår som hade bråttom ner för min kind.
Timmarna gick utan att någon doktor kom och informerade oss om Antons tillstånd. Det var precis sånt här som gjorde att man blev frustrerad på sjukhus! Att de aldrig kunde ge snabba svar. En sköldpadda med lim under fötterna skulle kunna gå till Kina snabbare än det tog för sjukhuspersonalen att få några resultat. Jag satt obekvämt i en av sjukhusstolarna. Med hörlurarna i öronen vred jag mig av och an för att hitta en skön sittställning. Men dynorna var tunna och ryggstödet skar in i skulderbladen hur jag än satt. Save You av Simple Plan spelades på min lilla rosa iPod, jag älskande den låten. Den kopplade mig till så många minnen och fick mig att känna mig trygg. Varma sommarnätter med vännerna, ändlöst liggande på sängen med sången på högsta volym när jag var uttråkad, den dagen jag råkat sätta mig i Harrys knä och lagt in mitt nummer på hans telefon hade den låten varit den första som spelats på iPoden när jag glatt skuttat hem från tunnelbanan. Ja, jag kom ihåg sånt. Flera timmar av oro hade tömt mig på energi och till slut somnade jag i en mycket konstig position. Jag vaknade av att doktorn äntligen kommit tillbaka för att ge oss svar. Jag satte mig upp kvickt men fick ångra det snabbt. Jag hade fått en obehaglig nackspärr utav sovställningen och det smärtade till ordentligt. Jag stönade ofrivilligt och tog handen på nacken. Jag försökte lyfta upp huvudet i sin normala position men smärtan hindrade mig och höll det fastkilat snett mot axeln. Doktorn erbjöd sig att ta en titt om en stund. Antons sjukhusvistelse skulle sluta med att även jag fick mig en liten undersökning. Toppen... Jag tackade muttrandes och frågade om resultaten. Jag orkade inte vänta längre. Vi hade haft tur och fått en svensktalande läkare. Den enda på hela sjukhuset.
”Såhär ligger det till...” Doktorn tog ett djupt andetag och kikade ner på sina papper. Han pillade nervöst på toppen av sin sjukhuspenna.
”Antons avsvimmande orskakades av en mycket låg blodsockernivå.”
Jaha? Så? Och exakt vad betydde det? Frågorna snurrade runt i huvudet. Jag bet mig i läppen för att inte skynda på doktorn.
”Ja, han har ätit ganska dåligt de senaste veckorna.” Lade mamma till. ”Men brukar man svimma av det?”
”I vanliga fall, nej. Blodsockret brukar inte sjunka så lågt som hans gjort. Anledningen till att det hände är för att han lider av diabetes.”
All hjärnverksamhet slutade med ens fungera. Hade doktorn nyss sagt... Diabetes? Sjukdomen som stavades d-i-a-b-e-t-e-s? Var min alltid så spralliga lillebror... Diabetiker?
Frågor och svar
Svar 1: Först och främst, tack så mycket! :D Det är flera som har frågat om de får vara med i min novell, och jag kan inte ha med hur många nya karaktärar som helst. Jag tänkte ha en tävling, lottning eller liknande där man kan vinna en roll i novellen :) Mer kommer senare när jag funderat ut vad för karaktär och sånt. Så det var svaret på din fråga! :)
Svar 2: Tack för berömmet för både min novell och min engelska, gullig du e! Jag är helsvensk och har ingen koppling med typ England/Amerika. Jag är nog bara uppmärksam och utsätts för mycekt engelska omkring mig, som tv och internet. Engelska är nog ett ämne jag har ganska lätt för :) Till skillnad mot matte, haha... Jag försöker bara tänka på att få grammatiken rätt men låt dig inte luras allt för mycket, det finns även en liten grej som kallas Google Translate ;)
Dreams are meant for sleeping - Del 73
”Emma vi är på väg med Anton till sjukhuset kom hit så fort du kan! Älskar dig!” Sedan la hon på. Vad hon nyss hade sagt tog sin tid att sjunka in i huvudet. Sjukhuset? SJUKHUSET?!
