Dreams are meant for sleeping - Del 74
Pappa vankade av och an i rummet och mamma satt vid Antons sida och betraktade hans sovande ansikte.
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
”Han svimmande.”
Jag gapade, mamma såg nog på mig hur oförstående jag var. Hon fortsatte.
”Vi satt hemma då han plötsligt slocknade i mitt knä i soffan. Jag trodde han somnat först, men när en bombexplosion smällde av under nyhetsinslaget på tvn och han inte vaknade kände jag att något var fel. Jag ruskade om honom men hans rådjursbruna ögon ville inte öppnas. Ögonlocken förblev stängda. Lyfte jag på hans arm kändes den bara slapp och dunsade ner igen så fort jag släppte. Jag ropade på din pappa att ringa 911 och han har nog aldrig reagerat så snabbt.” Mamma tittade tårögt mot pappa och log.
”Det är väl klart...” Mumlade pappa och strök hennes hand. ”Det är ju vår lilla grabb.”
”Hursomhelst...” Fortsatte mamma. ”Doktorn tog några tester så fort vi kom hit. Som du kanske förstår har inte Anton vaknat upp från avsvimmandet än. Men det gick att ta några prover ändå. De kör säkert tre-fyra stycken medans vi pratar.
”Vad-” Frågade jag, men blev avbruten.
”Fråga inte, vi har inte fått några svar än.” Mamma gjorde ett försök att le. Det gick inte så bra, jag såg hur hon kämpade att hålla skenet uppe. Jag nickade långsamt. Jag hade slut på frågor. Nu visste inte mamma och pappa mer än vad jag gjorde. Jag reste mig upp från den hårda stolen och släntrade fram till min lillebror. Golvet och väggarna kändes obekanta, jag var inte så värst van vid sjukhus. Jag stannade vid sängkanten, sänkte ner huvudet och gav honom en lätt kyss på pannan och kramade försiktigt hans lilla hand. Jag viskade tyst i hans öra.
”Det här fixar vi. När du vaknar ska jag finnas här, jag ska ingenstans. Så länge gräset är grönt, himlen blå och legobitar fortfarande är byggda för att sitta ihop ska jag vara vid din sida.” Jag torkade en tår som hade bråttom ner för min kind.
Timmarna gick utan att någon doktor kom och informerade oss om Antons tillstånd. Det var precis sånt här som gjorde att man blev frustrerad på sjukhus! Att de aldrig kunde ge snabba svar. En sköldpadda med lim under fötterna skulle kunna gå till Kina snabbare än det tog för sjukhuspersonalen att få några resultat. Jag satt obekvämt i en av sjukhusstolarna. Med hörlurarna i öronen vred jag mig av och an för att hitta en skön sittställning. Men dynorna var tunna och ryggstödet skar in i skulderbladen hur jag än satt. Save You av Simple Plan spelades på min lilla rosa iPod, jag älskande den låten. Den kopplade mig till så många minnen och fick mig att känna mig trygg. Varma sommarnätter med vännerna, ändlöst liggande på sängen med sången på högsta volym när jag var uttråkad, den dagen jag råkat sätta mig i Harrys knä och lagt in mitt nummer på hans telefon hade den låten varit den första som spelats på iPoden när jag glatt skuttat hem från tunnelbanan. Ja, jag kom ihåg sånt. Flera timmar av oro hade tömt mig på energi och till slut somnade jag i en mycket konstig position. Jag vaknade av att doktorn äntligen kommit tillbaka för att ge oss svar. Jag satte mig upp kvickt men fick ångra det snabbt. Jag hade fått en obehaglig nackspärr utav sovställningen och det smärtade till ordentligt. Jag stönade ofrivilligt och tog handen på nacken. Jag försökte lyfta upp huvudet i sin normala position men smärtan hindrade mig och höll det fastkilat snett mot axeln. Doktorn erbjöd sig att ta en titt om en stund. Antons sjukhusvistelse skulle sluta med att även jag fick mig en liten undersökning. Toppen... Jag tackade muttrandes och frågade om resultaten. Jag orkade inte vänta längre. Vi hade haft tur och fått en svensktalande läkare. Den enda på hela sjukhuset.
”Såhär ligger det till...” Doktorn tog ett djupt andetag och kikade ner på sina papper. Han pillade nervöst på toppen av sin sjukhuspenna.
”Antons avsvimmande orskakades av en mycket låg blodsockernivå.”
Jaha? Så? Och exakt vad betydde det? Frågorna snurrade runt i huvudet. Jag bet mig i läppen för att inte skynda på doktorn.
”Ja, han har ätit ganska dåligt de senaste veckorna.” Lade mamma till. ”Men brukar man svimma av det?”
”I vanliga fall, nej. Blodsockret brukar inte sjunka så lågt som hans gjort. Anledningen till att det hände är för att han lider av diabetes.”
All hjärnverksamhet slutade med ens fungera. Hade doktorn nyss sagt... Diabetes? Sjukdomen som stavades d-i-a-b-e-t-e-s? Var min alltid så spralliga lillebror... Diabetiker?
”Mamma, pappa!”
