Justin Bieber - video
Dreams are meant for sleeping - Del 111
”Where?” Undrade jag nyfiket.
”As I said earlier. It’s a surprise!” Retades han. ”But it’s walking distance so you’ll find out in no time!”
Harry skyndade mot hallen och jag hängde på hack i häl. Jag trädde på mig ett par ballerinaskor och så var vi på väg ut. Solen sken och himlen var helt molnfri. Världens mest perfekta sommarväder. Gruskorn skrapade mot undersidan av mina skor eftersom jag var för slö för att lyfta fötterna ordentligt. Harry skrattade glatt och vände ansiktet så solens strålar träffade hans lätt solbrända hud. Jag orkade inte med hur vacker han var. Vad har någon som jag någonsin gjort för att förtjäna en kille som han? Nej det skulle jag aldrig förstå. Jag måste ha vunnit full jackpot på ödets lyckohjul.
”Why are you mine?” Frågade Harry ur tomma intet.
”What do you mean?” Skrattade jag och tittade upp i hans gröna ögon.
”How did we happen?” Fortsatte han filosofiskt.
”Well. I ran you over with my bike.”
”But...” Harry slickade sig om läpparna och blickade ner på våra skor. ”How did we end up together? What have I done to get someone like you in my life?”
”I could ask you the same thing.” Svarade jag och kysste honom. ”I’m so happy you were in my way that day.”
”Who said I was in your way? I was simply strolling around the city when you came flying on that thing. I’m so glad you’re such a cluts though.” Skrattade han och kysste mig en gång till.
”Oh shut up.”
”You really ”fell” for me didn’t you?”
Den dåliga ordvitsen fick mig att brista ut i gapskratt.
”Actually I fell over you and landed on your chest.” Rättade jag honom.
”Whatever.” Svarade han och kysste mig för tredje gången.
Vi vandrade hand i hand längs trottoarerna och pratade om allt. Vi svängde in på en smågata och möttes av en ilsken vildhund.
”Oh my god!” Skrek jag. Harry började skrika han också när hunden sprang i full rulle rätt emot oss. Jag drog honom panikartat i armen och fick honom att i sista stund väja åt sidan. Hunden missade oss med ett par centimeter. Lättat andades jag ut. Men det varade inte länge. Hunden bromsade in och vände sig emot oss igen. Han tog sats och kom i full fart. Den här gången fick Harry dra mig åt sidan som stod mitt i korselden.
”Run!”
Vi började springa med hunden jagandes efter oss. Vad ville den egentligen?! Flåsandes kutade vi allt vad vi hade till en skog. Vi sicksackade mellan träden och vågade inte stanna och fånga andan förrän flera hundra meter från vägen.
”Is it gone?” Frågade jag flämtades och höll mig för bröstkorgen. Harry vände huvudet bakåt.
”I can’t see him.”
Jag började skratta.
”What was that?!” Jag satte mig ner på en stock och vilade benen.
”I don’t know.” Skrattade Harry med. ”But come on, we have a little walk left until we get to where we’re going.”
Jag reste mig suckandes upp från stocken och höll på att falla ihop i en hög på marken. Benen var alldeles vingliga och kändes som två överkokta spaghettis.
”Woah spaghetti legs.” Sa jag och tog tag om Harry axlar för att hålla mig upprätt.
”Did you came up with that word yourself?” Drev han.
”As a matter of fact I did.”
Harry skakade roat huvudet åt mig.
Eftersom vi hade sprungit in bland träden så oplanerat tänkte vi inte riktigt på vart vi hamnat. Men jag tog Harrys hand och började gå i den riktning jag trodde vi kommit från. Vi fick gissa oss fram rätt mycket, och det såg ganska hopplöst ut. Tills jag fick syn på något som verkade vara en tegelväg.
”Look Harry!” Civilasation!” Utbrast jag upphetsat och pekade.
JAG HAR TRÄFFAT JUSTIN. FUCKING. BIEBER.
Dreams are meant for sleeping - Del 110
”’Cause... you were right here and I should’ve kissed you. No wait.” Jag började om. ”I should’ve taken the chance?”
”I really should have shouldn’t I?” Beklagade sig Niall och begravde ansiktet i händerna.
”You couldn’t have known...” Tröstade jag desperat. ”Come on Niall, cheer up. Shall I order some Nandos?”
Nialls blågröna ögon syntes mellan de spretade fingrarna.
”Their peri peri chicken please.”
Jag log och drog upp telefonen. Här skulle det beställas mat. Jag gjorde en order åt Niall och en till mig själv. Vadå? Jag var också hungrig. Personen i luren bekräftade beställningen och informerade mig att maten skulle levereras inom tjugo minuter. Jag tackade och la på för att återgå till att försöka pigga upp Niall. Jag gosade lite med honom och försökte få honom att le. Men han var verkligen nere. Jag masserade honom på skulderbladen och stirrade uppgivet in i väggen på andra sidan rummet. En tavla hängde något snett och det störde mig. Jag tiltade huvudet lite åt sidan så den såg ut att hänga rakt. Det var bättre.
”Now I will never see her again.” Mumlade han ner i handflatorna.
”Please Niall, I can’t stand seeing you like this.” Tårarna låg och väntade precis bakom ögonlocken. Det var nästan lika tufft för mig som för honom att hålla tillbaks gråten.
”It’s just so hard you know.” Snyftade han tyst.
”I wish I could say I do, but I really don’t.” Svarade jag och drog lite försiktigt i hans hår. Jag visste inte hur det var att vara kär i någon man visste att man aldrig skulle träffa igen. Jag har aldrig varit kär ”på riktigt.” Inte förrän Harry vandrade in i mitt liv fick knäna att förvandlas till gelé varenda jävla gång jag som så mycket kastade en blick åt hans håll.
”Em where are you? We have to get going...” Harry tystnade när han sprang förbi dörren och såg mig och Niall sitta på sängen.
”What’s wrong?” Frågade han ömt och satte sig på andra sidan Niall. Jag förklarade snabbt sammanhanget för honom, för jag trodde inte Niall hade lust att berätta allt igen. Det var nog tillräckligt jobbigt att behöva göra det bara en gång.
”Niall...” Harry kramade om Niall och försökte muntra upp honom. Han satt med Niall i sina armar i ett par minuter. Han kollade på klockan på vägen och såg stressad ut.
”Niall, Emma and I have to get going...” Sa han försiktigt. ”Should I call the others in here?”
”I’ll do it!” Erbjöd jag och lämnade rummet medan Harry satt kvar med Niall. Jag hittade Vivi sittandes ute i köket.
”Gör du nåt särskilt?” Jag knackade henne på axeln.
”Hej!” Hälsade hon glatt. ”Njaa inte direkt. Zayn den sömntutan har fortfarande inte vaknat så.”
”Kan du komma med mig?” Jag gestikulerade åt henne att följa efter mig. Hon höjde ögonbrynen, men ifrågasatte mig inte utan följde snällt med. Vi anlände till Nialls rum och jag tryckte upp den halvöppna dörren ordentligt.
”Men vad har hänt?” Utbrast Vivi oroligt och tittade på Niall, sen på mig, och sedan tillbaks åt Niall.
”Kan du ta över?”
”Visst.” Nickade hon medlidsamt och tog över Harrys plats bredvid Niall och kramade om honom hon också. Tredje gången gillt. Jag och Harry backade sakta ut från rummet. När vi visste att vi var utom hörhåll kunde jag inte hålla mig längre.
”I feel so sorry for him.” Sa jag ledsamt och lutade huvudet mot Harrys axel.
”I had no idea he had even met a girl. He never said anything about her...” Harry lät fundersam.
”But lets cheer up.” Försökte han för att få stämningen lite gladare. ”I’m taking you out today.”
”Where?” Undrade jag nyfiket.
”As I said earlier. It’s a surprise!” Retades han. ”But it’s walking distance so you’ll find out in no time!”
Varför är ni så söta?
P.s Haha Amanda visste inte att du läste :D
HA HA OJ
HAHAHAHA MÅSTE JU BARA KLARGÖRA ATT I MITT SENASTE VIDEOINLÄGG OM SKOLAVSLUTNINGEN SA JAG ATT MIN BIOLOGILÄRARE HETER FRESVE. MEN HAN HETER FREDRIK HAHAHAHA ASSÅ HAN KALLAS FRESVE ELLER FREEZE MEN JAG FÖRKLARADE ALDRIG DET HAHAHAHHA ORKAR INTE.
Dreams are meant for sleeping - Del 109
”I should’ve I should’ve oh, I should’ve kissed you...”
”Hi Niall.” Vinkade jag.
