Dreams are meant for sleeping - Del 97
”Jag är på väg!”
Jag la på. Harry tittade på mig med stora ögon, han hade förstås inte förstått ett smack.
”They’re at home!”
Jag såg hur Harry andades ut av lättnad.
Tillbaka ute på parkeringen igen då. Vespan stod kvar på samma plats som vi lämnat den. Än en gång hoppade jag upp bakom Harry och när han tryckte ner gasen flög vi iväg som två vantar. Innan jag visste ordet av hade han åkt upp på min uppfart. Jag skuttade av sätet och sprang bort till dörren. Dörren var låst så när jag försökte rycka upp den ramlade jag nästan bakåt. Jag hade inga nycklar på mig, så jag tryckte dörrhandtaget upp och ner frenetiskt tills jag hörde låset vridas om. Två sekunder senare möttes jag av mammas lättade ansikte.
”Där är du ju!”
Jag slängde mig i armarna på henne, och tack vare hennes snabba reflexer fångade hon upp mig. Hon kramade om mig tills jag knappt kunde andas. Men det gjorde absolut ingenting, jag ville inget hellre än vara i mammas famn just nu. Fanns ingen tryggare plats på hela jorden.
”Var i allsindar har du varit?” Snyftade mamma tyst i mitt hår. ”Du har ingen aning om hur oroliga vi har varit!”
”Förlåt mamma.” Viskade jag. ”Jag är så ledsen...”
Det fanns inget värre än när mamma var ledsen. Hjärtat gick i tusen bitar av att höra hennes låga gråt. Jag stod inte ut. Jag lösgjorde mig ur hennes grepp så jag kunde se henne i ögonen.
”Jag ska förklara allt. Men först, först måste jag få se Anton.”
Mamma nickade. Hon tog min hand och ledde mig ut i vardagsrummet. Anton låg i soffan och halsade i sig glass. Chokladglass komplett dränkt i chokladsås. Han var för rolig. Anton kunde inte få nog utav sin choklad.
”Anton?”
Hans lilla öron spändes från ljudet av min röst, och han fick syn på mig. Innan jag hunnit blinka hade han hoppat ner från soffan och sprungit så snabbt han kunde fram till mig. Jag lyfte min lillebror högt upp i luften och han skrattade lyckligt. Hans små fingrar spretades ut av upphetsning och han höll armarna rakt upp i luften. Sedan slog han dem runt min nacke.
”Jag har saknat dig Emma!” Tjöt han. Hans honungsbruna rådjursögon tindrade.
”Nej jag har saknat dig!” Svarade jag tillbaka och gav honom en eskimåkyss. Jag satte ner honom på golvet igen och han återgick till sin glass. Men han insisterade på att jag skulle komma och sätta mig genom att klappa på den lediga soffplatsen bredvid honom. Mamma hade tydligen hämtat pappa för nu kom han in och gav mig en stor kram.
”Jag antar att ni vill veta vad som hände?” Mumlade jag. ”När jag och Harry gick ut från sjukhuset för en promenad blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Utanför väntade det hur många paparazzis som helst, redo att knäppa bilder. Vi blev jagade och hade världens tur, för resten av grabbarna kom förbi och plockade upp oss i Louis bil. Meeeen, som ni kanske märkte glömde jag min mobil på sjukhuset.” Jag gestikulerade uppgivet med armarna och drog lite på smilbanden.
”Jo vi försökte ringa dig flera gånger! Vi glömde hela tiden bort att du inte hade mobilen med dig så vi bara fortsatte ringa och ringa bara för att höra din ringsignal två meter ifrån oss. Fråga mig inte varför vi aldrig kunde komma ihåg att du hade lämnat den där. Det var bara som att ingenting fastande i huvet.” Inflikade pappa.
”Ändå lyckades ni glömma den där på bordet när ni åkte hem.” Skrattade jag. Pappa log och suckade åt sig själv samtidigt som han lätt slog sig för pannan.
”Hur som helst, när vi kommit till killarnas lägenhet kraschade jag där, jag var så in i bänken trött. Nästa morgon när vi skulle försöka ta oss tillbaka till sjukhuset var istället hela lägenhetskomplexet omringat av fotografer. Ännu fler än på sjukhuset. Asså ni måste se det med egna ögon för att faktiskt förstå hur många det var. Det fanns inte en chans att ta sig ut genom de vanliga entréerna utan att bli sönderfotograferad.”
”Vi förstår.” Försäkrade mamma och klappade mig på axeln. ”Vi är bara tacksamma över att du är oskadd. Och Harry också förstås.”
”Oj shit Harry!” Utbrast jag. Han stod ju fortfarande ute på gården! Hade han inte följt efter mig?
”Vad är det med Harry?” Ropade mamma efter mig när jag sprang ut ur rummet. Jag ropade tillbaka.
”Jag glömde honom ute på uppfarten!”
Dreams are meant for sleeping - Del 96
”Oh my god!”
Det fick fart på honom. Jag räckte honom en hand och hjälpte han upp på fötter. Efter någon minut var vi ute ur lägenhetskomplexet och stod vid vägen. Harry vinkade åt mig att följa efter honom.
Jag gjorde som han ville, och när han visade sin röda lilla vespa parkerad bakom ett buskage alldeles intill gatan började jag skratta glatt. Den doldes precis av de täta grenverket. Jag hade inte lagt märket till den alls.
”In case off an emergency.” Blinkade han. ”It’s not too smart to park it inside the apartment complex if you get captured like that by the paparazzi. Trust me, I’ve learnt from previous mistakes.” Han himlade lite med ögonen.
”Oh really?” Replikerade jag.
”Oh yes. You wouldn’t believe.”
Han drog fram vespan. Den fastnade lite i underlaget med det funkade. Den rullade några centimeter på trottoaren innan Harry stannade den. Han slickade på fingret och torkade bort en liten näst intill osynlig jordfläck på backspegeln.
”Neither me or the other lads could get out for almost a week. I think.” Harry räknade på fingrarna. ”Yeah almost a week.”
”That couldn’t have been too much fun. Good you’re learning new methods to sneak out then. Guessing you have never jumped out a window before?” Jag tog ett steg närmare vespan och lät handen glida över det lena sätet.
”When we couldn’t get out for days I was way to close to jump out from our own window.” Skrattade han.
”Glad you didn’t, from that height you would’ve broken both legs.”
”Oh didn’t I tell you? I can fly!”
”Mhm. And I’m married to the king of Sweden back home.”
Harry tog ett kliv fram och la händerna på mina kinder.
”Don’t even joke about that. You’re mine and I don’t know what I’d do without you.”
Vi susade fram längs de trafikerade vägarna. Harry var förvånadsvärt bra på att svänga och undvek skickligt de millånga bilköerna och alla gångare. Jag kramade honom hårt runt midjan. Vinden ven i ansiktet, så jag lutade huvudet mot hans ryggtavla för lite skydd. Jag blundade och vilade ögonen lite. Efter någon minut stannade Harry vid rött ljus. Jag tittade åt vänster och fick syn på en liten pojke med en ballong i ena handen. Han gick bredvid en jämngammal flicka i rosa klänning och med en stor matchande rosett ovanpå det blonda huvudet. De kan inte ha varit mer än fyra, fem år. Pojken vände blicken upp mot sin röda ballong, och räckte efter några sekunders betänketid över den till flickan. Baserat på hennes minspel såg hon uppriktigt förvånad ut över gesten, men tog lyckligt emot ballongen. De blommande trädgrenarna hängde över dem och fick hela scenen att verka som tagen ur en film. Med ett ryck åkte vi iväg på vespan igen och lämnade pojken och flickan utom synhåll. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att ha egna såna där. Jag var svag för barn, och har alltid varit. Jag tittade på Harry. Allt jag såg var nacken, ryggen och några bruna lockar som kikade fram under hjälmen. Han skulle passa perfekt i papparollen, det var jag helt övertygad om. Jag undrar hur många barn vi skulle ha, och vad de skulle heta... Nej men vad gör jag? Sitter här och planerar redan att skaffa familj innan jag ens har mött min egen pojkväns. Jag måste ju vara tokig. Eller, så var jag bara väldigt, väldigt kär.
När vi svängde in på sjukhusets parking blev jag lite ledsen över att åkturen var över. Men strax överöstes jag av tankar på mamma, pappa och Anton så jag hade inte tid att gräma mig mer över det. Jag skuttade av vespan. Harry hann knappt hänga av sig hjälmen innan jag springandes drog med honom till entréportarna. Receptionisten ropade efter oss, hon måste anta att vi var nya. Men jag tänkte inte stanna för att förklara att jag redan tillbringat åtskilliga nätter innanför dessa väggar. De var alltför välbekanta vid det här laget. Harry var tätt efter mig när jag rusade in till Antons rum. Jag blev minst sagt chockad när jag möttes av ett tomt rum.
”Va fasen?” Var det första jag sa.
”Can you take that one more time in English?” Frågade Harry fundersamt.
”Where are they?!” Utbrast jag och snurrade runt. Nej rummet var helt folktomt. Men min mobil låg kvar på nattygsbordet jag lämnat den på. Den måste ha blivit kvarglömd. Jag plockade upp den och kollade displayen. Siffrorna för missade samtal och meddelandet var alldeles för höga. Att de lyckats glömma min telefon trots att de ringt den så många gånger. Det var min mamma och pappa det! Jag öppnade kontakter och lät signalerna gå fram.
”Stumpan, äntligen fick vi tag på dig!” Pustade pappa lättat ut i luren.
”Hej pappa!” Jag ler även fast jag vet att pappa inte kan se mig. ”Var är ni?”
”Anton blev utskriven igår, vi är hemma!”
”Verkligen?” Mitt leende blev ännu större. ”Jag är på väg!”
Jag la på. Harry tittade på mig med stora ögon, han hade förstås inte förstått ett smack.
”They’re at home!”
Jag såg hur Harry andades ut av lättnad.
Frågestund?
När jag har lagt upp del 100 tänkte jag att jag kunde ha en liten frågestund. Skulle ni vilja det? Tänkte att jag kunde svara på frågorna i en video isåfall och lägga upp. Om ni ställer frågor nu så kommer det upp en video med svar efter del 100, deal? Men då vill jag ha frågor! Fråga allt mellan himmel och jord, om min novell, om mig själv, om One Direction o.s.v. jag vill bara ha en hel jädrans massa frågor. Det skulle vara jätteuppskattat! Jag vill att alla ni som följer min novell hör av sig nu så att jag vet att ni existerar :) Bara för det kommer väl ingen ställa frågor haha... Foreveralone.
