morethanthis

Snart susade vi två fram längs gatorna i London. När vi ska korsa Picadilly Circus reagerar jag snabbt på ett starkt sken som kommer emot oss, trots att det är vi som har grönt ljus.
"HARRY WATCH OUT!"

---

Allt gick så fort. Ena sekunden åker vi bekymmersfritt genom Picadilly Circus och i nästa flashar hela mitt liv förbi bakom mina ögonlock. That's it. Nu ska jag dö. Mina armar kramade Harrys midja och jag håller så hårt jag kan, för att förmå mig själv till att känna lite trygghet, även om det är ganska meningslöst. Jag känner att vinden har slutat piska mig i ansiktet. Jag öppnar ögonen och inser att vi inte rör oss. Blicken är fäst vid marken och jag lägger märke till att Harrys fot står stadigt parkerad på asfalten. Först då vågar jag titta upp, och jag blir chockad över vad jag ser. Harrys huvud är vänt åt samma håll. Ett massivt rökmoln stiger upp mot himmeln. En gigantisk hög metallskrot ligger i korsningens mitt. Metallskrotet var för någon minut sedan sju, kanske åtta bilar. Jag börjar hyperventilera, andas Emma andas. Då vänder en förvånad Harry mot mig, han kanske glömde att jag också satt på vespan för... Han var nog rätt skakad själv.
"Emma breathe, please breathe!"
"I... I can't..."
Jag andas fortare och fortare. Harry håller om mig för att få mig att lugna ner mig. Det fungerar och efter en liten stund har jag återgått till ett bara något höjt andningstempo.
"Did this just happen, for real? How could I let you drive without a helmet? SO STUPID! You could have been dead just about now! And why did that car drive towards red light? What was that person thinking I know he or she wasn't thinking oh my god what about the people in the cars..." Jag pratade snabbt utan andningspauser och allt jag sa lät som ett enda långt ord.
"Emma you need to calm down! I don't have the answer to that but you are so upset right now. Please try to calm down!"
"I can't calm down Harry! YOU COULD HAVE DIED!"
Jag började gråta. Harry lyfte av mig från vespan och satte ner mig på asfalten och lutade mig mot en tegelvägg. Han placerade sig själv brevid och höll mig hårt. Jag grät värre än ett novemberregn, och jag kunde inte sluta. Men endast omfamningen från Harry fick mig att känna att det var okej att gråta. Så satt vi en bra stund. Till slut började mitt snyftande avta och jag försökte torka tårarna med tröjärmen. Harrys hand var snabbt framme för att hjälpa till.
"Thank you Harry. Thank you for not dying, for comforting me, holding me... This must be really hard on you too."
"Please Emma, what else would I have done?"
Jag log. Han var verkligen fantastisk. En sån här kille hittar man inte ofta. Och när man väl hittar en, ska man inte släppa honom.