Han slutade med ens spela på sin gitarr och tittade förvånat upp. Hans mun gapade lät av överrasking.
”What are you doing?” Frågade jag mjukt och tog plats på sängkanten bredvid honom.
”Oh you know, playing...” Mumlade han och slog ner blicken. Han lekte blygt med strängarna på gitarren.
”Don’t be shy Niall.” Jag lyfte upp hans haka så våra ögon möttes. ”I wanna know. Why the the sad singing? Who should you have kissed?”
”Ah, well.” Suckade han uppgivet. ”You know when we were in America?”
Jag nickade sakta. Vart ville han komma med detta? Jag satt tyst och lyssnade uppmärksamt.
”At the beach party that one night, you know, the night when you disappeared? I met this girl at the bar. Her name was Victoria. Oh sorry, is Victoria. I don’t think she has changed it.” Skrattade han.
”We sat on the beach in the moonlight, and the waves flooded up on the shore...” Niall lät drömsk och tappade bort sig lite. Han stirrade ut i tomma intet och fick ett leende på läpparna. Jag klappade händerna för att att få honom att vakna.
”Oh sorry. As I was saying, we sat in the sand under a coconut tree. We had a really great connection and all. Oh man, I just really really regret I didn’t kiss her. I had my chance and I blew it. I never asked for her number. I was too lost in her eyes. I rewind it over and over again inside my head. All that she said to me. It feels like a distant dream. What if she has found somebody else...”
”Oh Nialler...” Jag kramade honom om axlarna.
”So, that’s what the song’s about. I’m writing it as I go. I haven’t come very far yet though.”
”I can help?” Erbjöd jag och tog gitarren ur hans knä. ”How did you do this again?”
Niall skrattade till och tog min hand. ”Like this.”
Han placerade mina fingrar på strängarna och nickade åt mig att testa. Det lät inte så pjåkigt.
”Wait!” Jag räckte över gitarren till Niall igen. ”You have to sing the part you’ve done already first. Think I got a little to eager there.”
”Fine.” Log han och tog ett ackord.
”Is your heart taken? Is there somebody else on your mind? I’m so sorry I’m so confused just tell me, am I out of time? Is your heart breaking? How do you feel about me now? I can’t believe I let you walk away when... When I should’ve kissed you. I should’ve I should’ve oh, I should’ve kissed you. I should’ve I should’ve oh, I should’ve kissed you."
Niall spelade ett avslutande ackord och tittade upp på mig igen. Jag satt helt stum.
”So? Hello, Emma?”
”Oh my god Niall.”
”What?” Is it that bad?” Han såg bekymrad ut.
”The most complete opposite!” Utbrast jag. ”It’s amazing.”
Niall rodnade lätt.
”I need a first verse though...”
”Give me.” Jag tecknade att jag ville ha tillbaks gitarren igen.
”I keep playing it inside my head, all that you said to me?” Försökte jag och spelade lite på strängarna. ”I lie awake just to convince myself this wasn’t just a dream."
”Yes I like that!” Beundrade Niall. ”Keep going!”
”’Cause... you were right here and I should’ve kissed you. No wait.” Jag började om. ”I should’ve taken the chance?”
”I really should have shouldn’t I?” Beklagade sig Niall och begravde ansiktet i händerna.
Går det att få minst 8 kommentarer? :)
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Klockan är bara tio på kvällen här i New York, men shit jag är stentrött. Har vandrat runt på mina två fötter hela dagen. Idag har jag varit på Ground Zero, platsen där tvillingtornen blev attackerade och datumet 9/11 blev välkänt världen över. Där tornen stod finns nu två hål med vattenfall som rinner ner och namnen på alla omkomna står runtom på sidan. På vissa ställen stod det till exempel "Ladder 24" eller "Rescue" och mamma berättade att de namn som stod vid dom texterna var brandmän och räddningsteam som omkommit när de försökte rädda liv. Jag kände hur tårarna låg och brände bakom ögonlocken och hjärtat gick i tusen bitar. På några plattor runt vattenfallen stod namnen på pasagerarna på de kapade planen. På ett ställe fanns ett namn på en kvinnlig passagerare och efter stod det "and her unborn child." Då brast jag ut i gråt. Tårarna rann och det gick inte att hålla tillbaka. Blev rätt känslosam. Det var jobbigt och känsligt att vara på den platsen och se alla namn. Det blev så verkligt och personligt då. Jag brydde mig inte om de som kollade på mig. Mitt hjärta brast på riktigt.
Jag vet att det här inte har med novellen att göra, men det känns som att jag kan dela med mig av allt med er läsare, för ni är så fina. Jag hade bara lust att skriva av mig lite. Kan bli väldigt känslig när det kommer till sånt här. När det blir så personligt med namnoch att det faktiskt har hänt på riktigt... Man vet inte hur svårt det är att hålla tillbaks tårarna förrän man faktiskt står där.
Ett av vattenfallshålen.
Why
Ni som undrar om jag är okej och allt, tack ni är för gulliga. ♥
Ja jag är okej, men känner mig ganska nere.
Varför gårdagen var så tuff för mig:
Det var inte lätt kan jag ju säga.
Lite snabb info om uppdateringen
Jobbigt.
Det var tufft idag.
Svar!
Tack gulle! Helt klart sämre, tyvärr! Jag kommer åka bort o.s.v. Jag ska försöka göra ett videoinlägg imorn som förklarar lite bättre! Puss!
Dreams are meant for sleeping - Del 108
Killarna hade berättat för mig hur han varit med mig hela tiden. Även om han inte alltid kunnat följa med mig till alla ställen hade han alltid varit i närheten. Otrolig var vad han var. Jag log för mig själv på tanken att han var min. Bara min. Killen som låg och andades tungt alldeles bredvid var ingen annans.
Nästa dag fick jag ett trevligt uppvaknande.
”Morning!” Harry tumlade ur sängen och drog upp persiennerna. Solen sken in och gjorde mig omedelbart på bra humör. Fågelkvitter ringde i öronen och fick mig att le. Harry hoppade tillbaka i sängen och rullade glatt runt på rygg och stirrade upp i taket.
”What are you on?” Skrattade jag åt hans hyperhet.
”Today’s gonna be a good day!” Förklarade han och skuttade genst upp igen efter att ha legat stilla i mindre än en sekund. Garderobsdörren flög upp och Harry rotade fram nya kläder till dagen. Efter ett par minuter hade han matchat ihop en Ramones t-shirt med ett par byxor. Han krånglade sig ur sin sovtröja. Jag observerade magrutorna.
”You’re staring.” Påpekade Harry skrattandes.
”Sorry.” Svarade jag drömskt. ”You’re just so good looking.”
”Nothing compared to you.” Han drog tröjan över huvudet, och jag suckade åt att jag inte längre kunde se hans nakna överkropp.
”Rise and shine!”
Harry slet av mig täcket. Jag började frysa om fötterna och kurade ihop mig till en boll. Jag kände gåshuden sprida sig över kroppen. Varför var det så kallt här inne? Okej egentligen var det nog inte så värst kyligt. Det var bara täckets värme som försvunnit lite väl fort för att jag skulle hinna vänja mig. Jag gillade det inte. Jag gillade inte att frysa överhuvudtaget.
”If you don’t get up you’ll miss the surprise I have for you!”
Mina ögon fastande på honom. Han hade helt klart lyckats fånga min uppmärksamhet.
”Surprise? I love surprises!”
Jag lämnade sängens trygga famn och tassade fram bakom Harry och betraktade oss i spegeln. Jag virade armarna kring hans midja och studerade reflektionen. Han var alldeles sängvarm och mysig att krama om.
”I love you.” Viskade jag som jag gick upp på tå och gav honom en kindpuss. Harry sprack upp i ett leende. Vilka perfekta tänder han hade.
”Hurry and get dressed, we are leaving soon!”