Svar till Nathalie: Frågorna ställer ni nu i det här inlägget (eller bara under kommande delar, det går också bra så slipper ni scrolla ner om ni inte pallar det) och sen så svarar jag i en video efter del 100! ;) Och måste säga vad söt du e! Haha tack.♥
Dreams are meant for sleeping - Del 95
Kvinnan vände sig tillbaka till sina medfotografer och småpratade lite, innan de gick i raskt takt bort mot parkeringshuset. Det där var inte lite nära ögat.
”Man that was close.” Viskade Harry lättat.
Jag nickade medhållande. Ingen paparazzi var inom synhåll längre, men jag var inte säker på om jag vågade mig fram än. Jag tror Harry höll med, för han låg också kvar och spanade. Plötsligt sträckte han upp handen och grabbade tag i en gren, drog ner den och plockade av en liten syrenbukett. Sedan vände han sitt vackra ansikte mot mig och fyrade av världens leende.
”To the love of my life.”
Hans leende smittade av sig på mig och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Jag tog emot knippet med syrener och luktade lite lätt på den.
”But I don’t have anything for you.”
”That’s fine.” Sa han. ”I don’t need anything but the girl I’m looking at.”
Han lutade sig fram och gav mig en lätt kyss på munnen. Sedan lossade han blommorna ur mitt grepp och bröt av en liten gren. Han gav tillbaka dem och placerade syrenerna han knipsat av i mitt hår och strök bort några hårslingor ur mitt ansikte.
”So, should we get moving?”
”Moving where?” Frågade jag.
”What’s up with your memory today? What was the reason we snuck out in the first place?”
Jag funderade lite, sedan slog det mig.
”Right, the hospital!”
Vi tryckte upp oss från marken och kollade kusten innan vi klev ut från vårt gömställe. Jag antar att det var sånt här jag fick vänja mig vid om jag skulle fortsätta vara Harrys flickvän. Och det var klart att jag tänkte, ingen paparazzi i världen skulle kunna få mig att ge upp honom. Han var det bästa som någonsin hänt mig. Han fick hela min värld att snurra runt i ett skimrande rosa moln av lycka.
”Keep up with me Em!”
Harry började springa tvärs över gräsmattan. Det tog någon sekund att fatta att jag behövde sätta fart själv om jag inte skulle tappa bort honom. Harry var flera meter före och sprang runt ett hörn. Jag var inte speciellt långt bakom egentligen, men vid tiden jag rundat hörnet var Harry borta. Det fanns fyra olika vägar han hade kunnat ta. Jag kände mig vilsen och visste inte riktigt hur jag skulle göra. Skulle jag chansa på en väg, eller skulle jag vänta? Tegelväggarna reste sig högt mot himlen. Jag hörde fotsteg närma sig. Säg inte att fotograferna är tillbaka! Jag greps av panik och sprang i en slumpmässigt vald riktning i all brådska och bara kutade. Jag fick så bråttom att jag inte ens uppfattade från vilken riktning fotstegen kommit ifrån. Fötterna rörde sig snabbt och jag hann inte tänka mig för. Med en smäll kolliderade jag in i någon. Jag föll framåt och landade på något som var mjukare än marken. Woah, deja vú. Jag vågade mig på att öppna ögonen.
”Hi there!” Log Harry mot mig.
”I did not just do this again.” Skrattade jag.
”This is like the third time, and I’m guessing it’s not the last time either.”
”Nope, me neither.” Jag blickade ner i hans gröna ögon. ”Do you mind?”
”Not at all. I’d rather want it to happen even more often.”
”How about I help you up?”
”No why can’t we stay down?”
”Imagine if the paprazzis catch us.” Påpekade jag.
”Oh my god!”
Det fick fart på honom. Jag räckte honom en hand och hjälpte han upp på fötter. Efter någon minut var vi ute ur lägenhetskomplexet och stod vid vägen. Vi hade tur för gatan låg öde. Det var inte så många som körde förbi lägenhetskomplexet, eftersom passagen slutade i en återvändsgränd ett par tjugo meter bort. Harry vinkade åt mig att följa efter honom.
Svar
Svar: Haha vad gör du så långt bak i arkivet, del 26? ;)
Tack! Verdana heter typsnittet :D
Dreams are meant for sleeping - Del 94
Jag skakade på huvudet utan att svara. Nyckeln, som hela tiden legat i min hand, placerade jag i nyckelhålet till Vivis lägenhet.
Samvetet började spöka igen, men jag kunde inte låta det ta överhanden. Jag vred om och dörren gled upp utan problem. En nervös känsla spred sig i magtrakten men jag lät den inte stoppa mig. Jag drog Harry lätt i armen för att han skulle gå in samtidigt. Jag spanade efter närmaste fönster. Jag hittade ett stort mitt emot där vi gått in. Att jag inte sett det först. Jag suckade åt min ouppmärksamhet. Harry hade också sett fönstret, så vi gick fram tillsammans. Harry tog tag i fönstrets botten och lyfte uppåt. Det gled upp lätt, antagligen för att Harry var så stark. Hade det varit jag som hade dragit upp fönstret tvivlar jag på att det gått lika enkelt. Jag tittade nyfiket ut. Tur att Vivi bodde på bottenvåningen, annars hade jag ju kunnat spola ner min plan i toan. Det var bara någon meter till marken så det gick att hoppa ner utan problem. Man behövde inte ens hoppa egentligen. Men precis under fönstret låg en rabatt övertagen utav rosa och lila blommor. De var små och nätta och såg ut som om de alldeles nyligen slagit ut. Får akta så jag inte trampar ner några när jag tar mig ut. Det var ju onödig av att förstöra en så pass fin rabatt.
”You first?” Erbjöd Harry och gestikulerade ut genom fönstret.
Jag hävde mig upp på fönsterkarmen och slängde över benen. Harry stod bakom, beredd på att ta emot mig om jag skulle falla bakåt. Så dumt, inte var jag väl så klantig.
”Woah!”
Jag tappade balansen och kände två händer i ryggen. Okej, jag erkänner. Jag är lika smidig som ett jävla kassaskåp. Jag kände värmen från hans handflator genom det tunna tyget på min tröja.
”Watch it.” Skrattade Harry. Han lättade sitt grepp och lät mig hoppa ut av egen kraft. Jag tog ordentligt med sats och landade precis efter rabatten med båda fötterna på gräsmattan. Harry kom efter. Han vill inte heller trampa ner rabatten så när jag hade flyttat på mig hoppade han och landade precis i mina knappt synliga fotspår.
”Come on, before any paparazzis catch us!” Stressade Harry.
Vi korsade gräsmattan i en rasande fart och gömde oss bakom en lila syrenbuske för att spana lite. Den var knappt en meter hög och ungefär lika bred. Jag blev glatt överraskad när jag märkte att den var just en syren vi gömt oss bakom. De var bland mina absoluta favoritblommor och jag hade alltid älskat dem sedan jag var liten. Lukten av syrener måste vara bland det bästa som finns. Den söta doften fyllde luften och jag drog in den djupt i lungorna. Lite väl djupt kanske, för jag greps av en liten nysattack. Jag försökte kväva den, men måste man nysa så måste man.
”Get down!” Harry tacklade nästan ner mig på marken. Vi hamnade på mage, jag under med Harry halvt liggandes ovanpå mig efter att han så hastigt dragit ner mig.
”What in the world?”
”Schh!”
Harry hyssjade och vände blicken så han tittade genom bladet på syrénbusken. Jag var förbryllad, men tittade åt samma håll som honom för att se vad som fått honom att bli så hysterisk. Jag tappade hakan när jag såg hur många paparazzis som kom sprintandes. Bokstavligen, jag kunde känna grässtråna kittla mig på huden. Fotograferna såg ut som om de blivit skjutna ut ur en kanon. Harry såg ut att hålla ihop allt, hur kunde han verka som lugn? Mitt hjärta rusade i 230 kilometer i timmen. Jag kunde till och med känna bultandet i pannan. Jag kröp lite tätare intill Harry och kramade om hans arm. Den var på högspänn och musklerna var hårda som sten. Jag petade lite på honom och mimade åt honom att försöka slappna av, trots att jag knappt kunde stanna klar i huvudet själv. Men jag visste att om Harry fick panik skulle vi vara körda. Det var han som hade erfarenhet av median, inte jag. Om fotograferna hittade oss nu skulle vi antagligen få epilepsianfall av alla blixtar. Såklart de skulle undra vad vi gjorde liggandes platt på mage bakom en syrénbuske. Det var nästan skrattretande, men jag höll mig från att brista ut i garv. Det var inte enkelt. Gänget av paparazzis splittrade på sig och tre styckna kom gåendes i vår riktning. Av ren reflex höll jag andan. Endast buskaget låg emellan oss nu och de var bara någon meter ifrån. Jag blundade hårt och bad att de skulle försvinna. Lungorna höll på att sprängas av andhållningen, hade de inte stuckit snart? När jag öppnade ögonen hade de gått en bit från oss igen. Tack gode gud. Jag pustade lättat ut. Plötslig insåg jag mitt snedsteg och tog handen för munnen. En av fotograferna hade vänt sig om och kisade nu genom de täta grenarna som dolde oss. Hon såg misstänksam ut och var mycket tydligen mycket lyhörd om hon hört mig. Nej nej nej nej nej hon får inte se oss nu!
Minst 10 kommenterar? :))
Dreams are meant for sleeping - Del 93
”Fine.” Jag gav med mig. Harry brast ut i ett stort leende. Han var som lyckligast när han fick som han ville. Utan att säga något till de andra smög vi ut genom dörren.
”How about I close it? You can be so damn loud.” Fnittrade jag. Harry funderade någon sekund, men släppte sedan dörrhandtaget.
”Yeah you do it.”
Vi gick tillsammans hand i hand nerför trapporna. När vi bara var meter ifrån entrén stoppade jag Harry. Han bromsade upp hastigt och jag vände mig om så vi stod ansikte mot ansikte.
”If I let you do this, I at least want to go and check the coast first.” Sa jag. Den punkten var jag bestämd på.