Alla möjliga, hemska scenarion passerade insidan av huvudet. Bilolycka, misshandel, bruten arm, ett olyckligt fall på lekplatsen... Jag ruskade huvudet och försökte intala mig själv att Anton skulle bli okej. Hur skulle jag ta mig till sjukhuset?! Jag hade inte ett cent på mig och upphämtning av mamma och pappa kudne jag ju glömma, jag fick allt ta mig dit för egen maskin. Bussen! Jag hade busskortet i shortsfickan och kunde ta den till sjukhuset! Jag pussade busskortet av ren lycka, tack gode gud att jag glömt det i fickan. Jag vet inte ens hur det hamnat där men jag måste ha lämnat det där sedan innan USA eftersom det var då jag senast hade använt det. Jag såg en röd dubbeldäckare köra längs gatan och sprang i full fart mot närmaste busshållsplats. Flåsandes hann jag med den precis. Jag gick upp på översta däck, precis som jag alltid gjorde. Jag slog mig ner längst bak på ett tomt, något slitet säte med tuggummi fastklistrat undertill. Tungt lutade jag huvudet mot fönsterrutan och blickade ut över de folkfyllda datorna. Att det kunde vara så bekymmerfrita när min tvååriga lillebror var på väg till sjukhuset. Jag hade en tendes att bli något egoistisk när det gällde mina kära i fara. Motvilligt kände jag starkt ogillande mot alla människor med stora leendes som jag skymtade genom rutan. Till slut blundade jag istället. All stress och oro var tröttsam och av misstag råkade jag somna.
”Next stop, Curvy Hills Hospital.”
Ljudet nådde mina öron och fick mig att långsamt slå upp ögonen. Jag slumrade fortfarande, men efter ett par sekunder insåg jag att det här var mitt stopp. Eftersom vi stod still greps jag av panik att jag inte skulle hinna av. Jag rusade upp från sätet och råkade i farten slå till flera personer jag passerade genom korridoren. Jag mumlade fram några ”ursäkta” och ”förlåt” men hade inte tid för att stanna och be om ursäkt ordentligt. Innan jag ens hunnit ner för hela trappan stängdes bussdörrarna och den började lämna stationen.
”STOP!” Utropade jag ilsket. ”Let me off!”
”I’m sorry miss, I have to keep driving. Can’t you jump off at the next stop?”
”You listen to me.” Jag hötte pekfingret mot busschauffören så det nästan petade honom i ögat.
”My two year old brother was on his way to the hosptial almost half an hour ago. I have no idea what happened but if you don’t let me off this fucking bus I know what’s gonna happen to your face.”
Jag stirrade ner busschauffören. Jag var så ilsken att jag inte visste vad jag höll på med. Jag var arg för att jag var orolig. Oro tog verkligen fram de värsta ur mig. Busschauffören stirrade tillbaka med uppspärrade ögon. Han bromsade in mitt på motorvägen och tryckte panikartat på dörrknappen för att få dem att öppna sig för att släppa av mig. Jag visste att jag skrämde livet ur honom men jag kunde inte bry mig mindre just nu. Jag hoppade av och ilade så fort jag någonsin kunde till sjukhusets gigantiska entré. Receptionen låg i andra änden av byggnaden. Stressat började jag röra mig ditåt, springandes och knuffandes för att komma fram. Jag orkade inte med att inte veta, det var det värsta. Jag lyckades precis undvika att springa in i en man i rullstol och svängde in i en lång korridor. Några svängar senare var jag äntligen framme vid receptionen. Det kanske inte kallades reception i sjukhus men min hjärna var så pass ockuperad av tankarna på Anton att jag inte orkade kalla det för något annat. För stunden verkade det logiskt.
”Anton Sand?” Frågade jag stressad vid disken.
”And you are?”
”Emma Sand, his sister now can you please tell me where he is? Room number?”
”He’s in 228 on the second floor.”
”Thank you!” Ropade jag samtidigt som jag lämnade disken. Jag sprang mot trapporna och tog tre steg i taget. Rusandes passerade jag några dörrar. Irriterat skrek några ur personalen åt mig att man inte fick springa inne på sjukhuset. Jag ignorerade fullkomligt deras tillsägelser och läste på dörrarna.
”221, 223... Åh 228!”
Jag slog upp dörren och såg en klen gestalt ligga med stängda ögon i sjukhussängen. Täcket var uppdraget till hakan och de båda kuddarna såg ut som om de precis blivit uppfluffade. Pappa vankade av och an i rummet och mamma satt vid Antons sida och betraktade hans sovande ansikte.
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
:)
Men jag ÄLSKAR DIG för att du kommenterar, tack du är guldvärd! Puss på dig.♥
Dreams are meant for sleeping - Del 72
”You’re only gonna give it back to Harry.”
”Yeah, so?”
”He can’t have it.” The man protested. ”He’s just gonna call that girl of his.”
”He happens to really care about this girl.” I took another step towards him. ”And he made a promise he’d call her back.”
