Dreams are meant for sleeping - Del 73
En orolig spred sig i magområdet när jag hörde mammas röst. Hon hade gråten i halsen.
”Emma vi är på väg med Anton till sjukhuset kom hit så fort du kan! Älskar dig!” Sedan la hon på. Vad hon nyss hade sagt tog sin tid att sjunka in i huvudet. Sjukhuset? SJUKHUSET?!
Alla möjliga, hemska scenarion passerade insidan av huvudet. Bilolycka, misshandel, bruten arm, ett olyckligt fall på lekplatsen... Jag ruskade huvudet och försökte intala mig själv att Anton skulle bli okej. Hur skulle jag ta mig till sjukhuset?! Jag hade inte ett cent på mig och upphämtning av mamma och pappa kudne jag ju glömma, jag fick allt ta mig dit för egen maskin. Bussen! Jag hade busskortet i shortsfickan och kunde ta den till sjukhuset! Jag pussade busskortet av ren lycka, tack gode gud att jag glömt det i fickan. Jag vet inte ens hur det hamnat där men jag måste ha lämnat det där sedan innan USA eftersom det var då jag senast hade använt det. Jag såg en röd dubbeldäckare köra längs gatan och sprang i full fart mot närmaste busshållsplats. Flåsandes hann jag med den precis. Jag gick upp på översta däck, precis som jag alltid gjorde. Jag slog mig ner längst bak på ett tomt, något slitet säte med tuggummi fastklistrat undertill. Tungt lutade jag huvudet mot fönsterrutan och blickade ut över de folkfyllda datorna. Att det kunde vara så bekymmerfrita när min tvååriga lillebror var på väg till sjukhuset. Jag hade en tendes att bli något egoistisk när det gällde mina kära i fara. Motvilligt kände jag starkt ogillande mot alla människor med stora leendes som jag skymtade genom rutan. Till slut blundade jag istället. All stress och oro var tröttsam och av misstag råkade jag somna.
”Next stop, Curvy Hills Hospital.”
Ljudet nådde mina öron och fick mig att långsamt slå upp ögonen. Jag slumrade fortfarande, men efter ett par sekunder insåg jag att det här var mitt stopp. Eftersom vi stod still greps jag av panik att jag inte skulle hinna av. Jag rusade upp från sätet och råkade i farten slå till flera personer jag passerade genom korridoren. Jag mumlade fram några ”ursäkta” och ”förlåt” men hade inte tid för att stanna och be om ursäkt ordentligt. Innan jag ens hunnit ner för hela trappan stängdes bussdörrarna och den började lämna stationen.
”STOP!” Utropade jag ilsket. ”Let me off!”
”I’m sorry miss, I have to keep driving. Can’t you jump off at the next stop?”
”You listen to me.” Jag hötte pekfingret mot busschauffören så det nästan petade honom i ögat.
”My two year old brother was on his way to the hosptial almost half an hour ago. I have no idea what happened but if you don’t let me off this fucking bus I know what’s gonna happen to your face.”
Jag stirrade ner busschauffören. Jag var så ilsken att jag inte visste vad jag höll på med. Jag var arg för att jag var orolig. Oro tog verkligen fram de värsta ur mig. Busschauffören stirrade tillbaka med uppspärrade ögon. Han bromsade in mitt på motorvägen och tryckte panikartat på dörrknappen för att få dem att öppna sig för att släppa av mig. Jag visste att jag skrämde livet ur honom men jag kunde inte bry mig mindre just nu. Jag hoppade av och ilade så fort jag någonsin kunde till sjukhusets gigantiska entré. Receptionen låg i andra änden av byggnaden. Stressat började jag röra mig ditåt, springandes och knuffandes för att komma fram. Jag orkade inte med att inte veta, det var det värsta. Jag lyckades precis undvika att springa in i en man i rullstol och svängde in i en lång korridor. Några svängar senare var jag äntligen framme vid receptionen. Det kanske inte kallades reception i sjukhus men min hjärna var så pass ockuperad av tankarna på Anton att jag inte orkade kalla det för något annat. För stunden verkade det logiskt.
”Anton Sand?” Frågade jag stressad vid disken.
”And you are?”
”Emma Sand, his sister now can you please tell me where he is? Room number?”
”He’s in 228 on the second floor.”
”Thank you!” Ropade jag samtidigt som jag lämnade disken. Jag sprang mot trapporna och tog tre steg i taget. Rusandes passerade jag några dörrar. Irriterat skrek några ur personalen åt mig att man inte fick springa inne på sjukhuset. Jag ignorerade fullkomligt deras tillsägelser och läste på dörrarna.
”221, 223... Åh 228!”
Jag slog upp dörren och såg en klen gestalt ligga med stängda ögon i sjukhussängen. Täcket var uppdraget till hakan och de båda kuddarna såg ut som om de precis blivit uppfluffade. Pappa vankade av och an i rummet och mamma satt vid Antons sida och betraktade hans sovande ansikte.
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
”Emma vi är på väg med Anton till sjukhuset kom hit så fort du kan! Älskar dig!” Sedan la hon på. Vad hon nyss hade sagt tog sin tid att sjunka in i huvudet. Sjukhuset? SJUKHUSET?!