Han snurrade runt och försvann ut ur rummet. Kvar stod jag och såg efter honom. Först när det sista av honom inte skymtades längre började jag röra mig igen. Jag hittade en tröja jag måste ha glömt här för längesen. Nederdel var inga problem, jag tog bara samma shorts jag haft på mig dagen innan. Nemas problemas. Tröjan jag hittat var en vit topp jag tappat bort för länge sedan. Så det var här den legat och skräpat hela tiden. Jag klev tillbaka framför spegeln och drog fingrarna genom håret några varv. De fastnade i topparna och verkade nästan trassla till det ännu mer. Jag såg så nyvaken ut att jag nästan började garva åt min egen spegelbild. Jag testade några grimaser, drog lite i huden kring ögonen och blinkade hårt ett par gånger för att försöka vakna till något. Det hjälpte inte. Jag såg ut som en övertrött apa. Äh orkade inte bry mig. Jag började stappla ut ur rummet för att leta reda på Harry igen. Men han verkade ha försvunnit för jag hitta honom varken ute i köket, vardagsrummet eller toan, som jag snabbt upptäckte var ockuperad av Zayn. Jag ryckte på axlarna och tänkte återvända till Harrys rum, då jag hörde någon sjunga. Den skönsjungande rösten letade sig igenom luftrummet och fick mina öron på spänn. Var kom det ifrån? Vem var det som nynnade? Vid det här laget kunde jag urskilja killarnas röster utan problem, jag lovar! Men ljudet var så svagt att jag inte riktigt klarade att konfirmera den än. Jag kunde höra gitarrsträngar bli mjukt spelade på samtidigt. Jag behövde komma närmare. Jag följde rösten och den blev högre och högre. Inte särskilt hög allmänt, men högre jämfört med hur den varit från början och allt eftersom jag närmade mig. Jag tryckte örat mot en dörr jag inte var säker på vem den tillhörde. Nu kunde jag avgöra vem det var. Varför lät han så sorgsen? Jag sköt försiktigt upp dörren på glänten och fick syn på hans blonda hår.
”I should’ve I should’ve oh, I should’ve kissed you...”
:D
Naaaw Vivi! Haha du är för söt! Hmm ja det skulle nog göra rätt ont om det regnade män. PANG liksom och så har du en stor kille på dig man ba wiiih. Du satt säkert och läste medan jag var pissblöt från regnet eftersom jag var ute i det hahahaha. Älskar dig med<3
Hej Madde! Men nu är det så att jag heter faktiskt inte Emma :) Anna är mitt namn, Emma är bara ett alterego så att säga ;) Tack!!! :D Jarå jag är öppen för länkbyten, fixar så snart jag kan ;)
Tack så mycket! Glad att du tycker den verkar intressant! :D Busigt av dig att läsa slutet först, haha! Visst jag länkbyter dig också! Hah säger man så? Äsch jag fixar det så snart jag kans också! Okej? :D
PROM
Bästa kvällen.
Hade sjukt kul på min bal igår, nej jag längtar bara tillbaka. Efter att ha dansat och hoppat upp och ner två timmar i sträck kan jag ju säga att jag dras med världens tränignsvärk i vaderna idag ;) HELT KLART VÄRT. Går dock rutn som en pingvin hahaha men vad ska man göra.
Jusste, klänning vare va?
Ful bild men bjuder, haha. Titta inte på mitt ansikte utan spana i klänningen (och skorna!) istället tack :) Och så vill jag veta, vad tycker ni? Gud trots mina klackar ser jag fett kort ut på bilden hahahaha orkar inte.
YAAAY INTERNET IS BACK
Pappa varför är du så bra?
NY DEL PÅ VÄG!
Nathalie: YES!
Gulligt att så många klickade sig in på min blogg igår trots att jag sa att ingen ny del skulle komma upp :')
I love yooou. Tyvärr funkar inte internet förutom vid min mammas laptop när den är i skrubben (kopplad med sladd till en liten låda) vilket gör att jag inte kan lägga upp en ny del nu heller :( Får se om pappa lyckas fixa det när han kommer hem.
Dreams are meant for sleeping - Del 107
I started to wonder why they were all looking at me like that.
”I didn’t kill anyone I swear.” I joked and put my hands up. Then I noticed.
”Hi Harry.”
Her voice was weak but it was everything I needed to hear.
”Come over here you.” She smiled. I moved towards the bed. The boys and Vivi left so Emma and I could have some time to ourselves.
”I missed you.” She took my hand. She squeezed it tight and looked into my eyes. A rush of happiness made its way through my whole body within seconds.
”You haven’t been awake.”
”That doesn’t mean I didn’t miss you. You still appeared in my dreams.” She added. ”Once.”
”Just once?” I asked and smirked.
”Yes. You appeared once, and then never left.” She laughed.
”I love you.” I bent down and gave her a kiss right on the lips. They still tasted of vanilla. ”If you ever leave me...”
”I won’t Harry. Ever.
”You can’t do this again. You have no idea how painful this has been. The worst hours of my entire life.” I babbled on.
”Come back down again dammit.”
She reached for me, put her hands around my neck and dragged me back down to kiss me again. I didn’t understand how she could be so strong after just have been unconsious for hours. I kissed her back and now it felt like it was all going to be alright again. This was exactly what I needed.
”I’m getting discharged today.” She announced between the kisses.
Tillbaka till Emma
Nu var jag sjukligt trött på sjukhusväggarna och allt jag längtade efter var att få lämna det här stället. Harry fick fungera som stöd på väg ut från sjukhuset. Eftersom han var nästan två decimeter längre än mig var det aningens besvärligt, men det funkade. Louis bil hade en liten överraskning åt oss när vi anlände. Han ryckte loss parkeringsbötern och ögnade igenom den.
”Oh come on!” Suckade han bedrövat. ”I was in a hurry!”
”That’s what you get for doing a terrbile parking.” Skrattade Zayn. ”I swear 80 percent of the car isn’t even inside the lines.”
Louis puffade retsamt Zayn på axeln.
Niall öppnade dörren för Harry och mig. ”Shall we get going?”
”Finally home.” Jag damp utmattad rätt ner på sängen.
”Well not ’home’ home.” Påpekade Harry.
”I count your apartment as home.” Log jag och la mig tillrätta på kudden. Men efter endast vad som kan ha varit max två sekunder satte jag mig upp igen.
”Does mom and dad know what happened?!”
Det blev tyst.
”Crap.” Svarade Harry till sist och drog fingrarna genom sina lockar.
”Maybe I shouldn’t tell them...” Försökte jag. Jag visste bättre än att berätta om mina små olyckor. Det slutade alltid med att mamma oroade sig sjuk och pappa kallade mig för klant. Och om Anton råkade överhöra oss hörde man alltid ett litet skratt och en upprepning av ”din klant.”
”You don’t think they’re gonna notice the stitches in the back of your head?”
”Not if I cover it up real good.” Jag kände med fingrarna var stygnen satt och rufsade om håret så det föll över såret. ”I’ll just send them a text to let them know I’m here.”
”You moron.” Log Harry. ”You always think about others don’t you?”
”I think about you.” Sa jag. Jag fick bara en kyss till svar.
”Scootch. Make some room for me too!” Harry skuffade undan mig och la sig ner i sängen han med. Han kröp under täcket och drog det upp till våra hakor.
”Sleep tight beautiful.”
Harrys armar smög sig runt mig. Innan jag visste ordet av hade han somnat. Jag kvävde ett skratt. Hela upplevelsen verkade ha tärt mer på honom än vad den gjort på mig. Förståerligt kanske. Jag hade ändå varit medvetslös hela tiden, medan Harry behövt vara vaken och klar i huvudet. Han visste vad som hade pågått varje sekund och aldrig lämnat min sida. Killarna hade berättat för mig hur han varit med mig hela tiden. Även om han inte alltid kunnat följa med mig till alla ställen hade han alltid varit i närheten. Otrolig var vad han var. Jag log för mig själv på tanken att han var min. Bara min. Killen som låg och andades tungt alldeles bredvid var ingen annans.
Blev ni glada nu? :) Hoppas ni tyckte om delen! Tänkte bara höra av mig lite snabbt.
Imorgon har jag bal, vilket innebär att hela dagen kommer gå åt till att fixa skolan inför balen och fixa till mig själv och sedan vara borta hela kvällen. Så ingen ny del imorgon! I'm a busy woman. Haha eller inte eftersom jag verkar ha tid att uppdatera typ varje dag iallafall. Men inte imorgon sorry! Kommentera åsikter på den här delen så får jag upp nästa del på tisdag ;) Och om ni vill se min balklänning o.s.v. kan jag lägga upp bild på det också? :)
Grattis Danielle!
Vi älskar dig.
NAAAW
Nathalie: Haha ja nästa del kommer ikväll! ;)
ÅÅÅH TACK SKA NI HA! Blir såhäääär glad :')
Svar till Emelie: Vill säga tack för det första! :D Jag förstår inte hur folk orkar hitta uppe hela nätterna och läsa min lilla novell haha :') Tack för dina fina ord sötnos!♥ Självklart svarar jag!