”I’m sorry Louis but I’m just doing my job. She’s only gonna distract him from doing what he should!” The man started to sound really annoying with me. Did I mention we all have had our cellphones taken away? I don’t know how Harry got his back but it didn’t take long for him to lose it again. Stupid rule, this was the first man we’ve worked with who had made us hand them in. I bet he made that rule up right before we got here because he knows how teenage boys can be.
”Oh for Gods sake!” With a quick snatch I grabbed the phone and ran off.
”Hey! You can’t do that!”
The man started to chase me. I ran past the recording studio and caught a quick glance at the rest of the lads inside. They were singing but stopped when they noticed me. Their wide open eyes were the only thing I could see before I was past the glass window.
”I’m sorry but I had too!” I shouted back, ran into the room Harry was in and locked the door behind me. The man knocked frustrated a few times but quickly gave in knowing we’d never open the door.
”Did you get it?” Harry looked at me with big eyes. I opened my hand and made the phone visible. I wide smile spread along Harry’s face and he gave me a hug.
”I owe you one Boobear!”
”Then stop calling me Boobear.”
”No can do! You’ll have to come up with something else I’ll never stop calling you Boobear.” Harry laughed and dialed Emma’s number on his phone. He knew it better than the back of his hand. It actually went faster for him to dial the number straight on the phone than looking her name up in the contacts. I was equally surprised every time.
”Hi love!”
Harry turned around and I stood on the other side of the room to give him some... Privacy. It didn’t work very well though I heard every word, but it felt more politite than standing so close our heads touched. Suddenly I heard a click in the lock.
”Harry they’re coming in!”
Harry spun around and watched the door fly open. The studioman came rushing in together with another man who also worked here in the recording studio. The worker blocked me and the studioman moved towards Harry.
”No wait give it!” Harry shouted while his phone was taken away. The studioman also grabbed Harry by the arm and made him come along. I knew this man didn’t have the most patient mood and that Harry was about to get yelled at. On their way out I heard Harry’s cell ring again, but it got turned off rapidly.
Emma
När Harrys namn äntligen visade sig på displayan svarade jag innan ens första signalen hunnit spelas klart.
”Harry!”
”Hi love!” Svarade Harry, och jag kunde höra på tonen av hans röst att han log.
”When do I get to see you?” Frågade jag ivrigt, men blev snabbt oroad när jag hörde klampande fotsteg i bakgrunden.
”Harry?” Sa jag ängsligt, och tryckte luren hårdare mot örat.
”No wait give it!” Det var det sista jag hörde av Harry innan samtalet avslutades. Vad hade precis hänt? Snabbt tryckte jag in hans nummer igen, men blev snabbt vidarekopplad till voicemail. Jag testade att ringa de andra grabbarna, men ingen svarade. Helvete. Besviket la jag ner telefonen igen och fortsatte promenera. Jag hade gått ur för att rensa tankarna, och Londons gator var perfekta för just det. Det var sinnesjukt. Jag kunde inte gå en dag utan att hela min kropp skrek efter Harry. Jag kände mig nere när vi inte var tillsammans. Jag sparkade frustrerad på en sten. Vad hade gjort att samtalet avslutats? Harry hade låtit förtvivlad, och det gjorde mig helt utom mig. Vad kan möjligtvis vara orsaken till att jag inte får träffa min älskade, lockiga grabb? Plötsligt ringde telefonen ilsket i fickan. Tänk om det var Harry! Men displayan visade ett annat namn.
”Hej mamma!” Jag försökte låta glad, men kunde inte låta bli att vara en aning besviken över att det inte var Harry. En orolig känsla spred sig i magområdet när jag hörde mammas röst. Hon hade gråten i halsen.
”Emma vi är på väg med Anton till sjukhuset kom hit så fort du kan! Älskar dig!” Sedan la hon på. Vad hon nyss hade sagt tog sin tid att sjunka in i huvudet. Sjukhuset? SJUKHUSET?!
RANDOM. Ignorera startbilden
HAHA världens fulaste startbild meeen ignorera bara. Om någon har lust att höra om min dag :)
Dreams are meant for sleeping - Del 71
”Next time we have to beat 22.”
Det tog inte många sekunder innan jag fick svar.
”Of course babe, can’t wait.”
Om grannarna såg mig nu skulle de tro att jag var knäpp, så brett som mitt leende var. Jag smet in genom ytterdörren, låste efter mig och förenade mig med resten av familjen i vardagsrummet för att berätta allt om resan.
