morethanthis

”Mommy mommy come look!”

Hon vinkade åt mig att komma till hennes rum och kolla på något. Jag skrattade och följde snällt efter. Hon var så spänd att hon praktiskt taget skuttade fram och flög in genom dörren innan jag ens var i närheten. Leendes ökade jag takten så hon inte skulle undra vart jag tagit vägen.

”I’m coming let me breathe!”

Stolt höll hon upp en teckning i händerna. En likadan som ritat säkert hundratals gånger förut. En ponny, en blå molnfri himmel och en inte så rund sol i hörnet som lyste ut över idyllen.

”As pretty as always.” Jag gav henne en liten applåd.

”But you have to come see mommy!”

Hon vinkade ivrigt åt mig att kliva närmare. Men jag var för långsam och hennes tålamod höll inte, så hon sprang fram till mig först.

”Look!”

Hon pekade med sitt lilla, lilla pekfinger på marken under ponnyn. Jag urskiljde något svart. Kisandes tittade jag nogrannare och koncentrerade mig ordentligt.

”But mommy!” Jag hade tappat hakan och hon skrattade åt mig.

”You’ve written. With letters.”

”Yeees! What else are you supposed to write with silly!” Skrattade hon. Hon var så uppspelt att hon började snurra runt med teckningen i händerna. Den rosa klänningen flög upp och svävade strax över hennes fötter.

”Hey you stand still so I can see again!” Jag drog henne intill mig. Hon pekade glatt ut ordet för mig en gång till. Med pyttesmå, svarta bokstäver stod ’straberri’ skrivet. Jag gissade på att det egentligen skulle stå Strawberry och föreställa namnet på ponnyn. Jag kunde inte låta bli att skratta. Stoltheten sköljde över mig. Hon hade lärt sig att skriva.

”Do you like it?” Frågade hon.

”I love it. Strawberry is a perfect name for a pony.”

”Mommy I want one! He can live in my room! I will feed him spaghetti and put in a ponny potty I promise!”

”Do horses like spaghetti?”

”Of course they do, I do!” Påpekade hon som att det var uppenbart.

”Silly me.” Log jag och strök en brun lock bakom örat på henne.

”Can I mommy?”

”We should probably discuss it with daddy first, don’t you think?”

”Hmm...” Hon funderade några sekunder. ”Yeah.”

Jag lyfte upp henne i famnen och vi gick ut i köket.

”Dad?” Ropade jag och skannade köket med blicken. Där satt han ju. Gömd bakom dagens tidning med benen i kors.

”Hey daddy?” Jag gick fram till honom och knackade honom på ryggen för att fånga hans uppmärksamhet.

”Have you heard that our daughter want a pony?” Jag släppte ner henne på golvet och hon rusade fram till honom och väntade på att bli upplyft i hans knä.

”You’re joking?” Han sänkte snabbt ner tidningen. Jag hann inte få en skymt av hans ansikte innan han riktade det neråt på dottern som kom i full fart. Han lyfte upp henne smidigt och väl tillrätta började hon berätta om sina ponnyplaner.

”... And I’m gonna call him Strawberry.” Avslutade hon stolt.

”That’s a great name!” Sa han stolt.

”It is isn’t it?” Höll jag med och slog mig ner på stolen bredvid mina älsklingar.

”Love you daddy! Love you mommy!” Hon kramade om oss snabbt och försvann tillbaka in på sitt rum, troligtvis för att fortsätta drömma om sin Strawberry.