Harry nickade. Jag smet över golvet och kikade ut genom fönstret på entrédörren. Jag höll tillbaka en flämtning när jag såg hur många fotografer som fortfarande var kvar. Att de aldrig gav upp! Det förstås, det här är deras jobb, och utan bilder får de inga pengar. Men ändå, det betydde inte att jag tyckte om dem. De kunde gott utbilda sig och göra något av sina liv istället för att knäppa bilder på när kända personer handlade typ, krukväxter. Åtminstone kunde de fotografera något lite mer meningsfullt. Jag backade tillbaka till Harry.
”I guess maybe ten have left, tops!” Sa jag besviket. Men Harry verkade inte ens ha övervägt att låta något sånt hindra honom.
”I don’t care, we’ll get out. We just have to.”
Jag kunde inte låta bli att impas av hans målmedvetenhet. Det var en av de saker om honom som jag först hade fallit för. Det och att han bara var så allmänt underbar.
”Wait here!”
Harry såg frågande efter mig när jag rusade tillbaka upp för trapporna. Jag hade fått en snilleblixt, och blivit så ivrig att jag inte hade tid att berätta vad jag planerade. Precis innan jag slängde upp dörren till lägenheten kom jag på att jag inte fick säga något till de andra. Tyst öppnade jag och smög in. Jag hade tur, Vivis handväska låg fortfarande kvar ute i hallen. Jag vet att jag inte borde, men just nu hade jag inget val om jag och Harry skulle ta oss ut härifrån utan att bli upptäckta. Det dåliga samvetet slet tag i mig när jag sträckte ner handen för att leta reda på nycklarna. Jag hade aldrig stulit något tidigare i hela mitt liv. Jag motade bort tanken. Det var inte stöld, man kunde se det som ett ”lån”. Ett omedvetet lån. Det var vad jag intalade mig själv iallafall. Jag grävde och grävde. Hur många fack hade den här väskan egentligen? Till slut kände jag något hårt och kallt med handflatan och drog upp dem. En liten glittrande nyckelring hängde på knippan och dinglade. Jag stack ut från lägenheten igen, och det tog inte lång tid att komma tillbaka till Harry med den fart jag sprang i.
”What happened to you?” Blinkade Harry förvånat när jag återvände. Jag höll upp nyckelknippan och svängde den från sida till sida.
”And that’s supposed to mean...?” Harry höjde ögonbrynen.
”I got Vivi’s keys so we can unlock her apartment and sneak out the window.”
Harry betraktade mig med imponerad min. Sedan ruskade han på huvudet och blev allvarlig.
”You took Vivi’s keys without asking?” Hans armar korsades och han tittade misstänksamt på mig. Jag stirrade ner i marken. Vad skyldig jag kände mig.
”Well...” Mumlade jag. ”Yes. But I couldn’t tell the others what we’re up to, you know that.”
”I know, I know.” Harry såg lite vilsen ut, som om han inte riktigt visste hur han skulle agera. ”But you still stole her keys Em.”
”But you stole my heart.”
Jag vet att tillfället kanske inte var det bästa, men repliken passade så bra att den bara slapp ur mig. Harrys seriösa ansikte veknade och han skrattade glatt.
”Yes I did.” Sa han busigt och gav mig en kyss. ”Lets do this poo!”
Nu var det min tur att skratta. Klassisk Harry. Han sa alltid så när han var inställt på att göra något, oavsett hur stort eller litet det var. En gång ropade han det över hela huset när han skulle öppna ugnen för att ta ut sina enchiladas. Jag log åt minnet.
”Why are you wearing that cheeky smile for?”
Jag skakade på huvudet utan att svara. Nyckeln, som hela tiden legat i min hand, placerade jag i nyckelhålet till Vivis lägenhet.
Vem vill ha en ny del ikväll?
Herregud vad söta dom ääääääär
Ni undrar, jag svarar
Svarar båda samtidigt höhö, eftersom ni undrar typ samma sak :) Tja både och, ibland har jag absolut ingen aning om vad som ska hända och får sitta och fundera medan jag sitter med Worddokumentet som jag skriver i öppet, och ibland har jag planerat hur länge som helst vad jag ska skriva. Vissa gånger händer det att jag planerar något stort men att det inte passar just då, så måste hitta på så att historien leder upp till det jag har tänkt ut :D Så ni vet ni!
Dreams are meant for sleeping - Del 92
”Do you wanna go out sometime?”
Wait, did I just say that? Like, out loud? That was not what I was planning to say! I was thinking it, but I would never have the guts to ask. Well apperantly, I just did. How the hell did that happen? My head was a mess. I prepared myself for the rejection.
”I’d love to.”
”Really?”
Unconsciously a smile spread across my face.
”When? Where? I wanna knoooow!” She said enthusiastically and jumped a little up and down. I contained myself from doing the same thing.
”I didn’t think that far...” I smiled.
Tillbaka till Emma
Jag satt bekvämt uppkurad i Harrys knä i soffan. Vi hade sett halvvägs in i filmen, men jag halvkollade bara. Så intressant var den inte. Det var roligare att vända huvudet och pussa på Harry då och då. Hans hand trevade bort mot godisskålen och sedan tillbaka till munnen. När han tuggat färdigt kände jag hur han andades in för att säga något.
”Do you have any idea why Zayn was so hyper?” Undrade han.
”Maybe.” Log jag finurligt.
”Are you going to tell me?”
”Maybe.” Upprepade jag.
”Can I turn that maybe into a yes if I do this?”
Harry drog mig ännu närmare intill sig och vred mitt huvud emot sig så han kunde ge mig en kyss. Han höll kvar mig i säkert en minut, men grabbarna var så inne i actionrullen att vi inte blev upptäckta.
”Yes you can.” Skrattade jag. ”Zayn has a thing for Vivi.”
”He does? Well, I should’ve guessed that. He always turns into such a chicken when it comes to talking to girls he likes.” Harry skrattade lite och tog en godis till. Hans tunga var smått blåaktig av alla karameller. Visserligen fanns karamellerna i alla färger från regnbågen, men de blåa tycktes vara Harrys favoriter. Säkert de som innehöll mest färgämnen också.
”Don’t tease him!” Jag slog honom lite lätt på bröstkorgen. ”He really likes her!”
”But why the rush? Why in the world would he run around yelling about tools?”
Jag ryckte på axlarna. ”You’re asking the wrong person.”
”Hello!”
Jag skuttade upp ur Harrys knä och störtade ut i hallen. Jag ropade samtidigt som jag sprang.
”You’ve been gone long!”
Jag stannade upp när jag kom ut i hallen. Vivi stod alldeles bredvid Zayn, med ett stort leende på läpparna.
”You found her!”
”She had locked herself in the bathroom.” Skrattade Zayn och tittade på Vivi.
”I don’t know what happened...”
”Nice one Vivi!” Skrattade jag. ”Come and join us in the living room! We were just about to pick a movie.”
”Em can you come check something with me?”
”What? No why I’m watching the movie.”
Harry drog mig lätt i armen.
”Just come.” Bestämde han och försvann ut ur rummet. Jag suckade och följde efter, lämnade resten av gruppen kvar framför filmen.
”Do you remember what we were planning on tonight?” Frågade han.
”Were we planning on something?” Jag såg ut som ett frågetecken.
”Yes silly! We were going to try and sneak past the paparazzi!” Viskade han entusiastiskt.
”Right!” Vad glömsk jag var. ”I still don’t think it’s a good idea though.”
”I wanna do this for you, okay?” Harry tog mitt huvud i sina händer och tittade djupt in i mina ögon.
”Fine.” Jag gav med mig. Harry brast ut i ett stort leende. Han var som lyckligast när han fick som han ville. Utan att säga något till de andra smög vi ut genom dörren.
Dreams are meant for sleeping - Del 91
”Everything alright?” I asked.
”No not really.” She sighed. ”I think I’ve locked myself in.”
I choked a laugher.
”How did that happen?”
”I have absolutely no idea! I just walked in for a quick bathroom visit, and even though I’m alone I have the habbit of closing the door. When I was about the go out again the door wouldn’t open!”
”I’ll get you out of there!” I assured her. ”I’ll be right back!”
”Okay!” She yelled back.
I ran out of the apartment and hurried up back to our apartment. I pressed the elevator button in hope it would go faster than the stairs. In reality it was just a matter of seconds, but it seemed to take forever, and I didn’t have the patient to wait so I decided to go with the stairs anyway. I ran as fast as I could and tugged the door open with a robust pull.
”DO WE HAVE ANY TOOLS?” I yelled through the apartment.
”No...?” Harry showed up in the end of the hallway.
”Why would we have tools? We can’t fix things?” I heard Louis’ voice say from the other room.
”He’s right though, all we can do is break things. We could use some tools.” Niall sounded thoughtful. I registrered a loud thud from the living room.
”See!” Niall exclaimed.
”I’m sorry I’ll fix the lamp!” Liam excused.
I heard Niall sigh, ”you and your lamping.”
Well, that wasn’t helpful at all. I dashed out through the door again and left a chocked Harry staring after me. I was pretty sick and tired of these damn stairs by now. I ran to the apartment complex’s garage instead. They must have some tools that can help me pop a bathroom door open. I searched through, looked both under, and over, everything I could find in the obscure room. The darkness gave me the creeps, but with my cellphone for flashligt I could distinguish the lines of the different objects. I felt something steel-like with a handle at the end. I lifted the thing up and lit my phonescreen on it. A screwdriver! I almost broke out in song because I got so excited, but stopped myself. The garage had really good acoustics and I might be heard up to the first floor, were Vivi was. Squad Bradford Bad Boi was back on track. I dashed back to Vivi’s room as fast as I could.
”I found a screwdriver!” I said proudly. Then I realized, I don’t know how to use a screwdriver.
”Great!” Vivi cheered. ”Try to unlock the door for me will ya?”
I tried to calm myself down and figure out how to do this. I put the screwdriver into the keyhole and made an effort to twist it. It did not go very well.
”How do you do this?” I laughed nervously.
”I can’t work tools.” Vivi giggled. ”Just try to twirl it or something!”
”I am!” I spun it around a bit more inside the keyhole. I think it worked because I heard something snap and seconds later the lock popped of its attachments.
”Hey you did it!” Vivi smiled widely and threw herself into my arms. I caught her and hugged her back. It all happened so fast I didn’t even have time to blush. But after a few seconds I realized what we really did and I let her go rapidly. I turned my head to the floor and drew a imaginary circle with my toe.
”If it wasn’t for you I’d be stuck in there all day!” She said. ”Thank you.”
”Not at all.” I mumbled shyly.