1. Ja jag har ett planerat slut, typ, men vet inte riktigt hur länge till jag ska skriva tills jag är där ;) Annars skriver jag det mesta bara som jag kommer på allt eftersom. Men slutet har jag faktiskt en idé om ;)
2. Jag vet inte riktigt hur lång den kommer bli ärligt talat. Men jag känner att den här novellen kanske är lite... Ja. Asså, den har pågått länge och men kanske börjar tröttna ltie och vill se lite nytt. Så när den här är avslutad ska jag nog börja skriva på en ny ;)
3. Vad som fick mig att börja skriva? Jaa du, min kärlek till killarna i One Direction. Jag ville liksom leva mig in det själv och itta på en egen historia. Jag hade läst en novell, eller vänt ajag har faktiskt läst två! Haha. Och fick för mig att kanske skriva en egen, men det tog flera månader innan jag började själv haha. En kväll satt jag bara och tänkte "banne mig, nu vill jag skriva en egen novell." För jag hade fått en idé som jag behövde utlopp för :) Och sen bara rullade det på och nu sitter jag här bakom min dataskärm och har skrivit 106 delar. Stört egentligen.
Om du är nyfiken på mig och min novell har jag svarat på en del frågor i en frågestund jag hade för ett tag sen, har du sett den? Aja du kan hur som helst hitta den om du går in på "Juni 2012" i arkivet :) (Av någon anledning funkar inte videorna när man trycker på katergorin "Videos." Jätteskumt)
PUSS OCH KRAMAR PÅ ER ALLA!
Dreams are meant for sleeping - Del 106
”We never lifted her head off the pillow.”
”Well you should have! Because this doesn’t look very good!”
Liam was so upset he had to sit down. Liam rarely got this upset, but when he did it was always a cover up for the fear he actually felt. He wasn’t aware he did, but it worked as a sheild to hide his vulnerability. I sat down next to him. I was incapable of crying. It seemed like nothing of this actually sunk into my head. It all felt like a distant dream. It hadn’t hit me this was happening for real yet. And I prayed it never would.
”Let me have a look.” The doctor said and took a step closer. He swept away Emma’s hair so he could see properly. She had a lot, and it took him a moment to sweep it all away. His forehead wrinkled. Did he have to look so worried? It gave me the creeps. It can’t be that bad. It can’t.
”She seems to have busted open a big blood artery in the back of her head.” His face lightened up. ”Luckily, her brain is fine. It’s just a flesh wound with a lot of blood, and that’s why it looks so bad. Can anyone tell me how this happened?”
The doctor turned his head and scanned the room. Oh my god what a relief. It wasn’t as terrible as it appeared. I breathed in, I breathed out and prepared myself to tell the story.
”We were up on a roof and were in a hurry to get down. Emma sat down on the edge and I think she rushed a bit too much. She flew over the edge and with a thud she hit the ground below. When I saw her again right after she landed she was holding on to her leg and I could tell by the look of her face she was in pain. She couldn’t stand up...” The incident popped up as an imagine before my eyes. The flashback made me shiver. I felt my upper arms getting goose bumps.
”She fell and hit her head against an axe handle.” I made an effort to swallow the tears and keep myself together. I managed pretty well to be honest. I didn’t seem to have any left. Was it pride I felt? God dammit Harry.
”She did what?!” Niall gasped. He grabbed his hair to keep his hands occupied and his eyes went everywhere. I could see he was about to have a breakdown. ”An axe?!”
”Yes but she hit the handle not the blade!” I desperatly tried to calm him down. But Niall was shaking.
”What if she had hit the blade... She could have hit the blade...” Niall mumbled to himself over and over again. I gave him a tight hug in an attempt to comfort him.
”But she didn’t Niall.”
Niall tried to catch his breath. After he finished hyperventilating he pretty much managed to keep himself together.
”You’re right she didn’t.” He repeated.
”This needs to be stitched.” The doctor said and looked at us. Then he turned back his head and mumbled with concern. ”Why hasn’t it stopped bleeding...”
I was this close to hitting him in the face. Weren’t doctors supposed to NOT make you even more worried than you aldreay were? I wasn’t far away from falling apart.
Well Emma was taken to the emergency room because that’s where they kept the stitching instruments. I didn’t come with because I knew I wouldn’t stand seeing her getting a needle into her head. That was just too much for me to handle. Watching her as she split her head open against an axe was enough. Okay maybe I’m exaggerating a tad. But that was what it felt like. The rest of the gang did follow, and left me alone in the waiting room outside. I didn’t mind though. I sat alone on a bench and let my thoughts careless wander away. The stitching procedure went quick, because Zayn’s head popped out of the room not long after they had gone in.
”It’s done!” He informed happily.
”How does it look?” I asked worried. Unconsiously I lifted my hand up to my mouth and chewed on my ringfinger nail.
”Why don’t you come in and see for yourself?”
Zayn waved at me entusiastically and disappeared back into the room. I sighed at him and laughed a bit, and then went in myself. Zayn’s smiling face had made me relax and it felt like a heavy rock had been dropped of my chest. It was like I had held my breath this entire time and finally I got to exhale.
Just as I passed through the door every head in the room turned to me. The song lyric from What Makes You Beautiful immidiatly sang through my head. I chuckled. Then I started to wonder why they were all looking at me like that.
”I didn’t kill anyone I swear.” I joked and put my hands up. Then I noticed.
”Hi Harry.”
Dreams are meant for sleeping - Del 105
Harrys perspektiv
What the doctor had said was making its way into my head. She’d be just fine, her leg was dislocated and easy to fix. Deep breaths Harry, everything’s okay. She’d be up on her feet in no time the doctor said. But why was she still unconsious? The unconsiousness was the thing that really had me in an awful worry. I tried to push the horrible thougts away, but they were eating me up from the inside. What if she didn’t wake up? No you can’t think that way Harry, god.
I gave her a kiss on the forehead and smiled encouraging, even though she couldn’t see me. Her pillow had gone flat, maybe I should puff it up. I lifted her head and pulled the pillow out. The sight made me stop breathing. Like paralyzed I held the pillow high up in the air, as the red liquid ran down and dripped of the ends onto the floor. I stood with both feet right in the puddle. I wanted to move, to speak, simply being able to say something. But no, my body refused to do anything because of the chock. Finally my fingers seemed to start moving. I crooked them a bit back and forth to regain the sensibility fully in order to then move on the other body parts.
”L-Liam...” I whispered quietly. He didn’t hear me, or else he would have come running. I tried again.
”Liam?” My voice got a little louder. But no Liam was to be seen anywhere now either.
I gave up on trying to call his name, apperantly he couldn’t hear me and my voice was not to count on at the moment. With a little help from my arms I made my leg and foot take a step towards the door. It didn’t move very far, but it was always a start. After a few steps more I was able to move me legs without any help. I stumbled slowly and reached the door. It took all strength I had to tug it open.
”Harry what’s wrong? You’re crying again!” Liam said when he saw me. He came up to me and wiped away my tears – again.
Liam caught a glance at the pillow I was holding in my right hand.
”Oh my god!” He exclamied. The rest of the gang, who were sat on a bench a few feet away, came up to us as well. Liam took the pillow out of my hand and turned to the others.
”Find the doctor!”
Liam followed me back into the room and walked over to Emma. He checked the back of her head, which I hadn’t been able to do. I could tell by the look on his face it didn’t look good.
”Didn’t you say you arrived like half an hour before we came?” Liam turned to me and waited for my answer.
”Yes. Yes I did.” I mumbled chocked.
”We’ve been here an hour now and all together Emma has been her approximatly an hour and a half.”
”Yeah?” My lips started to tremble. Where was he going with this?
”Harry, when Emma hurt her leg, did she by any chance hit her head too?”
I closed my eyes hard and tried to remember. The whole scene seemed to have disappeared from my memory.
Yes she had. She had hit her head. In the back of an axe.
”She did.” I whispered.
You should have seen the look on Liam’s face.
”Harry... It hasn’t stopped bleeding.”
Just as he said that last sentence Louis, Niall, Zayn and Vivi stormed in with the doctor.
”It hasn’t stopped bleeding!” Liam repeated himself.
”Bleeding? What bleeding?” The doctor looked surprised.
”The bleeding from the cut in the back of her head!” Liam yelled.
”She has a... What?” The doctor sounded sincererly confounded. Anxiously he scrathed the back of his head.
”Look!” Liam waved at him to come. He carefully held Emma’s head up so the doctor could take a look. His eyes went from normal to the size of two fotballs.
”How can you have missed that?!” Liam accused the doctor.
”I-I don’t know.” He stuttered.
”Didn’t you take her for an x-ray? How did you get her into the x-ray without notcing all the blood?!”
”We never lifted her head off the pillow.”
”Well you should have! Because this doesn’t look very good!”
Jag är så omogen
Tycker alltid det är lika roligt när min statistisk står på 69 läsare...
Svar till Nathalie: Yes det gör den!