När ljuset äntligen började skymta genom de slarvigt fördragna persiennerna gnuggade jag mig i ögonen och satte mig upp. Jag hade inte sovit en smack. Varför var jag inte förvånad? Jag slängde benen över kanten och klev upp ur sängen. Släpigt drog jag fötterna efter mig och slog i lilltån i tröskeln på väg ut ur rummet. Jag svor tyst för mig själv och böjde mig ner och tryckte handen mot tån för att lätta på smärtan. På golvet såg jag den lilla blå sammetsasken ligga bortglömt. Den måste ha fallit ur fickan när jag hoppat upp i sängen igår. Jag plockade upp den, borstade av ovansidan och slöt handen om den. Jag kände inte för att vara ensam längre så jag gick ut för att se om någon var vaken. Mamma satt uppkurad i soffan i vardagsrummet och läste en inredningstidning med en rykande kopp te ståendes framför sig på soffbordet. Hon hade glömt underlag och vattnet kondenserade på muggens utsida och skapade droppar som sakta seglade ned mot bordsytan. De såg ut som regn. Försiktigt slog jag mig ner bredvid henne och drog fram ett underlag som jag placerade under muggen. Tvångstanke. Mamma var så inne i sin tidning att hon inte la märket itll mig förrän jag dunkade ner muggen i bordet. Hon hoppade till av förvåning.

”Hej gumman!” Sa mamma och vinkade åt mig att hoppa närmare. Hon fortsatte.

”Vill du berätta vad som är fel?”

Jag tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig.

”Harry tog mig till London Eye.”

”Men det är väl underbart!” Sa mamma ivrigt. Sedan tystnade hon. Hon förstod att jag inte var klar med att berätta.

”Han friade. Uppe på toppen.”

Mamma tappade greppet om tidningen med ena handen så den hängde snett från den som höll kvar. Sidorna dinglade långsamt efter det plötsliga fallet.

”Du kan inte mena allvar.”

”Jo mamma!” Jag höjde rösten. ”Det gör jag!”

”Men... Vad sa du?” Mamma gav mig en ängslig blick.

”Du behöver inte oroa dig.”

Hon andades lättat ut. Det gjorde mig nästan arg. Varför gjorde hon det? Som om hon var glad att både jag och killen jag älskade fått sina hjärtan krossade på vad som inte kan ha varit mer än någon sekund, och som tog klart längre tid att läka. Om det ens någonsin skulle läka helt. Det var jag inte så säker på. Det kanske slutar blöda men ärr försvinner aldrig. Det visste vem som helst som någon gång slagit sig och skrapat upp ett sår.

”Nu vill han inte prata med mig. Mamma jag är förstörd. Det svider här.” Jag knackade på bröstkorgen. ”Vad ska jag göra?”

”Han kanske inser att ni är för unga...”

”För i helvete!” Utbrast jag förbannat. Jag reste mig upp ur soffan för att stärka vad jag sa.

”Alla säger så men ingen känner Harry som jag gör! När han väl har sätt siktet på något ändrar han sig inte!”

”Det vet du inte-”

”Jo, det vet jag!”

Tårarna kom smygandes. Mamma kramade mig om axlarna och jag började gråta mot hennes hals. Mamma strök mig mjukt över håret och försökte trösta så gott hon kunde. Jag kände mig fem år gammal igen. Mamma som klappade mig på huvudet när jag var ledsen. Men det var skönt. Jag klagade inte.

”Det kommer fler killar Emma. Jag lovar. Ett brustet hjärta läker med tiden. En dag kommer du titta tillbaka på den här dagen och tacka för att du inte sa ja.”