”Can you look at me?” She encouraged. I hesitated, but did as she wished. Vivi leant over to me, lifted herself up an inch or two on her toes and kissed me softly on the cheek. A rush of something I don’t know shot through my body. It was some kind of happy rush. Then I felt my cheeks become red again. Dammit!
”You’re so cute blushing.” Vivi giggled. Meanwhile all I wanted was for a hole to open up under my feet and take me away. I brainstormed in panic over what I was going to reply.
”Do you wanna go out sometime?”
Wait, did I just say that? Like, out loud? That was not what I was planning to say! I was thinking it, but I would never have the guts to ask. Well apperantly, I just did. How the hell did that happen? My head was a mess. I prepared myself for the rejection.
Haha :)
Svar: Haha gullig du e! Blir glad över att fler delar önskas :) Imorgon troligvis. För att uppdatera er alla, jag försöker uppdatera en del varje dag, men ni måste förstå att jag inte alltid kommer hinna det. Att skriva tar en del tid och ibland har jag annat som också måste hinnas med :) Okej, lovar att imorn kommer en del upp iallafall. Ta hand om er och njut av det underbara sommarvädret jag hoppas ni också har fått ta del av! :) Oj hoppsan, ser att klockan nästan är halv tolv på natten och jag måste duscha... Äääh, godnatt!
Dreams are meant for sleeping - Del 90
”Seems like we’re stuck in here for at least the rest of the day.” Påpekade Zayn, och blickade blygt bort mot Vivi. ”What shall we do?”
Zayns perspektiv
The whole forenoon passed by without me saying more than two words to Vivi, which were ’thank you’ when she handed over a can of soda to me. Being shy really is a heavy load to carry. It holds you back from so many opportunities and you miss out on lots of things just because you’re afraid of being seen or heard. It’s the fear of embarrasing yourself that makes it so hard. I wish I could get over it, but I’ve been shy almost my entire life. It all begun when I started school. During the daycare days I wasn’t shy at all. I played with the rest of the kids just like everyone else and didn’t have a worry in the world. Then in first grade we had to introduce ourselfs in front of the class individually. I was second up and just as I was going to start talking I choked. My classmates giggled but smiled at me to encourage me to continue. I took a deep breath but right before any words came out I could barely remember my own name. The whole brain went blank and I had no idea what I was about to say. I stood there like an idiot, trying to form words. Now my mates laughed louder, but they didn’t mean to make me feel stupid. We were all only five and six year olds and had no idea just how deep something like that sticks with a person. I didn’t know either. I simply laughed nervously and got back in my seat. But ever since then I became even more pulled back from social interactions as the years went by. The shyness doesn’t go away until I have really gotten to know the person. I need to feel comfortable enough to be able to make a fool out of myself without fear of them leaving me, to go and be friends with someone ’normal’. So when I really let lose and go wild, that’s when you know you’ve gotten under my skin.
I shook my head to come back from thoughts and circulated the room with my eyes. I poked on Emma’s shoulder, who was sat right next to me on the couch.
”Where’s Vivi?”
”She went home to pick up... I think she said her phone but I’m not sure. She said she’d be back in just a few minutes.”
”And how many minutes has she been gone now?”
Emma turned her head to the big clock on the wall.
”Now that you say it. She’s been gone for like a good half hour.”
”I go check if she’s alright!” I offered and jumped off the couch. Emma gave me a cheeky wink. I waved it off and stuck my tounge out at her. Harry, who sat behind her with Emma sitting in his lap, gave me a weird look. I ran out of the room towards the hall to put my shoes on. I realized I didn’t bother, so I pushed up the door and went out in only socks. I skipped down the stairs in a rapid pace. Just before I was about to round the corner to the corridor I slowed myself down so Vivi wouldn’t catch me running to her rescue in case she was on her way up again. Luckily she wasn’t, so my heavy breathing didn’t bust me. The apartment door stood wide open. Strange... I looked in and in the first room I noticed it was empty. Didn’t Emma say she’d be here? I walked in and took a closer look. Nope, no one was either in the bedroom or the kitchen. It was a small apartment, how could it be so hard to find Vivi in here? Wait, apartments have bathrooms too. A closed door gave me a hint that it might be the bathroom. I pressed the doorknob down, but it wouldn’t open.
”Anyone there?” I heard Vivi’s voice on the other side of the wooden door.
”I’m here!” I shouted.
”Oh thank god!” She said relieved. I heard a few footsteps and assumed she had walked over to the door on the opposite side.
”Everything alright?” I asked.
”No not really.” She sighed. ”I think I’ve locked myself in.”
I choked a laugher.
”How did that happen?”
Dreams are meant for sleeping - Del 89
”Åh gillar du honom?” Jag kämpade för att hålla tillbaka min överdrivna entusiasm, men en del slapp ur mig ändå.
”Jag har bara träffat på honom snabbt i korridoren.”
”Du svarade inte på min fråga! Ja eller nej?”
”Ja! Första gången jag såg honom föll jag pladask. Och första gången jag såg honom le...” Hon lät drömsk och glömde bort att avsluta meningen. Jag knäppte med fingrarna framför ögonen på henne.
”Va? Oj förlåt.”
”Men kom då så går vi in! Han sitter där inne och väntar på diiiiiig.”
”Sluta det gör han inte alls!” Skrattade hon. ”Okej då, vi måste väl gå in nån gång.”
Äntligen fick jag öppna dörren och välkomna Vivianne in i lägenheten. Förundrat kollade hon sig runt i hallen. Skor låg slängda på golvet och ett paraply låg fortfarande uppfällt på hatthyllan ovanför jackorna. Det måste ha legat så i många dagar, för att för ovanlighetes skull hade det inte regnat på ett bra tag här i London. Vilket jag uppskattade starkt. Bara för att jag tänkte så nu kommer jag säkert vakna upp till ett ösregn imorgon.
”Guys!”
”Herregud...” Vivianne samlade sig och ställde sig rak i ryggen. Jag stod bredvid henne som stöd och la för första gången märket till att hon var några centimeter längre än mig. Forever kort.
”You’re back!” Zayn syntes runt hörnet. Han tittade ner på sin mobil samtidigt som han gick emot oss. Han stapplade långsamt fram, djupt koncentrerad på det han gjorde på telefonen. Han avslutade med ett litet klick med pekfingret på skärmen och vände upp blicken. Hela han stelnade till när han såg vem som var med mig.
”H-h-hey Vivianne.” Stammade han nervöst. Omedvetet fixade han till sin redan perfekt stylade svarta frisyr.
”Please call me Vivi.” Vivi sträckte fram handen och Zayn skakade den med darrig arm.
”Vivi...” Upprepade han. Sedan ruskade han lite på huvudet för att återvända till jorden.
”My little cupcake is back!” Utbrast Harry lyckligt och kom framspringandes mot mig. Han lyfte upp mig i sina armar och snurrade mig ett varv i luften. ”Did everything go well?”
”It does not look very bright.” Suckade jag. ”Paparazzis EVERYWHERE!” Jag slängde ut med armarna för att förstärka vad jag sa. ”I don’t know what to do.”
”I’m sure we’ll figure something out.” Tröstade Harry och kysste mig ömt på huvudet. När Vivianne tagit sig igenom havet av skor på hallgolvet för att hälsa på resten av killarna viskade han diskret i mitt öra.
”There’s gotta be a spot somewhere they haven’t covered, we’ll try and sneak out tonight.”
Jag tittade på honom med stora ögon. Han hyssjade åt mig för att jag inte skulle säga det högt. Ett busigt leende spred sig över hans ansikte. Min första tanke var direkt att resten av killarna antagligen inte tyckte om idén. Jag var inte så säker på att jag gillade den själv heller. Självklart uppskattade jag omtanken, men det sista jag ville var att Harry skulle hamna rätt i klorna på massmedian. Jag viskade till honom.
”Do you really think that’s a good idea?”
”Don’t argue with me.”
Han tänkte inte ändra sig. Han lossade sitt grepp runt mig och vi förenade oss med resten av gänget som redan var ute i vardagsrummet. Killarna hade redan slagit sig ner i soffan och Louis klappade på en ledig plats bredvid sig för Vivi att sätta sig på. Hon tackade glatt och satte sig bekvämt ner mellan Louis och Niall. Louis pratade på och frågade ivrigt hundratals frågor om henne. Niall hoppade in i diskussionen och undrade vilken som var hennes favoritrestaurang.
”Seems like we’re stuck in here for at least the rest of the day.” Påpekade Zayn, och blickade blygt bort mot Vivi. ”What shall we do?”
Dreams are meant for sleeping - Del 88
”Om det får dig att känna sig bättre så kände inte jag till dom först heller. Jag klickade mig in på deras musikvideo av en slump och kände igen killen jag kört på med min cykel.”
”Vänta... Vad sa du nu?”
Och vips var berättelse nummer två igång.
Vivianne skrattade så hon höll på att falla ihop i en hög på golvet.
”Det är inte kul!” Sa jag, fast med ett skratt. Okej det var rätt kul.
”Det låter precis som något jag skulle kunna göra! Du är inte foreveralone med att vara en klant.” Hon log och stödde sig på min axel för att ställa sig upprätt igen.
”Skönt att veta.”
”Har du varit uppe hos killarna nån gång?”
”Nej...” Hon tittade ner i golvet. ”Dom är nästan aldrig hemma. Och när dom väl är det har jag aldrig vågat fråga.”
”Lyssna. Eftersom vi inte verkar kunna ta oss ut.” Jag syftade på utsidan full av paparazzis. ”Vill du hänga med mig upp igen?”
”Säkert? Är det okej för grabbarna då?” Hon lät blyg och strök ängsligt en hårslinga ur ansiktet.
”Självklart!”
Tillsammans gick vi bort mot trapporna. Jag höll på att snubbla på första steget, men Vivianne fångade min arm och fick mig att hitta balansen igen. Hon sneglade bort mot hissen, och tittade tillbaka på mig.
”Men, varför tar vi inte hissen?”
”Harry och jag fastande i en hiss för ett par veckor sedan, och jag känner mig fortfarande inte trygg med att åka dom. Det var ganska omskakande.” Log jag nervöst.
”Oj vad hände?”