Deras huvuden vändes mot mig. Båda kom fram och tillsammands gav mig de en lång omfamning.
”Vad har hänt? Ni måste berätta vad som är fel!” Mamma tog min hand och fick mig att sätta mig ner.
”Han svimmande.”
Jag gapade, mamma såg nog på mig hur oförstående jag var. Hon fortsatte.
”Vi satt hemma då han plötsligt slocknade i mitt knä i soffan. Jag trodde han somnat först, men när en bombexplosion smällde av under nyhetsinslaget på tvn och han inte vaknade kände jag att något var fel. Jag ruskade om honom men hans rådjursbruna ögon ville inte öppnas. Ögonlocken förblev stängda. Lyfte jag på hans arm kändes den bara slapp och dunsade ner igen så fort jag släppte. Jag ropade på din pappa att ringa 911 och han har nog aldrig reagerat så snabbt.” Mamma tittade tårögt mot pappa och log.
”Det är väl klart...” Mumlade pappa och strök hennes hand. ”Det är ju vår lilla grabb.”
”Hursomhelst...” Fortsatte mamma. ”Doktorn tog några tester så fort vi kom hit. Som du kanske förstår har inte Anton vaknat upp från avsvimmandet än. Men det gick att ta några prover ändå. De kör säkert tre-fyra stycken medans vi pratar.
”Vad-” Frågade jag, men blev avbruten.
”Fråga inte, vi har inte fått några svar än.” Mamma gjorde ett försök att le. Det gick inte så bra, jag såg hur hon kämpade att hålla skenet uppe. Jag nickade långsamt. Jag hade slut på frågor. Nu visste inte mamma och pappa mer än vad jag gjorde. Jag reste mig upp från den hårda stolen och släntrade fram till min lillebror. Golvet och väggarna kändes obekanta, jag var inte så värst van vid sjukhus. Jag stannade vid sängkanten, sänkte ner huvudet och gav honom en lätt kyss på pannan och kramade försiktigt hans lilla hand. Jag viskade tyst i hans öra.
”Det här fixar vi. När du vaknar ska jag finnas här, jag ska ingenstans. Så länge gräset är grönt, himlen blå och legobitar fortfarande är byggda för att sitta ihop ska jag vara vid din sida.” Jag torkade en tår som hade bråttom ner för min kind.
Timmarna gick utan att någon doktor kom och informerade oss om Antons tillstånd. Det var precis sånt här som gjorde att man blev frustrerad på sjukhus! Att de aldrig kunde ge snabba svar. En sköldpadda med lim under fötterna skulle kunna gå till Kina snabbare än det tog för sjukhuspersonalen att få några resultat. Jag satt obekvämt i en av sjukhusstolarna. Med hörlurarna i öronen vred jag mig av och an för att hitta en skön sittställning. Men dynorna var tunna och ryggstödet skar in i skulderbladen hur jag än satt. Save You av Simple Plan spelades på min lilla rosa iPod, jag älskande den låten. Den kopplade mig till så många minnen och fick mig att känna mig trygg. Varma sommarnätter med vännerna, ändlöst liggande på sängen med sången på högsta volym när jag var uttråkad, den dagen jag råkat sätta mig i Harrys knä och lagt in mitt nummer på hans telefon hade den låten varit den första som spelats på iPoden när jag glatt skuttat hem från tunnelbanan. Ja, jag kom ihåg sånt. Flera timmar av oro hade tömt mig på energi och till slut somnade jag i en mycket konstig position. Jag vaknade av att doktorn äntligen kommit tillbaka för att ge oss svar. Jag satte mig upp kvickt men fick ångra det snabbt. Jag hade fått en obehaglig nackspärr utav sovställningen och det smärtade till ordentligt. Jag stönade ofrivilligt och tog handen på nacken. Jag försökte lyfta upp huvudet i sin normala position men smärtan hindrade mig och höll det fastkilat snett mot axeln. Doktorn erbjöd sig att ta en titt om en stund. Antons sjukhusvistelse skulle sluta med att även jag fick mig en liten undersökning. Toppen... Jag tackade muttrandes och frågade om resultaten. Jag orkade inte vänta längre. Vi hade haft tur och fått en svensktalande läkare. Den enda på hela sjukhuset.
”Såhär ligger det till...” Doktorn tog ett djupt andetag och kikade ner på sina papper. Han pillade nervöst på toppen av sin sjukhuspenna.
”Antons avsvimmande orskakades av en mycket låg blodsockernivå.”
Jaha? Så? Och exakt vad betydde det? Frågorna snurrade runt i huvudet. Jag bet mig i läppen för att inte skynda på doktorn.
”Ja, han har ätit ganska dåligt de senaste veckorna.” Lade mamma till. ”Men brukar man svimma av det?”
”I vanliga fall, nej. Blodsockret brukar inte sjunka så lågt som hans gjort. Anledningen till att det hände är för att han lider av diabetes.”
All hjärnverksamhet slutade med ens fungera. Hade doktorn nyss sagt... Diabetes? Sjukdomen som stavades d-i-a-b-e-t-e-s? Var min alltid så spralliga lillebror... Diabetiker?
Kommentarer
Trackback