Emma

Natten föll utanför fönstret och jag hade fortfarande inte rört mig ur fläcken från min säng. Jag hade suttit still så länge att jag kände hur kroppen börjat sjunka ner och lämna avtryck i madrassen. Alli var tvungen att gå hem för någon timme sen men hon hade letat sig själv ut och låtit mig sitta kvar i lugn och ro. Tårarna var slut för längesen men jag förmådde inte få kroppen till att röra sig. Inte ens en centimeter. Jag tror Alli hade bett mamma och pappa att inte komma in i mitt rum för ingen hade gläntat på dörren. Tack och lov för det. Jag orkade inte förklara. Jag visste att jag bara skulle börja gråta igen och det sved redan tillräckligt mycket i ögonen som det var. Jag kurade upp mig och drog in knäna mot kroppen. Orkelöst lutade jag huvudet bakåt mot vägen och stirrade upp i taket. Jag var 17 år. Man kan väl inte gifta sig vid 17 år? Inte om man bara känt varandra i två månader och 26 dagar. Det var för tidigt och vi var för unga och jag jag kunde komma på en miljon till skäl för att vi inte skulle gifta oss. Ska vi inte skaffa barn också medans vi ändå håller på? Han var galen. Fast, det var ju en av sakerna jag älskade hos honom. Att han var så impulsiv och helt knäpp i huvudet. Jag suckade sorgset. Tänk om han aldrig skulle hålla mig i sina armar igen. Tänk att aldrig få kyssa de där läpparna fler gånger. Inga ”I love you” viskandes i örat när jag som minst ana det. Egentligen behövde jag sova. Men hur fan skulle jag kunna somna nu. Jag stirrade på mobilen som låg svart och händelselös mitt emot mig på skrivbordet. Kunde han inte bara ringa? Ringa och försäkra mig om att allt var okej. Eller skicka ett sms jag brydde mig inte jag ville bara höra från honom. Men jag vågade inte ta första steget, inte än. Det var jag som hade sårat honom och han behövde nog tid för sig själv. Jag kände mig dålig för att ingenting skulle bli som det en gång var. Men det var ovissheten om hur Harry mådde som verkligen tog kål på mig. Tänk om han grät? Eller, tänk om han inte kände något alls? Han kanske redan hade glömt bort mig. Gått vidare i livet och lämnat hela frieriet bakom sig. Det som jag inte kunde göra. Bilden av Harrys reaktion när jag sa nej satt klistrad i hjärnan och hjärtat gjorde ont. iPoden var min bästa vän och jag satte Justin Biebers Be Alright i lurarna. Jag behövde lite uppmuntrande ord. Jag kunde ju alltid intala mig själv att jag trodde på dem.

Across the ocean, across the sea

Starting to forget the way you look at me now

Over the mountains, across the sky

Need to see your face, I need to look in your eyes

Through the storm and through the clouds

Bumps in the road and upside down now

I know it’s hard baby to sleep at night

Don’t you worry

’Cause everything’s gonna be alright

Through the sorrow

And the fights

Don’t you worry

’Cause everything’s gonna be alright.

Tyst satt jag och sjöng med. Jag vaggade från sida till sida och försökte hålla mig själv från att bryta samman igen. Distraktion var vad jag behövde. Jag blev både glad och frustrerad. Texten stämde in perfekt samtidigt som den var så fel den kunde vara. Jag ändrade texten lite.

Will anything ever be alright...?

Jag stängde av musiken och bestämde mig för att göra ett försök till att sova.

”What do you mean no? Didn’t she want to go on the London Eye?”

”No Niall!” I pushed him away from me so he could see my facial expression.

”She said no!”

Niall finally understood what I was saying.

”You WHAT?!” Louis exclaimed.

”You heard me!” I responded irritated. ”I propose! And now my life is over!”

The comfort from the hug Niall had given me a few seconds ago had already run off me like dirt under a shower jet. I was so mad I might just burst into flames. My inside was boiling. I stormed out of the hall straight into my room. I shut the door with a slam, sat down on the bed and placed my back against the wall.

”Hey Harry?” Liam carefully pushed up the door and peaked through the opening. I didn’t answer.

”Wanna talk about it?” He tried. I still didn’t answer. He came up to the bed and sat down next to me.

”This must be tearing you apart.”

Liam really tried to comfort me. I couldn’t lock him out for much longer.

”It is.”

I leaned towards him and cried silently against his shoulder.

”I’m sorry. I’m not really mad. Especially not at you guys. But it’s just... It hurts. I’m not angry I’m just hurt.”