”Strömavbrott tror jag. Vi stannade mitt emellan två våningar och satt i komplett mörker i drygt en timme innan patrull Louis-Liam-Niall-Zayn kom till undsättning.” Skrattade jag. ”På nåt vänster lyckades de bända upp hissdörren tillräckligt mycket för mig Harry att ta oss igenom. De hittade en kofot nånstans. När jag tänker efter, var sjutton hittade dom en kofot?” Jag skakade roat på huvudet.
”Var det inte trist att bara sitta och vänta i en mörk hiss så länge?”
”Nja...” Jag kände rodnaden sprida sig över mina kinder. Varför hade jag så lätt för att bli röd? En förbannelse är vad det är.
”Jaha.” Vivianne fnittrade. ”Jag fattar.”
Så vi gick sida vid sida upp längs alla trappor istället. Vi skrattade och pratade hela vägen fram till killarnas dörr. Det var skönt att ha hittat någon jag kunde prata svenska med. Det fick mig att inse att jag faktiskt saknade gamla Sverige en aning. Men inte tillräckligt mycket för att jag skulle vilja återvända. Visst var jag född i Sverige och har bott där i nästan hela mitt liv, men England var numera den plats jag kallade hemma.
När jag skulle vrida om dörrhandtaget till lägenheten grabbade Vivianne tag i min arm och hindrade mig att öppna. Jag höjde ögonbrynen frågande mot henne.
”Är...” Hon tystnade och hämtade kraft i ett djupt andetag. ”Är Zayn där?”
”Varför undrar du?” Frågade jag retsamt med glimten i ögat.
Hon tittade sig omkring för att försökra sig om att vi var ensamma, och drog sedan bort mig någon meter från dörren.
”Han är jättegullig.” Mumlade hon blygt och tittade ner på sina ballerinaskor.
”Åh gillar du honom?” Jag kämpade för att hålla tillbaka min överdrivna entusiasm, men en del slapp ur mig ändå.
”Jag har bara träffat på honom snabbt i korridoren.”
”Du svarade inte på min fråga! Ja eller nej?”
Svar
Tonight :D
Awkwaaaard
Följ mig gärna på twitter guys :) Skriver där när jag lagt upp en ny del på novellen! @CurlyAllNight
Dreams are meant for sleeping - Del 87
”Do you think it’s possible to get back to the hospital today?” Frågade jag.
”I don’t know...” Började Liam, men blev avbruten av Zayn.
”I’d say that could be very tricky. I looked out the window this morning and found out the whole apartment complex is surrounded by the paparazzi.” Han rynkade pannan oroat.
”Are you kidding me?” Jag tappade pannkaksrullen jag hållt i händerna. ”We can’t get back?”
”I don’t think so... By surrounded I really mean surrounded! It’s like a freaking wall.”
”Oh my god... And I forgot my phone at the hospital. I had layed it on a table in my brother’s room and didn’t get it before me and Harry went out. I can’t call, I can’t text, my parents have no idea where I am!” Jag bröt nästan ner i gråt. ”The last thing they need is another child to worry about! And also I don’t have their number in the back of my head so I can’t call from another phone either!” Jag försökte andas och lugna ner mig, men en panikattack höll på att urarta i min kropp.
”We’ll find a way out of here.” Uppmuntrade Niall och klappade på mig på axeln. ”You’ll see.”
Harry reste sig från sin stol och rundade bordet. Han drog försiktigt upp mig från stolen och slog sina armar runt mig och vaggade mig fram och tillbaka. Den lugna rörelsen fick mig att slappna av något. Strax efter kände jag flera armar slås om mig. Alla killarna hade ställt sig upp och vi stod i en stor klump och kramades.
Eftersom grabbarna inte kunde gå utanför dörren utan att bli påhoppade av paparazzis direkt hade jag tagit på mig uppdraget att spana. De hade protesterat, men jag tvärvägrade stanna inne och vara helt värdelös. På väg ner för trappan sprang jag nästan in i Vivianne som var på väg ut genom dörren.
”Oj, hej!” Hälsade jag.
”Hallå!” Svarade hon utan att titta upp från sin väska. Hon verkade inte ens ha märkt att jag pratade svenska med henne. När hon fått upp nycklarna kollade hon mig i ögonen och log.
”Hör du inte?”
”Hör vadå?” Hon såg på mig med stora ögon.
”Jag pratar svenska med dig!” Skrattade jag.
”Oj! Ja det gör du, tänkte inte på det haha!” Hon skrattade glatt.
”Är du på väg ut?” Frågade jag.
”Ja, kylskåpet är tomt så jag måste handla mat.”
”Du vill nog inte gå ut där.” Jag nickade ut mot entrén.
”Varför inte?”
Jag drog med henne fram till glasdörrarna. Först såg hon dem inte, men när jag pekade ut gömställena bland träden, väggarna och andra stora föremål la hon märket till alla kameror. Horder av paparzzis gömde sig, redo att knäppa av bilder på killarna om de fick för sig att komma ut.
”Herregud!” Utbrast hon och stirrade på alla människor.
”Jag vet.” Suckade jag och drog med henne bak i korridoren igen.
”Vad gör dom här?”
”Du vet inte... Varför dom är här?” Nu var det min tur att låta frågande.
”Nej... Vadå vet du?”
Jag berättade om One Direction och när jag var klar kunde jag gissa att hon hade ungefär samma chockade ansiktsuttryck som jag hade haft när först hade hittat videon till What Makes You Beautiful.
”Du skojar.” Försökte hon, men jag såg på henne att hon ville tro på vad jag sa.
”Nej jag skojar inte! De är verkligen kända på riktigt. De har släppt en musikvideo och allting med hur många miljoner visningar som helst, det är sjukt egentligen.”
”Jag har alltså bott i samma byggnad som ett känt pojkband i fyra månader utan att märka något? Herregud har jag levt under en sten?!”
”Om det får dig att känna sig bättre så kände inte jag till dom först heller. Jag klickade mig in på deras musikvideo av en slump och kände igen killen jag kört på med min cykel.”
”Vänta... Vad sa du nu?”
Och vips var berättelse nummer två igång.
Tagga
Om ni är riktigt duktiga och kommenterar vad ni tyckte om min senaste del kanske jag slänger upp ännu ett kapitel ikväll... men då vill jag ha mer än två kommentarer som jag har nu höhö. :)
Och bara för att jag är som jag är får ni en snabb video från skolan för att det här inlägget inte ska bli så kort och trist.
Dreams are meant for sleeping - Del 86
”What’s going on?”
Var kom rösten ifrån? Jag tittade runt i rummet och såg ett blont rufs på sängens kudde.
”Niall! Oh my god I’m sorry did we wake you?” Ursäktade jag samtidigt som jag kravlade mig upp från golvet.
”No Liam’s been in here already.” Log han. ”But I shoved him out the door and went back to bed.”
”Nice!” Svarade jag sarkastiskt med ett leende. ”Again, sorry, we had no idea you were still in here...”
”Well I did.” Inflikade Harry. Jag stirrade på honom.
”Haha I didn’t know you had gone in here! Hey Niall, maybe you should put up a sign. ’Not available for hide and seek before nine o'clock in the morning’.
”Stop teasing! I didn’t know this was Niall’s room! Why did you go in if you knew Niall was in here?”
”I had to check if you had run in here. It felt like you might have, since you’re pretty impulsive. You don’t think before you act love.”
”Haha sorry my mind can’t keep up with my impulses.” Skrattade jag och reste mig upp. Harry låg kvar så jag satte mig i Nialls säng istället.
”You have to get up you know.” Jag petade honom lite på kinden.
”Nooo not you too.” Stönade han och vände sig bort från mig.
”Are all of you this stubborn in the morning?”
”Yes.” Svarade Harry och Niall på exakt samma gång.
Jag suckade och bestämde mig för att gå och leta reda på Liam istället. Han verkade ju ha disciplin nog att ta sig upp på morgonen. Han stod i köket och försökte laga pannkakor. Med tanke på att smeten såg ut som något en katt spytt upp verkade det inte gå så bra.
”Liam honey...” Liam vände förvånat på huvudet när han hörde min röst. Jag gick fram till honom för att hjälpa till. Det första jag gjorde var att slänga bort smeten.
”Hey!” Liam lät stött.
”I promise you’ll thank me later.” Svarade jag samtidigt som jag rotade i kylskåpet efter nya ingredienser. ”Pancake batter really shouldn’t look like that.”
”And I thought I did well...” Suckade Liam. Jag klappade honom tröstande på axeln. Han ryckte till lite.
”Sorry! I forgot you bumped into the door frame this morning. Twice.”
”It’s fine, just a little sore.” Han gav mig ett tappert leende och erbjöd sig att knäcka äggen.
”Are we up to something today?” Frågade jag, och tittade upp från bunken.
”You mean anything work related? Yeah probably, but since we snuck away from our duty we don’t really feel like going back just yet.”
”Sorry you guys had to skip work to save me and Harry from those crazy photographers...”
”Oh my god Emma! No need to apologize we’ll always be there when you need us.”
Han la sin hand över min, som låg på köksbänken.
”That means a lot to me.” Svarade jag. ”Thank you.”
Vi fortsatte med pannkaksbaket och lyckades få till en hel hög dugliga pannkakor. Liam och jag ropade till resten av killarna att frukosten var serverad och satte oss vid bordet och väntade. Det tog ett par minuter innan ett nyvaket gäng dök upp i dörröppningen.
”Is that my shirt?” Louis pekade på mig och automatiskt kollade jag ner för att se vad jag hade på mig.
”Ah yes. Hope you don’t mind!” Jag hävde på en klick sylt på min pannkaka.
”Where did you find it?”
”It was laying in Harry’s room.”
Louis höjde förvånad på ögonbrynen.
”So that’s where I threw it...” Sa han med fundersam röst, och ryckte sedan på axlarna.
Killarna satte sig runt bordet och tog för sig av mina och Liams grymma pannkakor.
”Do you think it’s possible to get back to the hospital today?” Frågade jag.
”I don’t know...” Började Liam, men blev avbruten av Zayn.
Dreams are meant for sleeping - Del 85
”I’m going!” Ursäktade han och skyndande sig att stänga dörren innan Harry hann slänga något mer på honom.
”Now where were we...” Mumlade Harry och kysste mig på halsen.
”Liam’s right we should get up now.” Svarade jag och slängde av mig täcket. Harry stönade och lät besviken över att mysstunden var över.
”C’mon! Get up lazy!”
Men Harry låg kvar och drog täcket upp till hakan.
”Harry...” Jag tog tag i änden för att försöka dra av täcket. Men han hade det i ett järngrepp och vägrade släppa.