Dreams are meant for sleeping - Del 104
The sound of his crying made my heart shatter and the never ending stream of tears just kept coming. I could easily be mistaken for a soaked towel.
”Harry please, breathe.”
Harry started hyperventilating, like the way you do when you try to stop the tears. He wiped his eyes, but the arm of his shirt became dripping wet right away. I gave him a hand and swiped my arm over his moist face. He whispered a barerly hearable thank you and tried to smile a little for me. It didn’t work though, I couldn’t even distinguish his dimples. And they always showed when he was smiling for real.
”What happened?” I asked carefully. I felt a knock on my shoulder and found Louis behind me. His eyes were concerned. He nodded towards the middle of the room.
I stopped breathing. I had been so busy with comforting Harry I hadn’t even noticed. Her eyes were closed and she looked like she was sleeping. But I discerned scratches in her face and her left leg was twisted in a really weird angle.
”Oh my god.” I put my hand over my mouth. Harry, who had just got himself together, broke down in tears for the second time. I held him tight and started the comforting process all over again.
”The... The doctor hasn’t even come yet.” Harry sobbed.
”How long have you been here?”
”Almost half an hour.”
”And the doctor isn’t even here yet!? This is unacceptable!” Louis protested. ”I’ll go find him and bring his ass over here right now!”
Louis stormed out of the room. Niall didn’t want him to go alone so he followed. Zayn, Vivi and I stayed with Harry. All four of us sat down on the end of the bed with Harry in the middle. Harry leaned his head on my shoulder. His eyes were red from all the crying, but for now he had stopped. Now he just sat there. Every muscle in his entire body were relaxed and his head felt really heavy because he didn’t support it himself at all. I didn’t mind though. Vivi was sat on the other side of Harry, and she in her order rested her head easily on Harry’s shoulder. I twitched when Louis came in running with Niall right behind.
”The doctor’s here!” He announced proudly.
A brown haired man in his thirties dropped in as well with a light blue notepad in his right hand. I discovered he was also holding a silver pen in the same hand.
”Hi.” The doctor greeted. No one answered. We were too tense to get our mouths to form words. The doctor coughed a little and continued.
”Ms. Sand needs an examination to see if there’s anything wrong.”
If something’s wrong? IF? Has he not seen the angle of her leg?! But I kept quiet and let him finish.
”Then we’ll let you know and come up with a healing plan in case needed.” The doctor informed. Five pair of eyes were staring at him, impatiently waiting for his next announcement. Harry’s eyes were glued to the floor. He still hadn’t managed to move at all.
”I’m going to take Ms. Sand with me to the x-ray.”
We had to get up from the bed, as it had wheels and was able to roll. Harry didn’t rise up by himself. I had to take him under his arms and lift him up so the doctor could roll the bed out of the room. We watched Emma disappear and then we were back to the impatient waiting.
The x-ray went fast and Emma was back in less then fifteen minutes. Still unconsious though. That was what worried me the most. The fact that she didn’t wake up. Why wouldn’t she wake up? She had hurt her leg, not her head? Because head injuries is the main cause for unconsiouness, right? That’s what I had always thought. The doctor had a few difficulties to put the bed in place, but managed and prepared to share the news. He hesitated for a second, lit up in a slight smile and caught a quick glance down on his notepad.
”Miraculously her leg is not broken. It doesn’t look good by the angle I know, but it’s actually just dislocated. We can push it back and she’ll be up walking in no time.”
”That’s great!” I shouted excited. ”Isn’t it Harry?!”
But Harry were still in chock. I flicked him on the cheeck.
”Yeah yeah.” He responded distracted. He gazed distant right into a wall. Then he walked over to Emma and sat down on the bed next to her. I took it as he wanted to be alone. I discretly whispered to the others that we maybe should leave for a moment.
♥
Svar: Blev det plötsligt varmare här inne? Nej det bara bara dina sjukt fina ord som värmde hela mig.♥
Svar: Jaaa internetmarrige all the way :D Haha oj vad glad blir bliiir :'D TACK DU!♥
Svar: Wiiih tack sötis! Haha nej jag har bott här i gamla goa Sverige hela mitt liv faktiskt, är även helsvensk ;) Haha Google Translate används ju ibland ska du veta O:) Men tack!!! :D♥
Svar: Taaaack :D Skriv gärna ditt namn! :)♥
Svar: Men ut i solen med dig! Hahaha åååh vad glad jag blir :') Tack!♥
Svar: Tack det uppskattas ska du veta! :D Skriv gärna ditt namn! :)♥
Svar: Men gud publicera? Så bra är den väl inte? Hahaha :D Vad gullig du e! Hihi vad glad jag blir av att jag gjorde din morgon :')♥
Förlåt Sharon!
Svar: Förlåt, det här inlägget är bara tillägnat dig! Tack för att du finns :') Blir jätteglad av dina ord! Du är söt!♥ Hihi jag kan inte avslöja vad som ska hända för då blir det inge kul att läsa! Ni får se, haha vad elak jag är :D Och vi får se med det där med en till del ikväll, jag måste skriva delar i förväg nu för att kunna tidinställa inlägg under början av sommarn så ni inte blir utan när jag inte är hemma :) Berättar mer om mina sommarplaner nästa vecka när det börjar närma sig på riktigt så ni vet hur det ligger till!
Dreams are meant for sleeping - Del 103
”Louis...?” I lighly patted him on the arm. ”Are you okay?”
”Me? I’m perfect why wouldn’t I be?” Louis talked so fast I knew he wasn’t alright at all. He always got all tense and really fast speaking when he was worried. An anxious Louis could be sensed from miles away.
”Take a deep breath Louis. We’re at the hospital soon. You’ll get to hold Harry within minutes I promise.”
I knew he was terrified something bad had happened to Harry. They were so close they could be twins with telepatic communication abilities.
”Okay. Okay...” Louis breathed heavily as he repeated the word to himself. ”Okay...”
The red lights slowed us down. At last I could spot the big blue letters that spelled Curvy Hills Hospital. Louis turned in on the lot and did a terrbile parking. But he didn’t seem to care because right after he had stopped the car (which was parked half part outside the parking square) he jumped out, slammed the door and was the first one to run inside the hospital. But the rest of us weren’t far behind.
”What’s the room number?!” Louis yelled when he came up to the desk. He supported himself on the cream white counter and panted rapidly from the run. His ribcage was still pounding from the fast breathing.
”I need a name too.” The nurse said politely and chuckled.
”Oh, right!” Louis hit himself in the forehead. ”Harry Styles!”
”Let me check.” The nurse answered and made a few clicks on her computer. Impatiently we held our breathes in anxiety. Her eyes scanned the whole database up and down, from side to side, and I’m pretty sure she did it twice.
”No I’m sorry we don’t have a patient with that name here.”
”What?!” We exclamied at the same time. But Harry must be at this hospital! The second nearest one was several miles away. Then it hit me. Like a slap in the face.
”Maybe it’s not Harry who’s the patient! What about someone with the last name Sand? Do you have on of them admitted here? Anton perhaps?”
”I’ll check again.” The nurse nodded. Louis was so nervous he had started biting off the tips of his nails. I took his hand and slowly put it down away from his mouth. Louis looked at me with surprise, then looked down on his hands and noticed the nail biting.
”I don’t find an Anton Sand. We have one Sand though. Does Emma Sand ring a bell?”
I choked on thin air and started coughing. Emma? If any Sand would have been admitted here in the hospital I thought it would be Anton considering the whole diabetes thing. I hadn’t even given the fact that it might be Emma any thought at all. Everyone stood like paralyzed.
”Yes! Yes!” Vivi finally managed to say. The rest of us snapped out of the chock and nodded in agreement.
”Room number 314.” The nurse pointed to her left towards an elevator.
”Thank you!” I waved as we started moving. The nurse just smiled. I think she thought we were a bit confused and not exactly all clear in the heads.
The elevator took ages. We could use some of Nialler’s Irish luck, but it seemed to have left us for the moment. The elevator stopped on every single floor, and staff and equipment were exchanged every time the elevator doors opened. And let me just say they weren’t very fast moving. More like the complete opposite. They didn’t seem to have any rush to get to their other patients. I kept my irritation to myself, but both Louis and Niall sighed loudly. At last we arrived to floor three. The doors opened up and Louis was, again, the first one out. By the time the rest of us spotted the right room Louis was already out of sight. Probably already inside with Harry. I heard distant sobs. They must be Harry’s, who else? I could feel my heart breaking. I couldn’t stand people crying.
”Harry!” I shouted as I reached the door opening.
