Dreams are meant for sleeping - Del 8
Jag valde ett par skor med rätt låg klack. Ett smart val eftersom vi ska gå runt på en karneval hela kvällen. Jag tog på mig en stickad kofta för att inte behöva frysa sen. Jag klev ut genom dörren och började gå i riktning mot Hyde Park, eller som jag hellre skulle kalla det, en underbar dröm.
"Over here Emma!"
Jag kikar runt över axeln och ser Harry stå och vinka mot mig. Jag börjar småspringa mot honom och jag ser hans armar lyftas upp en aning. Skulle han ge mig en kram? När jag kom fram kramade han mig snabbt och jag kramade tillbaka. En varm känsla spred sig i min kropp. Så det är såhär det känns att vara förälskad... Jag upptäckte att han höll i två muggar.
"I bought us milkshakes!"
"Aw Harry! That's so sweet of you."
Jag tog den ena muggen och började sippa på milkshaken. Banan. Jag älskade bananmilkshakes.
"Did I get it right?"
"You bet. I love banana!"
"Thank god, I just chose some flavour and hoped you would like it."
"Well, I did so thank you."
Harry började suga på sitt egna sugrör.
"So where is this carnival-thing?"
"Oh. It's a little walk from here. Takes maybe about... Fifteen minutes?"
"Let's get going then!"
Harry började gå i en riktining och jag följde efter. Vi surplade högt på våra milkshakes och skrattade när alla som befann sig i närheten stirrade på oss för att vi var så högljudda. Harrys ena hand dinglade inte alls långt från min egen. Jag hade lust att bara ta tag i den men lät bli. Det kanske vore att gå lite fort fram. Tänk om han ryckte bort den? Jag vågade inte testa. Plötsligt kom en skrikande tjej som fram till oss, kanske runt fjortonårsåldern.
"I love you! Can I take a picture?"
Jag tittade konstigt på henne. Varför springer hon fram och säger "I love you" till någon hon uppenbarligen aldrig mött förut?
"Of course! Emma, can you hold the camera?"
Jag tog kameran med stela händer. Vad var det som pågick? Jag förstod ingenting. Men jag sa inte emot utan tryckte snällt på avtryckaren. Blixten lös upp Harrys och tjejens ansikten. Flickan hade världens smil på läpparna. Men det var ingenting mot Harrys. Jämfört med hans leende kunde hon lika gärna just ha fått höra ett dödsbesked. Harry släppte greppet han hållt om tjejens axlar medan jag tagit kortet och jag överlämnade kameran.
"Thank you so much! I can't believe this! I just met Harry Styles!"
"Well and I can't believe I just met you."
Vad söt han var. Men kunde inte den här främlingen lämna oss ifred nu?
"I have to get going now, but it was lovely to meet you."
Yes, Harry försökte snällt mota bort flickan. Äntligen skulle vi snart vara på väg igen!
"Okay I'll leave you alone now. BYE!" Tjejen vände sig om jag gick därifrån. Det var då på tiden.
"What was that about?"
"Um... It was nothing. Can't we just walk?"
Konstigt, Harry ville inte prata om det. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände nyss?
"Over here Emma!"
Jag kikar runt över axeln och ser Harry stå och vinka mot mig. Jag börjar småspringa mot honom och jag ser hans armar lyftas upp en aning. Skulle han ge mig en kram? När jag kom fram kramade han mig snabbt och jag kramade tillbaka. En varm känsla spred sig i min kropp. Så det är såhär det känns att vara förälskad... Jag upptäckte att han höll i två muggar.
"I bought us milkshakes!"
"Aw Harry! That's so sweet of you."
Jag tog den ena muggen och började sippa på milkshaken. Banan. Jag älskade bananmilkshakes.
"Did I get it right?"
"You bet. I love banana!"
"Thank god, I just chose some flavour and hoped you would like it."
"Well, I did so thank you."
Harry började suga på sitt egna sugrör.
"So where is this carnival-thing?"
"Oh. It's a little walk from here. Takes maybe about... Fifteen minutes?"
"Let's get going then!"
Harry började gå i en riktining och jag följde efter. Vi surplade högt på våra milkshakes och skrattade när alla som befann sig i närheten stirrade på oss för att vi var så högljudda. Harrys ena hand dinglade inte alls långt från min egen. Jag hade lust att bara ta tag i den men lät bli. Det kanske vore att gå lite fort fram. Tänk om han ryckte bort den? Jag vågade inte testa. Plötsligt kom en skrikande tjej som fram till oss, kanske runt fjortonårsåldern.
"I love you! Can I take a picture?"
Jag tittade konstigt på henne. Varför springer hon fram och säger "I love you" till någon hon uppenbarligen aldrig mött förut?
"Of course! Emma, can you hold the camera?"
Jag tog kameran med stela händer. Vad var det som pågick? Jag förstod ingenting. Men jag sa inte emot utan tryckte snällt på avtryckaren. Blixten lös upp Harrys och tjejens ansikten. Flickan hade världens smil på läpparna. Men det var ingenting mot Harrys. Jämfört med hans leende kunde hon lika gärna just ha fått höra ett dödsbesked. Harry släppte greppet han hållt om tjejens axlar medan jag tagit kortet och jag överlämnade kameran.
"Thank you so much! I can't believe this! I just met Harry Styles!"
"Well and I can't believe I just met you."
Vad söt han var. Men kunde inte den här främlingen lämna oss ifred nu?
"I have to get going now, but it was lovely to meet you."
Yes, Harry försökte snällt mota bort flickan. Äntligen skulle vi snart vara på väg igen!
"Okay I'll leave you alone now. BYE!" Tjejen vände sig om jag gick därifrån. Det var då på tiden.
"What was that about?"
"Um... It was nothing. Can't we just walk?"
Konstigt, Harry ville inte prata om det. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände nyss?
Kommentarer
Trackback