”If you get up now you can have a kiss.” Lirkade jag. Men Harry skakade på huvudet och gömde sig under täcket.
”Two kisses?”
Inget svar.
”Three, and that’s my last offer!”
Nu skymtade jag hans ögon igen. Han satte sig upp och slängde benen över sängkanten.
”You have to come here.”
”The point was to get you out of bed Styles.” Retades jag och stod kvar på min sida av sängen. Jag letade reda på en ny tröja att låna och ett par mjukisbyxor. Något måste jag ju ha på mig till jag kunde åka hem och hämta nya kläder. Jag hittade en randig t-shirt som såg ut att passa... Typ.
”Can I take this?” Frågade jag och höll upp den.
”That’s Louis’.”
”Oh.” Jag höjde ögonbrynen. ”I should’ve guessed that. I’m sure he doesn’t mind.” Jag drog Harrys t-shirt över huvudet och satte mig på Louis istället.
”Do you have any sweatpants?”
”In the corner.” Harry pekade mot ett av rummets hörn. Han hade rätt, där låg ett par grå mjukisbyxor. Jag drog på mig dem och insåg att de var alldeles för långa. Men det fick helt enkelt gå.
”How was it with those kisses?” Frågade Harry, fortfarande sittandes på sängkanten.
”Not until you’re of the bed.” Bestämde jag och ställde mig framför helkroppsspegeln på väggen för att kolla mitt hår.
”I’m not getting up.”
”Then you get no kisses.”
Jag kunde varken se sängen eller Harry i spegelbilden. Mitt hår var klassiskt morgonrufsigt och jag stod och försökte reda ut det med fingrarna. Ganska meningslöst, jag bara fastade i tovorna. Plötsligt slogs ett par starka armar runt magen på mig och drog mig bakåt. Jag landade med en studs i sängen och rullades runt så jag hamnade alldeles bredvid Harry.
”Can’t you stay here with me in bed so I can kiss you all day?”
”We need to get up Harry, I tell you!”
”Oh kiss me already.”
Harry böjde sig ner och gav mig en kyss.
”Just because I can’t resist you...”
Jag la handen i hans nacke och jag gav honom en lätt kyss på kinden först, och sedan en på munnen.
”Now we can’t lay here any longer!”
Jag lyckades kravlade mig ur hans grepp och hoppa upp ur sängen. Jag räckte honom min hand för att dra upp honom. Motvilligt tog han den och jag hjälpte honom upp på fötterna. Harry letade reda på lite kläder han också. Eftersom han hade sovit utan tröja var det bara för honom att ta på sig en ny direkt. Däremot verkade han ha somnat i chinos så dem behövde han byta. Han blev klar på mindre än en halv minut. Jag följde honom ut genom dörren hack i häl tills vi kom till köket.
”Are you following me?” Harry vände sig om med en överraskande fart.
”No you don’t see me.” Med ett hopp stod jag bakom hans rygg igen så han inte kunde se mig.
”You are not a very good hider.” Retades han.
”Oh I’m a great hider.”
Med ett språng var jag borta och flög in genom första bästa dörr. Jag tog en titt runt omkring och fattade snabbt att jag inte varit här inne förut. Längre hann jag inte tänka förrän jag hörde Harrys fotsteg närma sig. Jag stängde in mig i en garderob och kravlade under en massa inslängda kläder. Bara sekunder efter jag lagt mig helt still öppnades garderobsdörren med ett ryck. Jag kunde inte se något men jag visste att det var Harry. Jag kvävde ett skratt. Med snabba reflexer sträckte jag ut armen ur klädhögen och fick tag i något som kändes som Harrys arm. Han hann inte ens reagera förrän han låg i klädhögen tillsammans med mig.
”What’s going on?”
Var kom rösten ifrån? Jag tittade runt i rummet och såg ett blont rufs på sängens kudde.
Fy sjutton vad söta ni är!
Aaaah kolla jag fick ju 10 kommentarer! Ni anar inte hur glada ni gör mig, åååh så underbara ni är! Mycket kärlek till er och jag hoppas ni stannar och fortsätter läsa min lilla novell :) Era fina ord gör det mycket roligare att fortsätta skriva, ni uppskattas något sjukt! Blir rörd över hur fina läsare jag har :')
Dreams are meant for sleeping - Del 84
She was completely taken by the butterfly’s beauty.
”Harry I wanna capture it.”
”Why?”
”If you capture a purple butterfly in your hands, whisperer your biggest wish and count to three and release it the wish will come true.”
”Where have you heard that?”
I don’t think Emma listened, she was to into watching the butterfly move with the light wind. She got up on her feet and started chasing the butterfly.
”Emma wait!”
I went off after her, but she had got an advantage and was several feet ahead. Her bare feet moved easily over the newly cut lawn. Why was she barefoot? I looked back and discovered her flower printed shoes laying beside each other next to where we had been sat. I moved my eyes back to Emma. She reached out her arms, and then suddenly stopped running. I had gotten up the speed so fast I almost ran into her. I stopped myself just before we collided. Emma was so distracted she didn’t even notice. Enchanted she stood with her head down facing away from me.
”I got it Harry!”
She spun around slowly. She smiled as she spread her fingers extremly carefully to show me the butterfly. She closed them again and bent her head down to tell her wish.
”I wish...” She spoke slowly and her eyes turned up to me. ”I wish for it to last forever.”
She closed her eyes and her mouth mumbled a quiet count to three. Then she opened her hands and the butterfly flew away. It rose to the sky and merged with the dark blue night. She looked at me with a twinkle in her eyes.
”For what to last forever?”
She turned her head and looked around to assure we were alone. She only had to take one step to make us stand so close our bodies touched. Her fingers slowly sweeped along my arm and she looked up. Her eyes were so perfect. By just looking into them I got all week in the knees. The lights from the Eiffel Tower in the background made them sparkle even more than usual. Her luscious lips started moving.
”You and I.”
”Do you love me?”
She giggeled and smiled.
”Yes I do.”
I gently twirled her around in the moonlight and put my hands on her waist. Unconsciously I think I had thought of a lyric from one of the songs on the album. I held back a laughter. The work was really taking up my whole brain capacity. Well, except for Emma of course. Who I thought of all day and all night. Oops, I just did it again.
”If it was me who had captured that purple butterfly, I would have wished for the exact same thing.”
She watched me quietly with a cheeky smile on her face, waiting for me to continue.
”Fine!” I sighed. ”I love you too.”
”See! I did tell you I love you back!” Harry lät nöjd med sig själv.
”That’s the most beautiful thing I’ve ever heard.” Svarade jag med en tår i ögat. Jag torkade bort den lite diskret och log. Jag svepte bort en hårslinga ur ögonen i samma veva.
”If I ever capture a purple butterfly I know what I’m gonna wish for.”
Harry skrattade glatt och kysste mig intensivt. Men endast sekunder in i kyssen blev vi avbrutna.
”It’s time to get up... Oh I’m so sorry! Did I interrupt you guys? Again I’m so, so sorry I’m gonna leave you guys alone...” Liam slog nästan reflexmässigt händerna över ögonen, men hindrade sig själv i sista stund. Han började klumpigt backa tillbaka ut genom dörren. Det gick inte så bra. Han slog axeln i dörramen och gav ifrån sig ett lågt stön.
”It’s fine Liam!” Skrattade jag. Han lät verkligen ärligt upprörd över att han avbrutit vårt lilla ögonblick. Harry å andra sidan kastade sin kudde på honom. Den träffade Liam i ansiktet och det gjorde att han var på väg att tappa balansen. Han föll lite båkat och slog axeln i dörramen igen. Samma ställe. Den här gången jämrade han sig lite högre och tog handen på den mörbultade stackars axeln.
”Go away Liam!”
”I’m going!” Ursäktade han och skyndande sig att stänga dörren innan Harry hann slänga något mer på honom.
”Now where were we...” Mumlade Harry och kysste mig på halsen.
Förrförra kapitlet gick bra, 9 kommentarer fick jag! Men jag siktade på 10, kan det här få det då kanske? :) Puss älskar er. ♥
Dreams are meant for sleeping - Del 83
”Yes I do.”
Harry förblev tyst. Fnittrandes fortsatte jag.
”You’re supposed to say you love me too silly.”
Jag hoppade ännu närmare och lade mig så våra näsor nuddade och gnuggade den mjukt i en eskimåkyss. Stilla låg jag kvar och bara betraktade hans perfekta ansikte. Alla detaljer och små egenheter. Hans ögonfransar var täta och långa och fladdrade lätt. Tiden passerade och jag märkte inte hur länge jag studerat honom förrän solen började smyga in genom persiennerns öppningar. Men Harry sov fortfarande och jag ville låta honom sova. Så jag låg kvar alldeles still. Eller ja, så still jag förmådde mig. Ibland kliade delar av kroppen till och jag var tvungen att klia tillbaka. Någon timme efter soluppgången började Harry röra sig.
”Morning sunshine.”
Fortfarande blundades gnuggade han sig i ögonen. Han sträckte ut kroppsdel efter kroppsdel och det tog ett par minuer innan jag fick något svar ut honom.
”Hey.”
Jag sprack upp i ett snett leende.
”Did you lie here all night?”
Jag log och nickade.
”Well, that deserves a good morning kiss.”
Harry lutade sig mot mig och gav mig en mjuk kyss.
”One more.” Bad jag. Harry skrattade till, men kysste mig en gång till. Han var alldeles nyvaken och lockarna stod åt alla håll. Jag la mig ner på kudden igen och stirrade in i hans ögon.
”Why are you staring?”
Jag log finurligt.
”You never said you loved me back.”
”What? Don’t I tell you that all the time?! I love you Em.” Han kysste mig en gång till. ”Why are you saying such ridiculous things?”
”You were talking in you sleep last night hun.” Jag drog fingret över hans kind och betraktade hans läppar. De var alldeles sådär perfekt rödrosa. Jag höjde blicken och såg hur hans panna rynkades.
”Really? What did I say?” Frågade han förbryllat.
”You said ’Do you love me?’ And I answered.”
”What did you say?”
”I think you know.” Jag tittade ner i lakanen. ”You didn’t reply...” Jag försökte låta sårad, men skrattet låg och bubblade alldeles under ytan. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte stirra ner i madrassen.
”Oh now I remember. I dreamt about you last night.”
”Really? Now you have to tell me!” Glatt tittade jag upp.