”I know Harry. It’s okay.” Liam stroke away a tear.

”Is this as hard as it gets Liam?”

I looked at him with shiny eyes.

”I...” Liam seemed helpless. ”I don’t know.”

”I just want it to be over. Do me a favor.”

”Sure, anything Harry.”

”If I fall asleep, don’t wake me up.”

Is it over yet?

Can I open my eyes?

I seemed to have fallen asleep after all. But it took a lot of effort to even make myself squint. My eyes were sore from all the crying. I didn’t want to be awake anymore. The reality was too painful. I wanted everything to be over, to make the hurt go away. Liam had kept his promise and not woken me up. Although he was no longer awake either. My head was resting on his lap and Liam was still sitting in an upright position and slept with his head to the side. I chuckled. For how long had I, we, been alseep? I took a quick look at the alarm clock next to my bed. I sighed out of relief. We had not slept away the whole day. In fact we couldn’t have been asleep for much longer than an hour. Carefully I sat up to not wake Liam, he had such a peaceful look on his face. Even though his mouth was half open and drooling a tad. I held back a laughter. I got out of bed and moved along to the living room to see if anyone of the lads were there. Zayn and Niall sat together on the couch and watched a movie. Zayn saw me from the corner of his eye and knocked on Niall’s shoulder. Now they both looked at me with worried faces. Zayn paused the film and turned off the tv screen so it went pitch black. The two of them hopped a bit to each side and made room for me on the couch.

”How are you feeling?” Zayn asked.

”Life sucks.” I informed and sat down in the space between them.

”Aw Harry.” Niall gave me a cuddle.

”Do you know how it feels to have your heart ripped out of your chest?” I asked seriously.

”It will get better.” Zayn comforted.

”No I mean, do you really? Physically it makes your whole body ache. Mentally you get completely screwed up. I can’t think straight anymore. I had my entire future planned out and now it’s... Gone.”

”You have to talk to her Harry.” Niall said.

”I know I do! But, tell her what? That she has to change her mind?”

”I don’t think that’s a good start.” Niall responed quietly and looked down at his feet.

Harry

The car refused to start. Aggressivly I spun the car key around to try to make it work. On the sixth try I heard the familiar sound of an engine starting. The radio automatically came on because it hadn’t been turned off before I parked the car earlier. A fucking love song bursted through the speakers. I quickly made it stop by punching the off button. I couldn’t deal with this. My chest hurt and my eyes were all watery. It blurred my vision a bit but I was still able to drive. I drove like a mad man. Right now I didn’t even care if a cop saw me. I didn’t care about anything anymore. My mind had been set on getting Emma to say yes and that had gone terribly wrong. I knew it was risky to ask but I had to. I had to know. But what now? Where do we go from this? All I want is to be with her. But the boyfriend label wasn’t enough anymore. I don’t know why, I just couldn’t stand it. I want to marry that girl. But she’s not ready to move on and me, I can’t wait to take it even further. Life is complicated like that. When two people want completely different things it’s hard to figure out a way to make it work. The word ’impossible’ popped up in my head but I quickly shoved it away. I didn’t want to think like that. I can’t lose her, I can’t. But I don’t know what to do.

The car drive seemed to take forever and the rain only made it worse. Raindrops on the windsheild and the tears in my eyes weren’t a very good mix. I didn’t see much. My heart jumped out of my chest when a truck honked loudly at me for accidently driving towards red light. How could I miss that? Rain doesn’t ruin colour vision. I shoke my head and concentrated on my driving so I wouldn’t drive down and get stuck in a ditch or worse, crash. Eventually I saw the parking garage of the apartment complex. I drove in, parked, hopped out of the car and slammed the door. I ran over the lawn through the rain, but stopped halfway up to the entrance. Instead I took sideways and fell down under the weak protection of a tree. The grass was wet and the tree’s branches and leaves did a terrible job keeping me dry. But I had already known that when I decided to sit down under here. I had realized I couldn’t bare with all the questions I was about the have thrown at me if I stepped inside the apartment. Maybe if I sat in the rain for a bit and cried until I ran out of tears, the lads wouldn’t notice right away. The crying would blend in so well with the raindrops. I just had to get myself together and deal with the boys later. I hadn’t told any of them what I had planned. Now I have to because they would wonder where Emma was. Oh my god Emma. I buried my head in my hands and sat like that for fifteen minutes. Then I got up on my feet, and dripping from water I continued the walk to the apartment. I realized I could definitly use a hug right now. Or four.

