morethanthis

"Gud vad folk det är ute idag..."
Jag svängde vänster med cykeln in på Regent Street och såg en smal väg mellan två överreklamerade höghus. Jag tog in där, bara för att slippa folkmassan. Jag har inte tagit den här vägen förut, men jag hittar nog hem ändå. Lite kul med omväxling, kan ju inte alltid ta samma väg hem från skolan varje dag i tre år. Ju längre in jag cyklar, desto trängre blir det. Men det måste finnas ett slut, det stod inte någonstans att det var en återvändsgränd. Gatan går kraftigt åt höger några meter fram och jag hakar på.
"Ouch! Oohh.."
Jag känner kullerstenens underlag mot min ena hand, men något mjukt under min andra. Faktum är att jag tror jag ligger på något mjukt. Jag tittar upp och ser ett ansikte. En kille. Jag har kört på en kille med cykeln! Herregud vilken klant jag är!
"Oh my god! Are you okay?! I’m such a cluts. Are you hurt?"
Jag vågar mig på en titt medans jag väntar på svar. Han har gröna ögon. Jag som är svag för gröna ögon...
"Wha… What happened? Why are you laying on top of me?"
"I’m so, so sorry! I must have run you over with my bike!"
"It’s… I’m fine, I think. Are you going to get up or what?"
Han log samtidigt som han sa det där sista. Jag insåg att jag fortfarande låg kvar på honom med handen på hans bröstkorg. Jag reste mig upp snabbt och tittade ner i marken. Gud så pinsamt. Jag kan inte fatta att just gjort det här.
"I’m Harry."
Jag tittade upp. Han stod där och smilade och räckte fram sin hand. En perfekt vit tandrad skymtade och jag blev som förtrollad.
"Hello?"
Jag insåg att jag stod där tyst, stirrandes utan att svara. Jag tog hans hand och skakade den försiktigt.
"I’m Emma."
"Nice to meet you Emma. Do you run guys over with your bike often?"
"No, usually I put out my leg and trip them over."
"Hahaha funny, very funny."
Han skrattade till. Jag kom på mig själv med att känna tillfredställelse när jag fick honom att skratta. Sluta nu Emma, du kommer antagligen aldrig träffa den här killen igen...
-I better be off then, I have a thing. But it was nice laying on the cobblestone with you!
Han slog mig lite lätt på axeln, vände sig om och gick iväg. Jag vinkade. Jag visste att han inte kunde sig mig men jag vinkade ändå. Hur dum får man vara. Nåja, ingen kunde ju se mig.

”Emma, ibland är du den dummaste tjejen i världen.” Varför, VARFÖR bad du inte om killens nummer? Han var skitgullig ju! Fast jag körde faktiskt på honom med cykeln... Varför skulle han ge sitt nummer till mig? Ääh jag kunde ju ha frågat iallafall, men icke Emma kunde inte be om hans nummer för det är sååå farligt...”
Alla dessa tankar rusade genom mitt huvud när jag trampade hem på min cykel. Jag hade vänt om och cyklat tillbaka samma väg som jag kom ifrån så jag var säker på att hitta hem. Cyklen var hel iallafall. Alltid något. Men nu förbannade jag mig själv för att jag var en sådan fegis.