Louis stood with his arms tightly wrapped around him. His head was resting against Louis’ chest, slowly drowning Louis’ blue shirt.
”Harry...” I mumbled and walked up to him.
Louis let me take over. Carefully he loosened Harry out of his grip. I put my arms around him and he started crying even more. Harry was dripping from water and his hair fell in wet streaks over his face.
”It’s okay Harry. It’s okay...”
I patted his head desperatly trying to calm him down. But he was destroyed. The sound of his crying made my heart shatter and the never ending stream of tears just kept coming. I could easily be mistaken for a soaked towel.
”Harry please, breathe.”
Kan man nå minst 10 kommentarer? Eller lets go hard, haha kan man få 15?! Nu vill jag veta vad ni tycker :)) Haha detta kommer inte gå men don't blame me for trying ;)
Dreams are meant for sleeping - Del 102
”Oh my god! We’re on our way!” Liam finished and hung up his end of the line. I put my feet up on the chair and buried my head against my knees. I sat like that for almost half an hour.
Liams perspektiv
Harry’s phonecall had me all in a fuss. What on earth had happened? Why was he back at the hospital? Stressed I put my phone back in my pocket and ran out to the others. First stop, the kitchen. A blonde head was faced away from me scanning the fridge.
”Niall!” I shouted and ran up to him. I took hold on both his shoulders to support myself. My legs were shaking from the panic.
”God Liam, what’s up with you?” Niall asked and put his arms under my shoulders to help me stand up straight.
”Harry’s back at the hosptial!” I gasped.
”Back at the hospital?!” Niall got so surprised he forgot to hold me up. I almost lost my balance. He noticed and put his arms back around me.
”We need to tell the others! Damn why do they have to be so spread out?!” Niall and I searched the house for the rest.
”LOOOUIS!” Niall yelled.
”Yes?” We heard Louis’ voice from the bathroom.
”Louis open up!” Both me and Niall pounded on the locked door.
”I’m in the shower dammit!” Louis answered back.
”Well you have to get out! Harry’s at the hospital and we need to go stat!” I screamed. Then I heard a loud thud and some swearing.
”Shit I’m coming out right away!” Louis answered. That was enough for me so Niall and I kept on looking through the apartment for Zayn and Vivi.
”Zayn?! Vivi?!” We yelled at the same time. No responses.
”Hellooooo?”
We passed a window and I spotted two dark haired heads on the lawn.
”Niall, they’re outside!” I poked on Niall’s shoulder and pointed out through the window.
”Come one lets hurry!”
We ran to the hall and put our shoes on as fast as we could. I saw Louis come out of the bathroom all wet with only a towel around his waist.
”Louis, you’re not ready at all!”
”I’ll be quick I promise!” He said as he disappeard into his room. ”I left my clothes in my room and I can’t go to the hospital in only a towel now can I?”
I sighed. ”Fine but we’re heading outside in the meantime to get Zayn and Vivi! Meet us at the car. And hurry or we’ll leave without you.”
I heard Louis laugh.
”And exactly how would that happen? Who’s car is it? Who has the keys hmm?”
Right, I didn’t think of that.
I didn’t bother to answer. I followed Niall out through the door. Together we ran down the stairs as fast as we could and flew out through the entrance door.
”HEY!” Niall waved frenetically to catch their attention. Zayn and Vivi didn’t get the seriousness of it all, so they just casually waved back all smiling. We had to run up to them. They were sitting opposite each other on the grass and laughed carefree. I felt bad we had to take away their good mood.
”Harry’s at the hospital and we need to hurry come on lets go get up and lets get moving!” I said all in one sentence. I gestured at them to get up. Anxiousness spread along their faces. Vivi looked upset and took Zayn’s hand. Her lips trembled.
”What happened?” Her voice sounded sad. Zayn squeezed her hand back in an attempt to make her feel better.
”We don’t know yet. All we know is that we have to get to the hospital fast.”
Vivi nodded. Zayn put his arm around her and started leading her towards the parking house. Niall and I followed. We were halfway there when I heard rapid footsteps behind us.
”Come on!” Louis cheered on and made us all run. We got to the car within minutes. Louis clicked and the car unlocked. When Louis hopped in on his seat he groaned painfully.
”My bum hurts.” Louis complained. ”I fell in the shower, I think I have a bruise already.”
He put the key in and twisted. The car engine growled loudly. We drove out on the road and with a pace a pretty good bit over the speed limit we were on our way to the hospital.
”Louis watch it!” I screamed when an old lady with a walker crossed the street. Louis was stressed and didn’t really look were he drove. He hit the brakes and everyone in the car flew into the seat in front of us. I heard Zayn moan in the back seat. I’m guessing he bumped his head.
”Are you okay?” I heard Vivi ask.
I took a look in the rearview mirror and saw Vivi gently massaging Zayn’s forehead. Questioning I rose my eyebrows at her. She gave me a little thumbs up to show it was fine. Reassured I turned my head back to Louis. His arms were so stiff on the steering wheel he looked like he was holding on to his life. I think the gravity of the situation had finally caught up with him.
Lite kommentarer
Svar: Yaaay en till läslus precis som jag :D AAAAW TACK FÖR DINA FINA ORD! Du anar inte hur glad jag blir! Naturbegåvning? Jag? IIIH TACK DU! Haha inte om jag hinner först! ;D
TACK, HOPPAS DU STANNAR! :D
Svar: Jag blir alltid så awkward när det kommer till att svara på sånt här, haha men du ska veta att jag blir sjukt glad :') Tack! Alla ni läsare är sjukt vackra, inside out.♥
Svar: Jag vet inte, varför har inte jag träffat på dig tidigare?! WTF liksom, du är så härlig! HAHAHA DÖÖÖÖR, FOREVERALONE WEIRDO PÅ BUSSEN HAHAHAHA. Jaaa lets va internetbestieezz och gifta oss på samma gång! Vilket datum är bröllopet?
Svar: Aaaah vad glad jag blir, du är awesome! :D TACK!
Svar: Hahaha ja det där med bilen var ju lite... intressant HAHA hur lyckas man. Ouppmärksam.se tror jag. Hihi så bra! Var inte rädda för att fråga annars också, jag svarar så gärna!
Svar: Jag förstår inte hur min lilla novell kan hålla någon uppe till fem på morgonen. FEM PÅ MORGONEN? Din knäppis hahaha ååh vad jag älskar dig. Dina ord värmer, tack så himla mycket. Du är så fin! Jaa fortsätt kommentera, love it! Om jag aldrig ska sluta skriva vill jag aldrig att du ska sluta läsa :')
:)
hazzette.blogg.se
Spana in den här tjejens novellblogg! Helt klart läsvärd men en intressant story, finns en liten sammanfattning finns på sidan om ni undrar vad den handlar om :)
Dreams are meant for sleeping - Del 101
I put my phone back in my pocket and brushed Emma’s hair out of her face.
”Everything’s gonna be okay love.” I assured.
I swept a finger along her cheek. Her skin was smooth and soft. A gathering of freckles showed on her nose and over both cheeks. I loved those light brown little dots. They had been induced by the sun during the summer, and they showed even more now than they had done a few months ago. The tip of my finger moved on and lingered on her lips. I bent down my head and kissed the perfectly pink lips of hers. Her chapstick tasted faintly of vanilla. A brown streak of hair had seeked its way back in her face and I had to sweep it away again.
”Don’t worry Em. Everything will be okay. Don’t you worry your pretty little mind.”
It seemed to take forever until the ambulance arrived. A light drizzle started falling from the night sky. It must be the first rain in weeks. The drops hit my face and slowly streamed down my cheeks, mixing with my already current tears. When they reached my lips I could taste the freshwater. The cold rain got in under my clothes and made me shiver involuntarily. The drizzle lightly landed on Emma as well and ran down along the sides of her face. I heard loud sirens cutting through the air. I sighed out of relief. The awful feeling of total hopelessness left my stomach for a minute.
”They’re here Em.”
The sirens got closer and I prepared to get Emma into the ambulance as fast as possible. She had been unconsious for about fifteen minutes now, and the worry was starting to tear me apart on the inside. Two man voices were chatting and footsteps got closer.
”Back here!” I shouted, as we weren’t visible from the driveway.
The two ambulance workers showed up around the corner with a white stretcher. They put it down on the ground and came over to me to help lift Emma up. One stood ready to carefully lift her bad and healty leg, the other by her back and waist and I was going to lift her head, neck and shoulders. On the count of three we got her off the ground and carefully layed her down on the stretcher. Emma was short and had like four feet of space to spare from her head to the edge of the stretcher. She looked tiny and defensless laying there, not moving a single muscle. The men grabbed one handle each and rose the stretcher off the ground. They carried it into the ambulance. I hopped in after and sat down on a white painted wooden stool next to Emma. I intertwined my fingers with hers and gently stroke her hand back and forth. I whispered encouraging words into her ear and prayed everything would be alright. The ambulance accelarated gradualy until we reached the highway. Then it was full speed ahead.