”Hi Harry!” Louis voice sounded from the other room.

”Hi Lou.” I answered, not so enthusiastically.

”Wow you’re wet.” Niall pointed out when he saw me.

”Thanks for noticing.” I said sarcastically.

”Your eyes are red.” He noticed.

”Crap.”

”Did something happened?”

I started crying again.

”Harry!”

Niall ignored how soaked I was a hugged me tightly. His body heat flowed through me and I noticed how freezing I was. I was actually shaking from cold.

”Don’t cry Harry, don’t cry.” Niall comforted. ”Talk to me.”

”She said no.” I cried.

”What do you mean no? Didn’t she want to go on the London Eye?”

”No Niall!” I pushed him away from me so he could see my facial expression.

”She said no!”

Niall finally understood what I was saying.

Som vanligt var det meningslöst att torka sig med armen för tårarna slutade inte rinna iallafall. Och jag kunde ju inte lika gärna torka mig med fötterna så jag beslöt mig för att sitta ner en stund och låta fördämningen flöda. Lika bra att gråta ut smärtan. Jag höll ömkligt fast vid det, trots att jag visste att det var omöjligt. Hjärtat värkte, hjärnan snurrade. Magen kändes som om den vridits runt elva miljoner varv och om jag skulle föreställa mig en bild av hur den såg ut dök en sån där Twisterglass som fanns hemma i Sverige upp framför ögonen. Jag hade aldrig trott att känslor kunde få en att känna sig så fysiskt sjuk, men jag kände mig näst intill illamående. Det tog inte många minuter förrän jag sprang in bakom en buske och kräktes.

Äcklad använde jag mig av ett löv för att torka mig runt munnen. Jag gick tillbaka till kanten av kanalen där slagit mig ner när mina ben inte orkat bära min sorg längre. Jag slängde över benen så de dinglade ett par meter över vattnet. En turistfärja susade stillsamt förbi i mitten av kanalen. Jag urskiljde en liten pojkes ansikte som skrattade och pekade åt det håll Big Ben uppenbarade sig. Hans pappa skrattade han också och kramade om sin son. Sedan vände han sig mot sin fru som stod bredvid honom på andra sidan och gav henne en kärleksfull kyss. Det högg till i hjärttrakten och jag började känna mig illamående igen. Men jag tvingade mig själv att sitta kvar och illamåendet var strax över. Precis som mitt liv. Jag visste inte om Harry aldrig tänkte prata med mig igen. Jo, det skulle han nog. Han var inte så långsint. Men det skulle aldrig bli som vanligt. Åååh varför var han tvungen att fria? Hade han så bråttom? Verkligen?! Frustrerat sparkade jag bak hälen i stenväggen. Det ångrade jag snabbt. Tårarna kom sprutandes igen och ingenting kändes okej längre. Jag tryckte mig upp med händerna och började släntra hemåt. Kroppen kändes tre gånger så tung som vanligt och fötterna släpade i backen. Gråten tunnades ut och jag klarade av att sluta.

”Hey Emma!”

Jag snurrade runt så snabbt att jag nästan tappade balansen. Den där rösten kände jag igen.

”Emma!”

Alli kom gåendes mot mig glatt vinkandes. Ansiktsuttrycket ändrades kvickt när hon såg mina rinnande ögon.