”You were in it...”
”You already told me that!”
”Right!” Harry skrattade till och slog sig själv för pannan.
”I took you to the Eiffel Tower. We were sat underneath it and...”
”Underneath? Isn’t the top usually the classic romantic spot?”
”Schh I’m talking!” Harry hyssjade åt mig.
”As I was saying, we sat under it. Then this french guy came a played violin for us, with a frog on his head. Don’t even ask why. I tried to hold your hand but right when I was going to grab it you saw a butterfly. You pulled away your hand and pointed at it. I nodded and agreed with you. You were telling me how beautiful it was and how you wanted to hold in in your hands and make a wish.
”It’s so beautiful!”
”Yes it is love.”
I took another shot at holding Emma’s hand, but she kept moving it and follow the purple butterfly with her finger.
”Look how it flies!”
She was completely taken by the butterfly’s beauty.
”Harry I wanna capture it.”
”Why?”
Dreams are meant for sleeping - Del 82
”God no!” Zayn lät förskräckt.
”Zayn!” Utbrast jag menande. Men han bara skakade på huvudet och drog iväg sin hand. Jag suckade.
”You’re gonna have to do it some day. Or you’ll never have her.”
Zayn reste sig upp.
”I’m gonna get some sleep.”
Jag lämnade honom ifred i sitt rum och gick in i badrummet istället. En dusch skulle sitta fint. Jag vred på vattnet och väntade på att det skulle hettas upp ordentligt. Jag hade ändå ingenting att göra så jag passade på att studera min spegelbild. Mitt bruna hår låg i en enda röra över ryggen, ögonen var sömniga och ett blåmärke hade gjort sig synligt strax över nyckelbenet. Var hade jag fått det ifrån? Jag skakade huvudet åt min egen glömska. Kanske hade jag bara förträngt det. Efter ett par minuter ställde jag mig under den skållheta duschstrålen. Vattnet strilade över hela kroppen. Jag blundade och njöt av värmen. Jag kände hur sliten jag var efter två dagars non-stop sittande inom sjukhusets främmande väggar. Visserligen hade jag sovit ganska mycket, all oro hade tröttat ut mig. Men det betydde inte att jag sov bra. Tvärtom, jag har nog aldrig sovit så dåligt i hela mitt liv. Sömnen hade varit lätt och hela tiden hade jag varit precis på gränsen till att vakna. De tolv timmarna jag fått sova nu var precis vad jag behövde. Jag var fortfarande utmattad, men det var alltid en början. En bild av en doktor med den längsta sprutan jag någonsin sett tog plats bakom mina ögonlock. Chockat och skräckslaget slog jag upp ögonen fort som satan. Flera bilder dök upp i min hjärna. Jag backade förtvivlat bakåt i ett försök att komma ifrån de hemska synerna. Anton satt och skrek samtidigt som sprutan kom allt närmare och närmare. Till slut slog jag ryggen i väggen och vaknade upp från min lilla värld. Jag blinkade flera gånger innan jag insåg att jag fortfarande stod i duschen. Jag kikade ut ur duschdörren för att kolla om det stod någon doktor med en spruta där. Vilket det inte gjorde. Det slog mig att allt måste ha varit en mardröm från när jag sov tidigare idag. Eller igår... Äh nu var jag förvirrad. Jag pustade ut och schamponerade håret med det som jag visste var Harrys schampo. Det löddrade ordentligt och till råga på allt fick jag det vita löddret i ögonen så det började svida. Irriterat försökte jag gnugga och skölja ögonen så gott jag kunde. Jag trodde nästan jag skulle bli blind på grund av hur mycket det sved. Var jag tvungen att ta så mycket schampo?! Ja tydligen. Efter fem minuter började svedan äntligen avta någorlunda och jag kunde se igen. Hallelujah. Jag avslutade med en hel handflata full med balsam och klev ut ur duschen. Jag lånade en vit handduk och kramade om håret lite försiktigt så det skulle torka så pass mycket att det inte droppade. Jag virade handduken om mig och stack ut genom badrumsdörren. Nu låg huset helt knäpptyst. Zayn hade säkert gått och lagt sig, för jag hörde inget knaprande ute i köket längre. Mjukt tassade jag över golvet mot trappen. Stegen knackade som bara den däremot och gjorde det omöjligt att inte låta. Jag svor tyst för mig själv men fortsatte uppåt.
Jag gläntade lite på dörren in till Harrys rum. Han låg på sidan i sängen med huvudet halvt utanför kudden. Lyssnade jag noga kunde jag höra hans tunga andhämtning enda från dörröppningen. Jag stängde dörren efter mig. Inte helt för jag kunde inte när dörren till rummet var helt stängd. Jag fick för mig att syret skulle ta slut och jag skulle dö i sömnen. Så jag lämnade den några centimeter öppen och gick fram till Harrys garderob för att sno en t-shirt eller något att sova i. Jag kunde ju inte sova i handduken heller liksom. Jag hittade en blå pösig t-shirt som jag drog över huvudet. Den var alldeles för lång och fungerade nästan som ett nattlinne. Jag kröp ner under täcket tätt intill Harry. Ansiktet borrade jag in i hans lockiga hår som kittlade mig på näsan. Jag gled ännu närmare hans kropp, la försiktigt ena armen runt honom och virade in mina ben i hans. Hur nära jag än kom verkade det inte tillräckligt. Jag ville smälta samman med honom, bli ett. Jag skrek nästan rätt ut av chock när Harry plötsligt vred sig om i sängen. Nu låg vi ansikte mot ansikte. Hans ögonlock var fortfarande stängda och andningen lika tung som innan. Jag blev lite besviken över att jag inte kunde se hans vackra ögon. Men jag ville inte väcka honom, bara ligga nära. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna sova nu när jag redan sovit tolv timmar i sträck. Men jag kunde ju bara ligga här och studera denna vackra människa jag var glad över att kunna kalla min pojkvän. Harry mumlade något oförståerligt. Jag rynkade pannan och försökte höra vad han sa.
”Do you love me?” Viskade han sömndrucket. Jag log och undrade vad han drömde. Jag kunde ju alltid göra min egen version och svara själv.
”Yes I do.”
Harry förblev tyst. Fnittrandes fortsatte jag.
”You’re supposed to say you love me too silly.”
Kolla där fick jag ju upp en ny del! :) Kan man få 10 kommentarer? Or is that to much to ask
Gissa vad jag gjorde idag?
Som ni antagligen redan är mycket väl medvetna om så är One Direction i Sverige för att spela in lite till sitt andra album för tillfället. Jag åkte in till stan för att försöka se dom, vilket inte gick så bra. Det var hur många tjejer som helst vid studion och det bestämdes att det var för farligt för killarna att komma ut och posera för bilder och säga hej. Jag stod alltså utanför inspelningsstudion, bara meter ifrån egentligen herregud. Visserligen fick jag ingen skymt av killarna alls, men jag såg Savan, Paul och så vandrade Bill Skarsgård förbi pratandes i telefon! Haha wow. JAG HIGHFIVA TILL OCH MED PAUL HAHA WIIIH FANGIRLAR! Fick några bilder på allas våran favoritlivvakt också :')
Haha ja jag fangirlar bara över att ha sett Paul :') Låt mig, tycker det är ganska coolt ändå. Tänk att handen jag high fiva har rört grabbarna. ÅH HERRE TEKNISKT SETT HAR JAG RÖRT KILLARNA
Jag gillar att dela med mig om min dag
Förlåt för att jag inte uppdaterar, är så överöst med plugg och inlämningsuppgifter i skolan så att det finns inte. Lärarna ska ju lägga allt samtidigt såhär i slutet av 9:an you know. Bjuder på en liten videoblogg, så blir det iallafall lite uppdatering i den här bloggen. Jag har en vanlig blogg också så det är där jag lägger upp mina videoinlägg egentligen, så det kan verka lite osammanhängande. HUR SOM HELST NU SKA JAG SLUTA BABBLA :) Jag ska försöka uppdatera novellen så snart jag kan, men är faktiskt väldigt upptagen. Livet kommer emellan uppdateringen liksom. Förlåååååt puss på er alla och tack för att ni läser, ni vet inte hur mycket jag älskar er. Stay with me. ♥
P.S förlåt för att jag är så konstig, men ni får ta mig som jag är ;)
Dreams are meant for sleeping - Del 81
Hans svarta hår stod rakt upp som det brukade göra, men inte utan hjälp utav en massa hårvax. Jag gick fram och knackade honom på axeln. Det skulle jag inte ha gjort.
Han hoppade till och tappade ner kycklingbenet på golvet med en duns.
”I’m sorry Zayn!” Ursäktade jag och böjde mig ner för att plocka upp kycklingen åt honom.
”God you scared me!” Zayn höll handen på bröstkorgen som man brukar göra när man blir rädd.
”I didn’t mean to scare you.” Förklarade jag och räckte över kycklingen. ”Not sure you want this now...”
”It’s fine I have more.” Zayn pekade med handen mot en burk märkt ”KFC” som stod på bordet. ”Niall leftovers.” Fortsatte han. Jag skrattade till.
”What are you doing up?” Zayn tittade menande på mig.
”What do you mean it can’t be that late...” Jag snurrade runt för att få syn på en klocka. Mikron lös i ett hörn av rummet.
”It’s 3:42 in the morning?!” Viskade jag chockat. Zayn nickade och såg road ut att jag blivit så förvånad.
”Yep.”
”But... For how long was I asleep?”
”Let me see...” Zayns rynkade pannan och såg fundersam ut. Han räknade lite på fingrarna.
”Since we came home around 5PM?”
Jag skakade förbryllat på huvudet. Med andra ord hade jag sovit nästan tolv timmar.
”What are you doing up yourself?” Frågade jag och petade honom retsamt på kinden.
”I can’t sleep.” Log han.
”Who’s that girl living on the bottom floor?” Jag var ju tvungen att fråga. Jag hade inte kunnat undgå att lägga märket till hans generade sätt och hur fort han varit framme för att hjälpa henne.
”No one.” Klippte han av mig snabbt.
”Tell me Zayn!”
Zayn tittade på mig, suckade och gestikulerade åt mig att följa med in på hans rum. Han stängde dörren och vi slog oss ner på golvet.
”Her name is Vivi. Sorry Vivianne.” Zayn började redan rodna. ”She moved in a few months ago from Sweden. Like you!” Han lät som om han nyss fått en snilleblixt. Jag kunde inte låta bli att skratta.