”Dom är så bra. SÅ BRA. Har ni hört What Makes You Beautiful? Åh det är typ bara den bästa låten som finns och jag fick höra några låtar till som de höll på att spela in till sitt album och...”
”Emma andas!” Mamma klappade mig lugnande på axeln. Jag babblade på utan att tänka på det, jag hade ju så mycket att berätta! Jag drog in luft i lungorna igen och fortsatte prata. Mamma och pappa skrattade smått åt hur ivrig jag var. Klokt nog utelämnade jag delen med den läskiga mannen som försökt kidnappa mig och som fått Harry i slagsmål, de skulle flippa. Jag berättade inte heller om Harrys försvinnande av samma anledning. Solen stekte genom fönsterrutan, jag gjorde ett lamt försök till att fläkta mig med handen. Det var mitten av juli nu och värmen hade inte legat på latsidan här i London. Tre veckor hade jag varit borta och jag hade inte haft en aning om hur varmt de faktiskt haft det här hemma. Borta bra men hemma bäst, det var skönt att sitta i sin egen soffa igen. Anton kom fram till mig och sträckte upp sina armar och jag gjorde honom självklart till viljes och lyfte upp honom i knät. Hans tunna hår luktade gott av dinosaurieschampoo och jag strök hans fingrar mellan mina. Småbarn hade alltid så lena händer. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk. Antons händer fick mig att tänka på Harrys. Han hade ovanligt lena händer, resten av bandet kallade honom ibland för Baby Hands. Varje gång vi var tillsammans försökte jag hålla dem så mycket jag bara kunde. Harry brukade skratta åt min besatthet av att hålla hans hand, men kramade alltid min tillbaka.
Ett par dagar passerade och min telefon förblev tom på samtal och sms. Harry hade varken ringt eller smsat sedan vi kommit hem från USA. Smått besviken var jag, han hade ju sagt att han skulle se till att vi fick träffas. Men jag ryckte upp mig och intalade mig själv att han gjorde så gott han kunde. Om jag kände honom rätt så var det säkert precis det han gjorde.
Louis perspektiv
”Let me call her already won’t you?” Harry yelled at the studioman. He stood on his toes trying to reach his phone, which the other man was holding high up in the air. The studioman shook his head. Frustrated Harry turned and walked out of the room. I ran after him to check what was going on.
”He won’t let me call Emma!” Harry put his heads in his hands. I put my arm around his shoulders and tried to talk to him.
”Why not?” I asked, lightly patting his curly head to make him look up.
”We’ve been working two days straight and he says that as long as we're working I can’t call her because she’d be a distraction!” My attempts worked and he looked up straight in my eyes. They didn’t sparkle the way they used to when he was happy. I mean, they were shiny but not from joy. He was actually tearing up a bit. I could see he was trying hard to hold back the tears, and he managed very well. But as his best friend I always noticed when he was sad.
”He said what?!” What he told me made me upset. ”A distraction? Is he being serious?!”
”No he took away my phone while I was dialing her number...” Harry’s voice sounded even more morbid than usual. ”And as you might have seen he refuses to hand it back.”
”I might not be as tall as you curly boy.” I stated. ”But I’ll try to get your phone back.”
Harry gave me a slight smile as I walked out of the room. I’m gonna show that man a thing or two. You don’t mess with my best friend like that. With firm steps I went up to the man who had Harry’s cellphone.
”Hand it over.” I said and looked straight at the man.
”You’re only gonna give it back to Harry.”
”Yeah, so?”
”He can’t have it.” The man protested. ”He’s just gonna call that girl of his.”
”He happens to really care about this girl.” I took another step towards him. ”And he made a promise he’d call her back.”
Lämna gärna någon liten kommentar så jag vet vad ni tycker yeeaah buddie :)
Dreams are meant for sleeping - Del 70
”Are we home yet?”
Nialls fråga fick mig att tänka på reklamen för McDonalds. Med ens började jag skratta igen.
”Jag är hemmaaaaaaa!” Gapade jag i hallen samtidigt som jag med en duns släppte ner resväskan på golvet.
”Emma!”
Anton kom springandes mot mig. Han vacklade lite med lyckades ta sig hela vägen fram utan att ramla. Hans små tunna armar slogs om mig och jag lyfte upp honom och snurrade ett varv innan jag satte ner honom på golvet igen.
”Hej Anton, så jag har saknat dig!” Jollrade jag och kittlade honom lite. Mamma och pappa blev synliga runt hörnet. De gav mig varsin lång omfamningen och välkomnade mig hem. När Anton sprungit iväg igen för att leka med sitt lego viskade jag försiktigt till mamma.