”What’s wro-”

Alli tappade andan som en spräckt ballong och lyckades inte avsluta meningen när jag kastade mig i armarna på henne. Hon kramade mig hårt och länge. Eftersom hon var längre än mig kunde jag begrava ansiktet i hennes hals. Jag grät hysteriskt. Ni vet hur det är när man precis förmår att hålla tillbaks gråten, så frågar någon om man är okej och så brister fördämningen igen. Alli var klok nog att inte fråga ut mig mer. Jag fick inte ut annat än obehärskade hulkningar. Jag är för ung för att gifta mig, visst? 17 bast! Nej det går inte det är galet.

Alli ledde mig försiktigt mot en bänk bortvänd från trottoaren så vi kunde sitta med ryggarna mot eventuella förbipasserande. Om de slängde nyfikna blickar skulle vi iallafall inte kunna se dem. När jag äntligen lyckats samla mig igen tog jag ett djupt andetag för att räta ut frågetecknet som var skrivet över hela Allis ansikte.

”Harry asked me to marry him.”

Allis ögon spärrades upp, hakan for till knäna och hon fick inte fram något att säga.

”He... What?”

”Yeah.”

Alli såg hjälplös ut. Men baserat på situationen kunde hon gissa vad jag svarat ganska enkelt.

”I would have done the same thing.” Försökte Alli och kramade mig om axlarna.

”You should have seen him Alli. I could see his heart shatter along with my own.” Jag drog några snabba andetag för att stoppa den återkommande gråten. ” I don’t know what to do...”

”I’ve never been with a girl like you. And I don’t ever wanna be with someone who’s not you.”

”Harry...?” Jag betraktade honom med höjda ögonbryn. Hela situationen började skrämma mig lite.

”I know it’s soon, we’ve only known each other for a couple of months. But I know one thing. And that’s that I love you. Emma Sand, will you marry me?”

Emma ord. Det är när bokstäver efter varandra bildar något som andra kan förstå. Kommer du ihåg dem? Nej tydligen inte för stum var vad jag var.

”Em...?”

Harry såg ängslig ut och betraktade min reaktion med stora gröna ögon. Inte för det var mycket till reaktion. Om jag hade haft en on-off knapp i nacken så vore det rätt bra om någon kunde slå på mig igen.

”You have to say something I am dying here...” Sa Harry plågat.

”Harry...” Fick jag till slut fram. Harry hörde på mitt tonfall att något var fel. Snabbt ställde han sig upp igen och släppte asken med en duns ner på golvet.

”You’re going to say no aren’t you?” Hans ögonen tårades. Argt försökte han torka bort dem innan jag såg. Men jag hade redan lagt märket till dem.

”It’s too soon.” Började jag min förklaring. Men Harry var inte intressad av att lyssna på mina skäl som i hans öron var värdelösa.

”I knew it. You think it’s too soon I get it. I thought it was to early too, but I love you. I already know I wanna spend the rest of my life with you.”

”But we’re 17.” Påpekade jag desperat i hopp om att han skulle förstå varför jag inte kunde svara ja.

”I know that!” Svarade han frustrerat. ”But I wanna marry you!”

”You might not think you’re too young but I do. I’m not ready for marrige.”

Harrys tårar kom tillbaka. Mitt hjärta brast.

”It breaks my heart to see you cry.” Jag försökte krama om honom, men han ryggade tillbaka.

”Don’t talk to me about heartbreak.”

Åkturen hade nått sitt slut precis när Harry avslutade sin mening. Han stormade ut. Jag höll på att springa efter men kom ihåg asken Harry tappat ner på golvet. Jag plockade upp den lilla fyrkanten, jag kunde inte lämna den i vagnen. Strax var jag på fötterna efter Harry. Människorna i kön kastade undrande blickar på mig.

”Harry!”