It didn’t take long at all until we got to the hospital. By now the white stone buildning seemed way to familiar than I wanted it too. I shivered from concern when I caught myself being able to tell which floor had what colour on their curtains. I didn’t even notice that the vehicle stopped. I woke up from thoughts when one of the men pulled the door open to take Emma inside the hospital. I let over the responsability to the proffesionals and waited until Emma was out of the ambulance. Then I jumped out and followed them inside. They took a special entrance so Emma could be carried up to a private room without being in the way of other, perhaps more acute cases. When we reached the room Emma was put down in bed. She had simply been layed there, so it was up to me to tuck her in and do the mandatory fluffing up of the pillow. The men were on their way out of the room again when I shouted after them.
”Hey! Now what?!”
”We can’t do anything else for you at the moment. The doctor’s on his way.”
I settled with the answer and let the workers leave without any further questioning. I pulled out a chair from the wall and placed it next to the bed. Water from the earlier drizzle dropped off the ends of my clothes and covered the floor in winding water tracks. You could tell the circles of worry I had been going in from the patterns of the raindrops on the blank polished floor. I started crying silently. I didn’t want to be alone, so I called Liam.
”Hello!” He answered happily.
I broke down in tears.
”Harry!” Liam sounded anxious with a slight jitter in his voice. His breathing got faster. I knew that meant he was about to have a panic attack.
”Liam...” I sobbed through the speaker. I wiped away a flood of tears which was about to drown the phone mic and make it stop working. ”You have to... The hospital...” My voice broke and I didn’t have the strength to continue the conversation. I kept the phone to my ear to be able to at least hear what Liam said.
”Harry what happened?!”
But I just cried. I cried and cried and cried, not a single word managed to leave my lips.
”Oh my god! We’re on our way!” Liam finished and hung up his end of the line. I put my feet up on the chair and buried my head against my knees. I sat like that for almost half an hour.
Jag är så glad att ni finns kära läsare
Ni får mig att le varje dag.
KAN JAG BARA SÄGA ATT JAG FICK BESÖKREKORD IDAG?
HAAAAAAAAAAALLELUJAH.
Update:
Svar: 123 unika och 379 sammanlagda sidvisningar :DDD Herregud vad glad jag ääääär :')
AH MAJ GAAD
Svar: MEN OJ VAD UNDERBAR DU ÄR FLICKA LILLA. Sitter typ och skrattgråter åt dina fina ord, HAHA VILL BARA SKRIKA. Kan du bli min bästa vän typ nu? Helt otroligt att du har orkat läsa dig genom 100 delar i sträck hahaha kära du. Om jag kunde skulle jag kyssa dig, den här kommentaren har typ gjort min liv seriöst åååh du är för fantatisk. Kärlek till dig ska du veta. Ett helt jävla rymdskepp fullt med kärlek.
Svar
Svar: Tack tjejen! :D Spana in inlägget nedan där jag svarar på frågor från min frågestund, om du inte orkar kolla båda tror jag att jag svarar på den frågan i början på del 2! ;)
Svar på frågestunden! :)
Det blev två delar bara för att jag babblar så mycket, hoppas ni orkar kolla! Nu får ni svar på en del frågor yaaay haha :D
Men gud vad konstig jag är. Hoppas ni inte tycker jag är totalt utmobbad eller nåt hahahahaha. Är ju helt speedad herregud. Gud vad mörk röst jag har också! Hahaha ja jag måste kommentera typ allt. Aja jag hoppas iallafall att frågestunden uppskattas, och ni får gärna säga till om ni vill att jag ska göra en till nån gång eller så, eller om ni har andra idéer och önskemål. Ni ska veta att jag tyckte det här var fett kul :D
Dreams are meant for sleeping - Del 100
Plötsligt hörde jag ett gastkramande skrik. Det skar genom kvällsluften och fick hela armarna att täckas av gåshud. Jag satte mig käpprakt upp och kollade runt för att se vart skriket kom från.
Ett av sovumsfönstrena fångade min uppmärksamhet. Jag såg mamma, pappa och en liten huvudtopp alldeles över fönsterkarmen. Mamma lyfte upp honom och nu kunde jag se Antons ansikte ordentligt. Mina händer flög automatiskt upp i ansiktet och höll för munnen. Antons ansiktssuttryck var förvridet i smärta och han grimserade illa. Hans små armar viftade åt alla håll och mamma och pappa såg båda helt förtvivlade ut. Jag stod som fastfrusen och iakttog spektaklet, oförmögen att röra mig. Tiden stod som still och hela världsrymden stannade upp för ett ögonblick. Den vassa sprutan närmare sig långsamt Antons arm. Han försökte slita sig, men lyckades inte. Mina öron tog stryk av hans panikartade tjut. En tår rann sakta nerför min kind och droppade ner på takunderlaget. Nästa tår träffade ovansidan av min nakna fot.
”Em!”
Harry petade försiktigt på mig, desperat över att försöka fånga min uppmärksamhet. Han lät avlägsen, som han ropade från någon annanstans långt långt bort. Långt bort från det som hände på andra sidan fönstret med ljusrosa gardiner. Jag kunde inte slita blicken. Harry hade det väldigt besvärligt med att försöka få mig att vakna upp.
”Hey Em!” Harry ruskade lätt på mig. Jag blinkade och stirrade på honom. Hans ögon var fyllda av oro och ängslan. Han vinkade lite framför ansiktet på mig, men inte ens det verkade funka. Jag var fortfarande helt borta.
”Come on!”
Harry tog min hand och ledde mig bort till takkanten. Jag var omskakad och lät honom bara dra mig med sig. Den kyliga nattluften smekte min hud och fick mig att rysa till. Det kändes som jag inte var mig själv, som om jag svävade utanför min kropp och såg allt hända ur någon annans synvinkel. Harry tog ett stadigt grepp om min midja för att jag skulle hålla mig uppe på fötterna. Benen var skakiga och ville inte riktigt hålla mig upprätt. Plötsligt snärtade jag ut ur min förvirrade tillstånd.
”Harry come on hurry!” Utropade jag panikartat och satte mig ner på takkanten. Jag tog sats med armarna och slängde mig av kanten. En kraftig smärta sköt igenom foten och upp genom benet. Jag höll om det och stönade högt. Det gjorde fruktansvärt ont och jag föll handlöst åt sidan. Allt kändes som om det skedde i slowmotion. Jag såg Harry se allt hända uppe från taket. Han såg ut att ropa mitt namn baserat på hans läpprörelser, men jag hörde ingenting. Det var som om min hörsel stängd av sig och ögonen var det enda sinnet som fortfarande fungerade. Jag såg den jord- och gräsblandade marken närma sig i full fart, huvudet övertogs av en slående smärta och det var det sista jag minns.
Harrys perspektiv
Emma threw her suntanned legs over the edge and looked down. It all happened so fast. She pushed herself over and less than a second later she was gone. I looked over to see if she had landed okay. I gasped when I saw her holding on to her left leg like it was about to fall off and slowly tumble to the side. I shouted her name and caught a quick glance at her hazel eyes staring up at me. With a thump her head hit the end of an axe which was attached deep into an old log splitter. I put my hands over my mouth in horror. Quickly I jumped off the roof myself so I could get down to her. Thank god her head had hit the handle, and not the end with the sharp deadly axe blade. Talk about having a guardian angel. But still, it didn’t look good. I bent down to the ground and lifted her head up from the ground. A slight stream of deep red blood was flowing from a small wound in the back of her head. My eyes started tearing up, and a quiet sob slipped out. I couldn't help it. God Harry, you need it to keep it together. This is not the right time to have e breakdown. I hyperventilated for a minute to fill up on oxygen so I could keep my head clear. With her head in my lap I pulled up my iPhone out of my pocket. It was a bit difficult but I managed to get it up. I dialed 911 and placed the phone against my ear.
”You have reached 911, what’s your emergency?”
”Hi!” I said automatically. Hi? HI?! I didn’t have time for polite greeting frases! I continued.
”I need an ambulance to 24th Benson Street right away!” I yelled stressed.
”Okay an ambulance is coming, don’t go anywhere!”
I hung up. What the hell? Why in the world would I go somewhere else when I told them the adress I wanted them to arrive to? Morons. Well I guess they just said that by standard. I put my phone back in my pocket and brushed Emma’s hair out of her face.
