Dreams are meant for sleeping - Del 71
22. Såklart! Han hade räknat antal gånger han hunnit kyssa mig innan han behövt åka. Kvickt drog jag fram telefonen ur shortsfickan och knappade in ett sms.
”Next time we have to beat 22.”
Det tog inte många sekunder innan jag fick svar.
”Of course babe, can’t wait.”
Om grannarna såg mig nu skulle de tro att jag var knäpp, så brett som mitt leende var. Jag smet in genom ytterdörren, låste efter mig och förenade mig med resten av familjen i vardagsrummet för att berätta allt om resan.
”Dom är så bra. SÅ BRA. Har ni hört What Makes You Beautiful? Åh det är typ bara den bästa låten som finns och jag fick höra några låtar till som de höll på att spela in till sitt album och...”
”Emma andas!” Mamma klappade mig lugnande på axeln. Jag babblade på utan att tänka på det, jag hade ju så mycket att berätta! Jag drog in luft i lungorna igen och fortsatte prata. Mamma och pappa skrattade smått åt hur ivrig jag var. Klokt nog utelämnade jag delen med den läskiga mannen som försökt kidnappa mig och som fått Harry i slagsmål, de skulle flippa. Jag berättade inte heller om Harrys försvinnande av samma anledning. Solen stekte genom fönsterrutan, jag gjorde ett lamt försök till att fläkta mig med handen. Det var mitten av juli nu och värmen hade inte legat på latsidan här i London. Tre veckor hade jag varit borta och jag hade inte haft en aning om hur varmt de faktiskt haft det här hemma. Borta bra men hemma bäst, det var skönt att sitta i sin egen soffa igen. Anton kom fram till mig och sträckte upp sina armar och jag gjorde honom självklart till viljes och lyfte upp honom i knät. Hans tunna hår luktade gott av dinosaurieschampoo och jag strök hans fingrar mellan mina. Småbarn hade alltid så lena händer. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk. Antons händer fick mig att tänka på Harrys. Han hade ovanligt lena händer, resten av bandet kallade honom ibland för Baby Hands. Varje gång vi var tillsammans försökte jag hålla dem så mycket jag bara kunde. Harry brukade skratta åt min besatthet av att hålla hans hand, men kramade alltid min tillbaka.
Ett par dagar passerade och min telefon förblev tom på samtal och sms. Harry hade varken ringt eller smsat sedan vi kommit hem från USA. Smått besviken var jag, han hade ju sagt att han skulle se till att vi fick träffas. Men jag ryckte upp mig och intalade mig själv att han gjorde så gott han kunde. Om jag kände honom rätt så var det säkert precis det han gjorde.
Louis perspektiv
”Let me call her already won’t you?” Harry yelled at the studioman. He stood on his toes trying to reach his phone, which the other man was holding high up in the air. The studioman shook his head. Frustrated Harry turned and walked out of the room. I ran after him to check what was going on.
”He won’t let me call Emma!” Harry put his heads in his hands. I put my arm around his shoulders and tried to talk to him.
”Why not?” I asked, lightly patting his curly head to make him look up.
”We’ve been working two days straight and he says that as long as we're working I can’t call her because she’d be a distraction!” My attempts worked and he looked up straight in my eyes. They didn’t sparkle the way they used to when he was happy. I mean, they were shiny but not from joy. He was actually tearing up a bit. I could see he was trying hard to hold back the tears, and he managed very well. But as his best friend I always noticed when he was sad.
”He said what?!” What he told me made me upset. ”A distraction? Is he being serious?!”
”No he took away my phone while I was dialing her number...” Harry’s voice sounded even more morbid than usual. ”And as you might have seen he refuses to hand it back.”
”I might not be as tall as you curly boy.” I stated. ”But I’ll try to get your phone back.”
Harry gave me a slight smile as I walked out of the room. I’m gonna show that man a thing or two. You don’t mess with my best friend like that. With firm steps I went up to the man who had Harry’s cellphone.
”Hand it over.” I said and looked straight at the man.
”You’re only gonna give it back to Harry.”
”Yeah, so?”
”He can’t have it.” The man protested. ”He’s just gonna call that girl of his.”
”He happens to really care about this girl.” I took another step towards him. ”And he made a promise he’d call her back.”