”But she moved there as well, originally she’s from China. We haven’t really talked that much...” Zayn tittade blygt ner i golvet och ritade en liten cirkel med fingret på golvet för att hålla sig själv sysselsatt.
”Why not?” Frågade jag nyfiket.
”I don’t dare to. She’s too beautiful.”
”You know beautiful girls can be nice too right?” Jag puffade honom uppmuntrande på armen.
”I know that!” Påpekade Zayn. ”It’s just, I’d make a complete fool out of myself. I just know it.”
”Aw stop it! You won’t! I know from experience us girls find it cute when a boy is a bit shy.”
”I don’t know...”
Jag la min hand över Zayns.
”Next time you met her, ask her out okay?”
”God no!” Zayn lät förskräckt.
”Zayn!” Utbrast jag menande. Men han bara skakade på huvudet och drog iväg sin hand. Jag suckade.
”You’re gonna have to do it some day. Or you’ll never have her.”
Dreams are meant for sleeping - Del 80
Vi kutade dit, hoppade in i baksätet och smällde igen bildörren. Jag hade suttit mig så fort att jag inte märkt att jag råkat hamna i någons knä. När jag vände huvudet såg jag att det var Liams.
”Hi little miss intrusive!”
”Oh, sorry Liam!” Skrattade jag, men satt kvar eftersom det kvarvarande lediga sätet var på andra sidan bilen. Först nu såg jag att Harry bara öppnat dörren åt mig och sedan sprungit runt och satt i framsätet. Louis tryckte gasen i botten och med ett ilsket brummande körde vi bort från de galna forograferna.
”How did you know where we were?” Frågade Harry flämtandes.
”Neighbour.” Svarade Zayn snabbt.
”You too?” Harry lät överraskad.
”Yeah we just came from her!” Tillade Niall. ”The hospital?”
”Long story.” Sa jag och la på ett litet leende. Jag var för trött för att förklara hela historien igen.
”I’ll fill you in later” såg jag hur Harry viskade diskret. Tacksamhet sköljde över mig. Jag lutade mig mot Liam som inte verkade ha något emot det. Det tog inte alls lång tid att anlända till grabbarnas lägenhet. Vi klev ur bilen. Harry skyndade sig runt och la armen över mina axlar. Vi gick över den golfbanegröna gräsmattan på en bred rad. När vi passerade den gemensamma postväggen med lägenhetskomplexets brevlådor stod en tjej där och plockade ut sin post. Hennes mörka raka hår hängde ner över ryggen. När hon skulle stänga sin brevlåda tappade hon ut hälften av posten på golvet. Benvita kuvert och reklamblad flög åt alla håll och kanter. Zayn var kvickt framme för att hjälpa henne.
”Thank you.” Sa hon snällt när Zayn räckte över den del av posten han samlat ihop.
”No worries.” Mumlade Zayn blygt och tittade ner i golvet. Jag hade aldrig sett honom rodna förut, men jag tyckte mig ana en svag rodnad på hans solbruna kinder. Zayn vände upp blicken men tittade snabbt bort igen när han mötte hennes mörka ögon. Hon hejade på oss när hon passerade. Tjejen bodde tydligen på bottenvåningen för hon gick mot en dörr bara några meter bort och låste upp. Hon log, försvann och stängde efter sig. Vi fortsatte mot hissen.
”I’m gonna take the stairs.” Informerade jag killarna. Jag var fortfarande lite påverkad från när jag och Harry fastnat i den där hissen i Los Angeles.
”I go with you!” Erbjöd sig Harry snabbt.
Vi kom lite efter resten av grabbarna till lägenheten. Men det gjorde ingenting. Det gav oss bara mer utrymme att ta av oss skorna i hallen. Harry ledde in mig i sitt rum.
”I think you need some sleep.”
”But I’m not tired.”
”Yes you are.”
Jag orkade inte protestera. Harry bäddade ner mig i sängen. Solens starka sken letade sig envist in genom fönstret så han drog för persiennerna också. Han pussade mig sedan godnatt och lämnade rummet. Ännu en gång hade Harry haft rätt. Jag somnade fortare än någon som går på sömnpiller.
När jag vaknade såg jag inte längre några solstrålar skymta mellan persiennernas springor. Hade jag sovit så länge att det hunnit bli mörkt? Segt kravlade jag mig upp ur sängen och trippade fram till fönstret. Jag snavade nästan över något mjukt men lyckades hålla mig på fötter. Jag lyfte försiktigt på bottnen av persiennen och kikade ut. Himlen var svart. Det enda som lyste upp lägenhetskomplexet var ett par lampor i grannfönstrena. En tvskärm flimrade i lägenheten mitt emot. Jag släppte ner persiennen igen och smög fram till dörren. Långsamt sköt jag upp den på glänt och tittade ut. Det var i stort sett tyst, men jag spände hörseln och hörde något utifrån köket. Jag tassade dit och såg Zayn stå lutandes mot bänken och tugga på något som såg ut som ett kycklingben. Han hade en blåvit basebolljacka med ett stort M på ryggen. Stod för Malik uppenbarligen. Hans svarta hår stod rakt upp som det brukade göra, men inte utan hjälp utav en massa hårvax. Jag gick fram och knackade honom på axeln. Det skulle jag inte ha gjort.
Kolla in den här jättefina tjejens One Direction novellblogg, hon är på del 12 så finns lite att läsa :) Hon var jättegullig och frågade om jag ville vara med som en karaktär i hennes novell, och självklart ville jag det! :) Kram på dig Sara :)
Dreams are meant for sleeping - Del 79
Jag tittade tvekande på honom. Behövde jag verkligen det? Harry såg hur jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle svara ja eller nej.
”C’mon Em, you’ve been in here for hours. Am I right? I am aren’t I? I’m always right.”
Retsamt slog jag honom lätt på armen. Men han hade rätt, som vanligt. Vid första anblicken hade jag aldrig anat hur klok han var. Jag reste mig från hans knä, knackade pappa på axeln för att låta honom veta att vi lämnade rummet för en stund. Han nickade till svar. Harry tog min hand och ledde mig ut ur dörren och genom korridoren. Det slog mig att det här var första gången jag befann mig i korridorens långa gångar utan att springa som en oljad blixt. Jag la märket till alla detaljer jag förut bara rusat förbi. Väggarna var gräddvita med pastellblå lister. Golvet så rent att man kunde lägga sig platt på mage och slicka på det. En sjuksköterska vände huvudet mot oss är vi strövade förbi. Hon gav mig en blick som om hon visste vem jag var. Jag anade ömkan och medlidande. Hon hade ingen aning. Jag var såhär nära på att ge henne fingret, men behärskade mig. Tillsammans gick jag och Harry ut genom den maffiga entrén och tog en promenad längs sjukhusets allé. De vitbrokiga lönnarna sträckte sina bladfylliga grenar ett par meter över våra huvuden. Sikten av himlen skymdes men det gjorde mig ingenting. De gröna löven med vita kanter som tillhörde den vitbrokiga lönnen var en av mina favoriter. Gamla Sverige hade bara de vanliga lönnarna med helgröna blad, inte alls lika roliga. Ett koltrastbo låg stadigt placerat i en grenklyka. Om jag kisade kunde jag ana små små fågelhuvuden sticka upp över bokanten. Mamma koltrast kom flygandes med mat till alla sina barn. Ungarna blev alldeles exhalterade och började pipa frenetiskt. Jag log för mig själv och vände huvudet mot marken. Den stenbelagda gången såg välanvänd ut, men på ett bra sätt. Jag var trots allt sjutton bast men jag kunde inte knuffa bort tvångstanken att undvika att gå på strecken som skiljde stenplattorna åt. Jag vände blicken uppåt igen och studerade den långa gången framför oss.
”What are you thinking about?” Frågade Harry nyfiket. Precis när jag skulle öppna munnen för att svara hörde jag klickande ljud bakom oss och steg som närmade sig.
”SHIT!” Skrek Harry rätt ut.
Paparazzin var överallt. Ett helt gäng på säkert ett dussin kom emot oss bakifrån, två andra massor från sidorna och när vi vände oss fram igen möttes vi at ytterliggare några styckna framför oss. Med kamerorna i högsta hugg knäppte de av bild efter bild. Blixtrarna sved i ögonen. Jag kunde inte se något, det enda jag var medveten om var att jag fortfarande höll Harrys hand. Ljudet av kameraknapparna fick hela hjärnan att jämra sig. Jag böjde huvudet ner mot marken och hoppades på att mitt hår skulle dölja det mesta av mitt ansikte. Med min lediga hand höll jag för ena örat. Jag hade lust att krypa ihop på marken och sjunka igenom den. Jag ville bort, bort härifrån. Att stå på en plätt omringand av paparazzis var i den här stunden min värsta mardröm. Hur visste de att vi var här? Fy fan... De måste ha fått syn på Harry, förföljt hans bil och bara väntat på att vi skulle lämna sjukhusets trygga väggar. När vi gått ut för oss själva tog de chansen och pepprade bilder. Vi hade så gott som serverat dem gratis foton på silverfat. Så arg jag blev på mig själv. Jag slogs plötsligt av en intensiv huvudvärk. Jag stönade till och kände hur benen var på väg att ge vika under mig. Med ett ryck drogs jag åt höger. Jag stötte emot en hel del främmande kroppar och kände mig ganska klaustrofobisk. Utan att fatta vad som hände följde jag bara med i rörelsen. När känslan av att vara instängd försvann vågade jag öppna ögonen. Harry hade knuffat sig ut genom väggen av forografer och dragit mig med sig. Nu sprang vi. Full fart bort från de hungriga gamarna som kallar sig ”fotografer.” Helgalna psykon jagandes efter uppmärksamhet och stålar är vad de är. Men som alla vet ger sig inte paparazzis i första taget. De jagade efter och hade en hel del ork. Jag och Harry sprang sicksack i ett försök att skaka av oss dem, men inte hjälpte det. De verkade ha ändlöst med energi och vägrade ge sig. Gud så förbannad jag blev! Kunde de inte bara lämna oss ifred? Jag orkade inte med det här. Vi jagades allt länge bort från sjukhuset men vi kunde inte vända. Paniken vällde upp inom mig. Hur skulle vi ta oss tillbaka till Anton, mamma och pappa? Jag hade inte tid att föra tankegången längre innan en välbekant blå bil tutade på oss från andra sidan parkeringen.