”Everything’s gonna be okay love.” I assured.
Del 100 shit detta är ju GALET! Har jag verkligen skrivit så långt? Haha herreguuud. Videon med svar från frågestunden kommer upp i eftermiddag! Nu vill jag ju veta, eftersom det är del 100 så måste ni kommentera vad ni tyckte :D
Dreams are meant for sleeping - Del 99
”I... Don’t remember. You caught me off guard!” Skrattade han och kramade om mig. ”What about you?”
”Well...” Jag blickade uppåt. ”I’m watching the stars.”
”And?”
Harry log förväntansfullt.
”Look at me.” Bestämde jag. Harry höjde ögonbrynen.
”Yes.” Konstaterade jag.
”What? Tell me Em!” Bönade Harry och stampade lite otåligt med foten som om han var rastlös.
”Your eyes do sparkle like the stars above.” Nickade jag, syftandes på kvällshimlen. Såg jag i syne, eller rodnade Harry lite grann?
”Don’t even get me started on yours.” Svarade han tillbaka.
Jag kände att benen inte riktigt hade lust att bära mig längre. Jag lossade på Harrys grep och la mig ner på rygg. Sikten över himlen blev så mycket bättre. Det något raspiga takunderlaget kändes igenom tyget på min tröja. Jag hade bara en tunn t-shirt på mig, inte det smartaste draget med tanke på den inkommande nattkylan kanske.
”What are you doing hun?”
Jag vinkade mot Harry att komma och lägga sig bredvid mig.
”There’s room for two six feet under the stars.”
Harry skrattade till och kom och la sig han också. Jag tror han kunde känna hur jag huttrade, för han tog av sig sin tjocktröja, makade sig nära och la den över oss båda som en filt. Under tyget slog han armarna runt min kropp och höll hårt. Kroppsvärmen flödade mellan oss och gjorde det hela mycket mera uthärdligt. En svagt pulserande rytm kunde jag konstatera var hans hjärtslag.
”Is this better?” Undrade Harry. Det var som om han kunde läsa mina tankar.
”Oh my god yes!” Utbrast jag. Harry skrattade.
”Good. Then I’m doing my job well.”
”What job?”
”My job as your boyfriend of course.”
”Aaw. You’re doing excellent.” Jag gav honom en liten tummen upp.
”Let me see... You’re Pisces...” Mumlade Harry långsamt. Han kisade upp mot himlen. ”There it is!”
”Where’s what?” Jag tittade i samma riktning som Harry gjorde.
”Your star sign!” Harry pekade exhalterad mot några random placerade stjärnor. De såg inte ens ut att hänga samman, men jag nickade och höll med ändå.
”I’m gonna tell you your future.”
”Really?” Jag höjde mig förväntansfullt upp på axlarna för att se honom bättre. Harry låg kvar på rygg och studerade stjärnornas olika positioner. Hans min var fokuserad och hans tungspets stack ut av koncentration.
”So...? What do they say?"
”Hang on!” Mumlade Harry. Han låg kvar på rygg och vände på huvudet mot mig några sekunder senare.
”By reading the position of the sun you are very beautiful.”
”Oh really?”
”Yes.” Harry log finurligt. ”Gorgerous! And if you look at the moon...” Harry pekade. ”Something life changing is about to happen to you. You will have to make an important decision.”
”Oh my gosh what?!” Frågade jag entusiastiskt.
”Awh, the stars won’t say.” Blinkade Harry retsamt.
”You tease!”
”Me? Nooo I’m just translating the star language.”
Jag suckade. Säkert grabben. Men han verkade inte vilja ge med sig så jag släppte det. Ville han vara hemlig så kunde jag inte göra så mycket åt det. Plötsligt hörde jag ett gastkramande skrik. Det skar genom kvällsluften och fick hela armarna att täckas av gåshud. Jag satte mig käpprakt upp och kollade runt för att se vart skriket kom från.
Kom igen nu, några frågor till vill jag ha! Om ni frågar på nu kommer del 100 imorgon förmiddag/eftermiddag istället för på kvällen då jag brukar lägga upp dom. Och några kommentarer på delen också tack så jag vet vad ni tycker! Love u. xx
Dreams are meant for sleeping - Del 98
”Vad är det med Harry?” Ropade mamma efter mig när jag sprang ut ur rummet. Jag ropade tillbaka.
”Jag glömde honom ute på uppfarten!”
Jag hörde hur de skrattade där ute i vardagsrummet. Jag kunde inte hjälpa att skratta lite åt mig själv. Jag hade ”glömt” min pojkvän ute på uppfarten. Hur dumt lät inte det?
Jag ilade ut och ställde mig mitt på uppfarten för bäst sikt.
”Harry!” Hojtade jag. Under den knappa halvtimmen jag suttit och pratat bort med min familj hade himlen hade börjat mörkna. Vi hade varit ute och flängt hela dagen och tiden hade bara flygit iväg, och det var redan förkväll. Harry var inte inom synhåll.
”Harry!” Provade jag igen. ”Harry are you hiding? It’s kinda funny but you’re freaking me out at the same time.” Jag tassade över marken och snurrade långsamt runt, spanades efter Harry. En liten bofink hoppade lätt från en buske till en annan. Dess fågelkvitter nådde mina öron.
”Harryyyyyyy!” Rösten bröt sig lite, nu var jag orolig. Varför svarade han inte? Försökte han skrämma livet ur mig med flit?
”Turn around!”
Jag hoppade rakt upp i luften. Rösten tillhörde Harry som stod bakom mig.
”Harry what the heck?”
”What?”
”Why didn’t you follow me up to the house?”
”I just thought you might want some alone time with your family first.” Harry tittade blygt ner i marken.
”But Harry sweetie.” Jag strök hans hand. ”You are family.”
Harry ansikte lös upp likt en sol. Hans typiska breda leende uppenbarade sig på läpparna. Jag kände mig tvungen att kyssa de där läpparna snart, annars skulle jag bli tokig. Men Harry hann före. Han kysste mig plötsligt. Jag kände två armar smyga sig runt ryggen på mig och dra mig ännu tätare intill. Min kropp mötte hans och värmen strömmade igenom oss båda. Jag avslutade kyssen för att kunna prata.
”I wanna show you something.”
Jag tog Harrys hand. Han såg undrande ut, men lät bli att fråga. Han hängde bara på. Vi gick över gräsmattan, Jag var barfota, och grässtråna kittlade mig mellan tårna medans jag gick. Jag släpade fötterna efter mig för att känna det mjuka underlaget massera undersidan av foten. Vi nådde garaget och jag stannade inte förrän vi stod på baksidan av det vita lilla huset. Lutandes mot väggen stod en stubbe som pappa grävt upp för flera år sedan, men aldrig orkat göra sig av med. Med en stadig fot ställde jag mig upp på stubben, tryckte upp mig och tog tag i takkanten. Jag hävde mig upp och lyckades kasta upp benen. Jag klamrade mig fast och rullade in en bit från kanten så jag inte skulle ramla ner.
”Am I supposed to do that?” Sa Harry. Jag tittade ner och såg hur hans ögon var helt vidöppna av förvåning.
”Oh come on, you can do it!”
”I doubt it. I’m not as agile as you are.”
”Give it a try!” Manade jag på. ”If you get up you’ll get a kiss.”
”Fiiine!”
Harry ställde sig på stubben. Det första han gjorde var att tappa balansen och nästan falla av träbiten igen. Men han återfick den och höll sig kvar uppe på stubben. Visserligen var han lång, men han hade ändå problem med att ta sig upp. Jag tog en fast grepp om hans arm och när han hävt sig upp så långt han kunde drog jag uppåt tills han halvlåg med magen på takkanten. Då kunde han trycka sig upp sista biten. När han väl kommit upp log han nöjt åt mig.
”I did it!” Utropade han glatt.
Jag kysste honom på munnen.
”Yes you did.”
Jag kramade honom runt midjan och han la sina armar runt mina axlar. Vi vände våra huvudet upp mot himlen och betraktade stjärnorna som börjat skymta. De syntes svagt, men de gick att urskilja.
”What are you thinking about?” Frågade jag. Harry såg så borta ut och han verkade förlorad helt i sina tankar.
”Huh?” Han ruskade lätt på huvudet. ”Sorry. One more time?”
”What’s on your mind?” Jag flinade.
”I... Don’t remember. You caught me off guard!” Skrattade han och kramade om mig. ”What about you?”
”Well...” Jag blickade uppåt. ”I’m watching the stars.”
”And?”
Glöm inte bort den här lilla saken som kallas frågestund! Ni som inte ställt frågor passa pååå :)
