Dreams are meant for sleeping - Del 5
Jag tråcklade mig ur skorna och hängde jackan på kroken för att springa in på mitt rum och skriva ner kvällens händelser i min lilla dagbok...
"Hallå gumman, är du hemma än? Ja det är du, jag ser ju det. Man hänger upp jackan när man kommer hem Emma!"
Det var mamma som pratade med mig utifrån hallen.
"Men jag har ju hängt upp-"
Jag kom ut genom dörren från mitt rum, och såg jackan ligga i en hög på golvet. Jag måste ha missat kroken.
"Förlåt mamma, jag hängde upp den men det måste ha ramlat ner igen?"
"Det gör inget. Ska jag göra kvällsfika?"
En halvtimme senare satt vi alla och mumsade på stekta äppelklyftor med kanel i vaniljyoghurt. Godare fika finns nästan inte. Jag var kluven. Skulle jag berätta för mamma och pappa om Harry? Eller skulle jag vänta?
"Men lilla Anton gubben, vaniljyoghurten ska hamna i munnen, inte i knät."
Anton var två och hade inte världens bordsskick än. Jag skrattade. Anton hade yoghurt över hela hakan och det droppade ner i hans lilla, lilla knä. Mamma försökte torka upp men Anton fortsatte bara dregla ner mer yoghurt. Det såg väldigt roligt ut. Till slut gav mamma upp.
"Jag tvättar Anton i badkaret när han har ätit klart istället."
När jag ätit färdigt ställde jag disken i maskinen och gick för sova. Inte för att jag tror att jag kommer somna, men man måste ju försöka. Jag tog tre trappsteg i taget när jag sprang ner för trappan. Mitt rum har sitt egna lilla badrum, det kallar jag lyx. Det hade jag inte hemma i Sverige! Det enda som saknades var en walk-in closet. Mina kläder låg pressade i garderoben och byrålådorna, de flesta var överfulla och snart skulle jag inte få plats med mer. Men jag har ett utrymme i en skrubb brevid mitt rum som jag använder som nödgarderob. När vi flyttade till London shoppade jag upp nästan alla mina besparingar direkt. Men inte allt, jag har en del pengar inlåsta i ett litet kassaskåp som står gömt längst in i garderoben, och mamma har nyckeln så jag inte ska kunna låsa upp och ta pengar där ur när jag vill. För annars skulle jag nog bli pank rätt fort här i England. London är ju en av de bästa shoppingstäderna man kan tänka sig. Oxford Street är min favoritgata. Där finns ALLT. Jag hittade till och med en affär som sålde enbart plåster, med alla mönster och färgskalor du kan tänka dig. Skulle gissa på att de lär gå i konkurs snart. Vem köper specialdesignade plåster som kostar tio gånger mer än de vanliga i affären som fungerar minst lika bra?
Jag hade rätt. Jag sov inte bra den natten. Det sista jag minns var att jag kollade på klockan och det stod 5.24, och nu var den 6.30 och jag hörde väckarklockan skrika på mig rätt i vänstra örat. Jag slog surt på avstängningsknappen men klev ändå upp. Jag vet att om jag inte går upp direkt slutar det bara med att jag ligger där och tänker ”5 minuter till...” och till slut somnar om. Sen måste jag stressa mig iväg till skolan för att inte bli allt för sen och jag hatar att stressa. Åh nej! Jag har glömt att kolla mobilen! Hoppas inte att Harry har ringt och så har jag missat det. Mobilen låg på laddning uppe på byrån och jag slet loss den ur kontakten. Inget. Nada. Jag var lättad över att inte ha något missat samtal från Harry men jag kunde inte hjälpa att samtidigt känna besvikelse. Han vill väl kanske inte verka så angelägen bara... Jag måste anta det annars blir jag tokig. Lite drygt en timme senare slängde jag skolväskan över axeln för att trampa iväg till skolan.