”Är det bara jag, eller är Anton smalare nu än innan jag åkte?”
”Nej det är inte bara du gumman.” Svarade mamma. ”Han har ätit lite dåligt sedan du åkte.”
”Neeej...” Sa jag oroligt och slängde en blick mot min lillebror som satt och byggde, ja jag tror det skulle föreställa ett rymdskepp, på vardagsrumsgolvet.
”Jag tror det är för att han har saknat dig.” Fortsatte mamma. ”Men nu är du hemma igen så nu kommer hans aptit säkert återvända utan problem!”
Jag nickade långsamt och log. Ja, det var säkert därför. Det hoppades jag iallafall. Men vad skulle det annars vara?
”Oj jag glömde nästan, killarna står fortfarande parkerade nere på uppfarten! Jag måste säga hejdå.”
Utan att ens ta på mig skor kilade jag ut på gården igen. De små gruskornen på den stenbelagda uppfarten borrade sig in i undersidan på mina fötter, men efter att ha gått barfota mesta delen av USA resan hade de blivit ganska härdade, och jag kände knappt de små stenarna. Harry stod lutandes mot bilen och väntade på mig medan de andra stod och snackade på andra sidan. Han sprack upp i ett leende när han såg att jag var på väg mot honom. Solen lyste genom hans bruna lockar och fick dem att skimra som nypolerat ekgolv.
”Hey!” Gruskornen blev större och jag fick tassa mig över uppfarten. När jag till slut kom fram slog jag armarna runt honom och han kysste mig på kinden till svar.
”Why are you standing here all by yourself?” Frågade jag och syftade på att resten av grabbarna stod och pratade ivrigt på andra sidan bilen.
”Nah, I don’t know. I got lost in thoughts...”
”What kind of thoughts?” Jag lekte med en av hans bruna lockar mellan fingrarna.
”I thought of how long it would take you to remember to come back to the car to tell me goodbye...” Började han. Jag skrattade till och viftade bort hans ord. Bara för att jag hade minne som något som fått ett rejält slag i skallen.
”And I thought of how many times I could kiss you before we have to leave...” Fortsatte han och kysste mig mjukt på hjässan. ”That's two.”
”Keep counting...” Mumlande jag till svar och slöt ögonen. ”Three. ” Sa han samtidigt som han pussade mig på pannan. ”Four.” Hans kyssar förflyttades över mitt ansikte och ner över halsen. När han kyssde mig försiktigt på nyckelbenen sköt en rysning genom hela kroppen. Hans händer vilade i min svank och äntligen gav han mig en kyss på munnen. Jag besvarade den och placerade mina händer i hans nacke.
”Hey lovebirds!” Ropade Louis. ”Time to go Harry!”
”I have to...” Harry försökte lirka sig ur mitt grepp.
”No don’t leave!” Mumlade jag och fortsatte kyssa honom.
”Emma...”
”When will I see you again?” Jag släppte hans läppar och tittade djupt in i hans gräsgröna ögon.
”I’m not sure.”
”Then you don’t get to leave!” Jag protesterade högljutt och höll honom i ett fast grepp. Jag visste att om han ville skulle han antagligen kunna få bort mig hur lätt som helst, så liten jag var. Dessutom hade han ju killarna som enkelt skulle kunna dra bort mig som ett plåster. Men jag klamrade mig fast ändå.
”Em, if I promise I’ll find time to see you, can I go then?”
”Pinky promise?” Jag höll upp lillfingret, men vågade inte släppa honom riktigt än. Harry tog upp sitt lillfinger och lindade det runt mitt.
”Pinky promise.” Viskade han.
Jag lättade på mitt grepp runt honom, och gav honom en sista kyss. Han öppnade bildörren och satte sig i baksätet. Snabbt vevade han ner bilrutan.
”22!”
”22? Ropade jag tillbaka samtidigt som bilen började backa ut från uppfarten. Skrattandes skickade han en slängkyss och jag låtsades fånga den och placera på kinden. Precis som vi hade gjort första kvällen jag var hemma i killarnas lägenhet, när jag skulle ta bussen hem. Minnena fick mig att leende ströva tillbaka upp mot huset. Men vad hade han menat med 22? Plötsligt slog det mig. 22. Såklart! Han hade räknat antal gånger han hunnit kyssa mig innan han behövt åka. Kvickt drog jag fram telefonen ur shortsfickan och knappade in ett sms.
”Next time we have to beat 22.”
Det tog inte många sekunder innan jag fick svar.
”Of course babe, can’t wait.”
