morethanthis

"Anton nej det där är MITT rum!"
Harry satt ju där inne. Jag hade inte tänkt att mamma och pappa skulle få veta såhär! Det kändes konstigt att de skulle hitta en random kille de aldrig träffat förut i mitt rum liksom! Jag satte fart efter min lillebror.

---

När jag kom in i mitt rum såg jag Anton sitta på sängen och leka med sin brandbil - tillsammans med Harry. Anton körde bilen fram och tillbaka medan Harry gjorde brandbilsljud och viftade på fingrarna, vilket jag antog skulle föreställa eld. Anton tog fram slangen och "sprutade" vatten på Harrys händer och då började han långsamt tona ner viftandet tills det dog ut helt. Anton blev överlycklig över att han lyckats släcka, ehm, branden. När "elden" slocknat tröttnade Anton och sprang ut ur rummet igen.
"How cute! Is this your baby brother?" Harry tittade frågande på mig.
"Yes it is. His name is Anton, he's two. And he don't seem to care very much about why there's a stranger on my bed haha."
"No but when he walked through the door he just, stopped and stared at me. Then he came up to me and drove his firetruck back and forth on the sheats. So I joined and made it burn did you see that?"
Harry började vifta på sin fingrar igen. Jag skrattade och satte mig brevid honom.
"Okay, so I'm not sure I'm ready to introduce you to my parents yet..."
"Oh come on Em! I would love to meet them!"
"I don't know..." Jag var tveksam.
"I promise I'll be nice." Harry tittade på mig med två gröna valpögon.
"Fine, you can meet them. Just let me go out and give them a heads up okay?"
"I'll wait here."
Jag reste mig upp och gick ut till köket där resten av familjen befann sig. Jag tog ett djupt andetag. Men jag förstod inte, varför var jag så nervös? Kanske för att jag verkligen ville att det skulle funka med Harry. Dessutom är han den första killen jag presenterar inför mina föräldrar. Okej nu kanske jag vet varför jag var nervös!
"Mamma, pappa... Eeeh, det är någonting jag skulle vilja prata med er om."
"Vadå älskling?"
Pappa tittade upp ur tidningen han höll på att läsa och mamma vände sig om från spisen.
"Jo..."
"Hello everyone!" Harry stod glatt vinkandes i öppningen in till köket.
"Harry what are you- Öööh mamma, pappa, det här är Harry!"
Harry steg fram och skakade hand med två ytterst förvånade föräldrar. Sedan klev han tillbaka och ställde sig brevid mig.
"I thought I told you to wait!" Viskade jag sylvasst i Harrys öra.
"I couldn't help myself."
"Vem är detta?" Sa mamma och kollade på mig.
"Som jag sa, det här är Harry. Du vet, han som jag berättade om förut..."
"Åh är det här HAN? Killen som du skulle träffa i fredags? Han som nästan fick dig dödad?!"
"Nej nej mamma det var inte så, och det vet du! Jag har ju sagt att det var en bil som körde mot rött ljus!"
"Betyder inte att jag tycker om det... Men okej, jag ska ta det lugnt."
"Tack mamma."
"Okay I'm sorry but I can't understand a single thing you guys are saying."
Det var Harry som fick in den där sista meningen. Jag hade inte tänkt på att vi pratade svenska med varandra. Woops!
"Sorry Harry, I can't blame you. I was just explaining who you are to my parents."
"Hope you said something nice."
"You bet."
"Well it was nice to meet you, but I have to run!" Sa Harry.
"You do? Okay I'll walk you to the door."
Vi lämnade köket och när vi kommit utanför mina föräldrars synfält tog Harry min hand, och vid dörren kysste han mig hej då. Jag ville inte att han skulle gå.