Jag gav honom ett leende och blickade ut genom bilrutan. Affärer och caféer svishade förbi ögonen. En salig blandning av fridfulla och stressade människor rörde sig över trottoarerna. Jag lutade huvudet bakåt mot nackstödet och sa åt mig själv att chilla. Harry verkade ju ha koll. En gammal glad man i ett matstånd delade ut hamburgare till ett gäng upprymda ungdomar.

Jag studsade nästan upp i taket när jag skymtade London Eye.

”There Harry! Do you see it do you?”

”Yes ’cause I have eyes.” Skrattade Harry.

Harry gjorde en snygg parkering och rättade till håret med sin kända hairflip innan han klev ut ur bilen. Vi strosade över gruset bredvid varandra, men höll inte hand. Det skulle väcka misstankar. Fast i och för sig, så fort Harry uppenbarade sig med en tjej blev median som galna. Några fans stoppade oss på vägen till det stora hjulet men det var inte så farligt. De var så fascinerade av Harry att de inte ens hann tänka på mig. Harry hälsade snällt, skrev ett par autografer, gav tjejerna några kramar, bad mig hålla kameran när fansen ville ta bilder och jag fick känna mig som en paparazzi för fem minuter. Jag kunde inte hjälpa att känna ett styng av avundsjuka. För ett par sekunder höll de här främlingarna hela min värld i sina armar. Men jag sa åt mig själv att jag var larvig och knäppte snällt av några bilder på Harry och fansen med leenden upp över öronen. Tjejerna tackade och lämnade oss ifred, dock skrikandes och snubblandes iväg av upphetsning. Deras utrop hördes långt efter att de var försvunna. Harry la sin arm runt mig och vi seglade långsamt fram till kön. Jag lyfte upp hans solglasögon i pannan så jag kunde se hans vackra ögon. Harry störde sig och placerade glasögonen i tröjlinningen istället. Vattnet i kanalen glittrade som diamanter i solsken och London Bridge reste sig stadigt mot himlen. Några klassiska röda dubbeldäckare rullade över bron.

”Two please. And can you fix a cart just for us?”

”That depends on how lucky you are today.”

Killen i betalluckan pekade mot kön och syftade på att det berodde på vilken plats i kön du stod på. Vi ställde oss och hoppades på det bästa. När vagnen kom lät Harry en familj bakom oss gå före så vi kunde ta nästa vagn.

”We got a cart to ourselves.” Log Harry finurligt när dörren smällde igen.

”We sure did.” Smilade jag tillbaka och kramade honom om midjan.

Vi närmade oss toppen på London Eye. Utsikten var fantastisk. Så fantastisk att jag hade tappat hakan utan att märka det. Harry fick försiktigt stänga min mun för att jag skulle inse hur dum jag antagligen såg ut. Träden såg ut som broccoli. Byggnaderna som uppenbarade sig enorma ut från marken såg mera ut som dockhus här uppifrån. Jag log åt tanken på att människorna isåfall var dockorna som bodde i dockhusen.

”You know I love you more than anything right Em?” Viskade Harry mjukt ner i mitt hår.

”You know I love you more right?” Svarade jag.

”Not possible.” Jag kände Harry skaka på huvudet.

”Anything’s possible.” Skrattade jag.

”No it isn’t, hush.” Harry drog sitt finger över mina läppar. ”Not true.”

Harry slutade krama mig och började rota i sin skjortficka.

”What are you doing?” Fnittrade jag.

Hans drog ur handen ut fickan med en knuten näve.

”I don’t want to go another day without you.”

”You don’t have to.” Svarade jag skrattandes. Sen blev jag fundersam. Det visste han väl redan? Det här lät inte som ett av våra vanliga samtal. Jag rynkade pannan och öppnade munnen för att säga något. Men Harry hann före.

”I’ve never been with a girl like you. And I don’t ever wanna be with someone who’s not you.”

”Harry...?” Jag betraktade honom med höjda ögonbryn. Hela situationen började skrämma mig lite.