Lämna gärna någon liten kommentar så jag vet vad ni tycker yeeaah buddie :)
”Next time we have to beat 22.”
Det tog inte många sekunder innan jag fick svar.
”Of course babe, can’t wait.”
Om grannarna såg mig nu skulle de tro att jag var knäpp, så brett som mitt leende var. Jag smet in genom ytterdörren, låste efter mig och förenade mig med resten av familjen i vardagsrummet för att berätta allt om resan.
”Dom är så bra. SÅ BRA. Har ni hört What Makes You Beautiful? Åh det är typ bara den bästa låten som finns och jag fick höra några låtar till som de höll på att spela in till sitt album och...”
”Emma andas!” Mamma klappade mig lugnande på axeln. Jag babblade på utan att tänka på det, jag hade ju så mycket att berätta! Jag drog in luft i lungorna igen och fortsatte prata. Mamma och pappa skrattade smått åt hur ivrig jag var. Klokt nog utelämnade jag delen med den läskiga mannen som försökt kidnappa mig och som fått Harry i slagsmål, de skulle flippa. Jag berättade inte heller om Harrys försvinnande av samma anledning. Solen stekte genom fönsterrutan, jag gjorde ett lamt försök till att fläkta mig med handen. Det var mitten av juli nu och värmen hade inte legat på latsidan här i London. Tre veckor hade jag varit borta och jag hade inte haft en aning om hur varmt de faktiskt haft det här hemma. Borta bra men hemma bäst, det var skönt att sitta i sin egen soffa igen. Anton kom fram till mig och sträckte upp sina armar och jag gjorde honom självklart till viljes och lyfte upp honom i knät. Hans tunna hår luktade gott av dinosaurieschampoo och jag strök hans fingrar mellan mina. Småbarn hade alltid så lena händer. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk. Antons händer fick mig att tänka på Harrys. Han hade ovanligt lena händer, resten av bandet kallade honom ibland för Baby Hands. Varje gång vi var tillsammans försökte jag hålla dem så mycket jag bara kunde. Harry brukade skratta åt min besatthet av att hålla hans hand, men kramade alltid min tillbaka.
Ett par dagar passerade och min telefon förblev tom på samtal och sms. Harry hade varken ringt eller smsat sedan vi kommit hem från USA. Smått besviken var jag, han hade ju sagt att han skulle se till att vi fick träffas. Men jag ryckte upp mig och intalade mig själv att han gjorde så gott han kunde. Om jag kände honom rätt så var det säkert precis det han gjorde.
Louis perspektiv
”Let me call her already won’t you?” Harry yelled at the studioman. He stood on his toes trying to reach his phone, which the other man was holding high up in the air. The studioman shook his head. Frustrated Harry turned and walked out of the room. I ran after him to check what was going on.
”He won’t let me call Emma!” Harry put his heads in his hands. I put my arm around his shoulders and tried to talk to him.
”Why not?” I asked, lightly patting his curly head to make him look up.
”We’ve been working two days straight and he says that as long as we're working I can’t call her because she’d be a distraction!” My attempts worked and he looked up straight in my eyes. They didn’t sparkle the way they used to when he was happy. I mean, they were shiny but not from joy. He was actually tearing up a bit. I could see he was trying hard to hold back the tears, and he managed very well. But as his best friend I always noticed when he was sad.
”He said what?!” What he told me made me upset. ”A distraction? Is he being serious?!”
”No he took away my phone while I was dialing her number...” Harry’s voice sounded even more morbid than usual. ”And as you might have seen he refuses to hand it back.”
”I might not be as tall as you curly boy.” I stated. ”But I’ll try to get your phone back.”
Harry gave me a slight smile as I walked out of the room. I’m gonna show that man a thing or two. You don’t mess with my best friend like that. With firm steps I went up to the man who had Harry’s cellphone.
”Hand it over.” I said and looked straight at the man.
”You’re only gonna give it back to Harry.”
”Yeah, so?”
”He can’t have it.” The man protested. ”He’s just gonna call that girl of his.”
”He happens to really care about this girl.” I took another step towards him. ”And he made a promise he’d call her back.”
Lämna gärna någon liten kommentar så jag vet vad ni tycker yeeaah buddie :)
Kommentarer
Postat av: Marina
Bra som vanligt hihi! Grymt duktig du är på att skriva :-)
Trackback