Alla möjliga, hemska scenarion passerade insidan av huvudet. Bilolycka, misshandel, bruten arm, ett olyckligt fall på lekplatsen... Jag ruskade huvudet och försökte intala mig själv att Anton skulle bli okej. Hur skulle jag ta mig till sjukhuset?! Jag hade inte ett cent på mig och upphämtning av mamma och pappa kudne jag ju glömma, jag fick allt ta mig dit för egen maskin. Bussen! Jag hade busskortet i shortsfickan och kunde ta den till sjukhuset! Jag pussade busskortet av ren lycka, tack gode gud att jag glömt det i fickan. Jag vet inte ens hur det hamnat där men jag måste ha lämnat det där sedan innan USA eftersom det var då jag senast hade använt det. Jag såg en röd dubbeldäckare köra längs gatan och sprang i full fart mot närmaste busshållsplats. Flåsandes hann jag med den precis. Jag gick upp på översta däck, precis som jag alltid gjorde. Jag slog mig ner längst bak på ett tomt, något slitet säte med tuggummi fastklistrat undertill. Tungt lutade jag huvudet mot fönsterrutan och blickade ut över de folkfyllda datorna. Att det kunde vara så bekymmerfrita när min tvååriga lillebror var på väg till sjukhuset. Jag hade en tendes att bli något egoistisk när det gällde mina kära i fara. Motvilligt kände jag starkt ogillande mot alla människor med stora leendes som jag skymtade genom rutan. Till slut blundade jag istället. All stress och oro var tröttsam och av misstag råkade jag somna.
”Next stop, Curvy Hills Hospital.”
Ljudet nådde mina öron och fick mig att långsamt slå upp ögonen. Jag slumrade fortfarande, men efter ett par sekunder insåg jag att det här var mitt stopp. Eftersom vi stod still greps jag av panik att jag inte skulle hinna av. Jag rusade upp från sätet och råkade i farten slå till flera personer jag passerade genom korridoren. Jag mumlade fram några ”ursäkta” och ”förlåt” men hade inte tid för att stanna och be om ursäkt ordentligt. Innan jag ens hunnit ner för hela trappan stängdes bussdörrarna och den började lämna stationen.
”STOP!” Utropade jag ilsket. ”Let me off!”
”I’m sorry miss, I have to keep driving. Can’t you jump off at the next stop?”
”You listen to me.” Jag hötte pekfingret mot busschauffören så det nästan petade honom i ögat.
”My two year old brother was on his way to the hosptial almost half an hour ago. I have no idea what happened but if you don’t let me off this fucking bus I know what’s gonna happen to your face.”
Jag stirrade ner busschauffören. Jag var så ilsken att jag inte visste vad jag höll på med. Jag var arg för att jag var orolig. Oro tog verkligen fram de värsta ur mig. Busschauffören stirrade tillbaka med uppspärrade ögon. Han bromsade in mitt på motorvägen och tryckte panikartat på dörrknappen för att få dem att öppna sig för att släppa av mig. Jag visste att jag skrämde livet ur honom men jag kunde inte bry mig mindre just nu. Jag hoppade av och ilade så fort jag någonsin kunde till sjukhusets gigantiska entré. Receptionen låg i andra änden av byggnaden. Stressat började jag röra mig ditåt, springandes och knuffandes för att komma fram. Jag orkade inte med att inte veta, det var det värsta. Jag lyckades precis undvika att springa in i en man i rullstol och svängde in i en lång korridor. Några svängar senare var jag äntligen framme vid receptionen. Det kanske inte kallades reception i sjukhus men min hjärna var så pass ockuperad av tankarna på Anton att jag inte orkade kalla det för något annat. För stunden verkade det logiskt.
”Anton Sand?” Frågade jag stressad vid disken.
”And you are?”
”Emma Sand, his sister now can you please tell me where he is? Room number?”
”He’s in 228 on the second floor.”
”Thank you!” Ropade jag samtidigt som jag lämnade disken. Jag sprang mot trapporna och tog tre steg i taget. Rusandes passerade jag några dörrar. Irriterat skrek några ur personalen åt mig att man inte fick springa inne på sjukhuset. Jag ignorerade fullkomligt deras tillsägelser och läste på dörrarna.
”221, 223... Åh 228!”
Jag slog upp dörren och såg en klen gestalt ligga med stängda ögon i sjukhussängen. Täcket var uppdraget till hakan och de båda kuddarna såg ut som om de precis blivit uppfluffade. Pappa vankade av och an i rummet och mamma satt vid Antons sida och betraktade hans sovande ansikte.
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
Kommentarer
Postat av: sara
jag läste nyss din kommentar på min novell och jag blir glad av att du skrev något jag kan ändra på, för betyder jätte mycket! jag skrev att du kunde få en roll i min novell men jag skulle gärna villa veta vem som är din favorit ifall du har någon. och lite mer om dig själv du kan skicka ett e- mail till [email protected] och skriva hur du ser ut och är som person och kanske något annat som skulle vara lite du att veta :)
tack så mycket din novell är jätte jätte bra!
Postat av: Louise
Neeej du kan inte sluta så! Förstår du vad du gör med min sömn? haha :)
Postat av: Marina
Assåshitpommesfrites.. Du kan inte sluta sådära ju :( du plågar mig med ett grymt avslut på kapitlet. Anywaay två tummar upp till ditt jobb med novellen! Kram :D
Postat av: ilse
ÅÅÅ vad spännande! Skynda med nästa!
Postat av: One direction
Jätte bra berättelse läste alla delar på en dag :)
Jag ville fråga om jag kunde gå vara med i din berättelse? :)
Om det går bra kan du bara säga till mig din hotmail konto så skriver jag allt om mig där och kan du också säga vad jag ska skriva om mig själv. :D tack såå mycket !
Trackback
