morethanthis

”I vanliga fall, nej. Blodsockret brukar inte sjunka så lågt som hans gjort. Anledningen till att det hände är för att han lider av diabetes.”
All hjärnverksamhet slutade med ens fungera. Hade doktorn nyss sagt... Diabetes? Sjukdomen som stavades d-i-a-b-e-t-e-s? Var min alltid så spralliga lillebror... Diabetiker?

---

Mitt huvud sa åt mig att jag borde sätta mig ner. Sedan insåg jag att jag redan gjorde det. Tur det annars hade jag nog ramlat ihop.
”Diabetes?” Mamma underläpp darrade och pappa tog henne i handen.
”Jag är ledsen.” Doktorn harklade sig. ”Det är ingen fara han kommer bli okej. Men både hans och era liv kommer behöva genomgå stora förändringar.”
Sprutor var det första som poppade upp i mitt huvud. Brukade inte diabetiker behöva ta ett löjligt stort antal sprutor, varje dag? Jag behövde samla mig. Anton var livrädd för sprutor och började gallskrika och gråta så fort han såg en nål. Tårarna rullade tyst nerför mina kinder. Jag stod inte ut med tanken på att min lilla Anton skulle behöva möta sin största skräck flera gånger varje dag. Det blev för mycket och jag började med ens storgråta. Pappa kom framrusandes till mig.
”Såja gumman...” Han fick mig att ställa mig upp. Pappa tog min plats och drog sedan försiktigt i min hand för att få mig att sätta mig i hans knä. Jag fick luta mitt huvud mot hans bröstkorg. Han strök mig över håret och jag fick gråta ut alla mina sorger på hans tröja. Gång på gång viskade han att det skulle bli okej. Att allt skulle lösa sig. Till slut började jag tro på hans ord och gjorde ett försök att torka ögonen. Jag behövde papper för att torka upp floderna jag just gråtit. På väg mot badrummet passerade jag en spegel och möttes av ett par rödsprängda ögon. Inne på toan mötte jag dem igen i spegeln över handfatet. Jag ville inte titta på mig själv så jag böjde ner huvudet och sköljde bort sminket. Jag hade ingen lust att gå ut igen. Ensamheten i badrummet kändes mer befriande än av mammas och pappas förtvivlan därute. Jag orkade inte, jag var redan så förkrossad själv. Långsamt gled jag med ryggen ner för väggen och stannade nere på golvet. Jag slog armarna runt benen, lutade ögonen mot knäna, och brast tyst ut i gråt igen. Vart var Harry när jag behövde honom som mest?

Harrys perspektiv
The studioman had not been very happy with me disobeying his stupid rule. I didn’t care though. I had to get hold of Emma. A promise is a promise, and I was not planning on breaking it. After he was done yelling I went to the rest of the lads to tell them about my plan.
”You’re gonna get in trouble Haz.” Liam looked concerned.
”Does it look like I care?” Annoyed I rasied my eyebrows at him. That was rude. Liam hadn’t done anything, he was just worried.
”Sorry Liam, I didn’t mean it. It’s just... I have to talk to her.”
”I understand.” Liam gave me a smile and padded me on the shoulder to show it was fine.
”I distract him.” Louis offered and ran out of the recording studio.
”Hope you don’t get caught on the way out!” The boys shouted as I went after Louis. He turned left while I turned right. I looked back and saw how Louis made the studioman walk with him around the corner so he wouldn’t see me. I snuck out of the room and jumped on a lift. I went down to the bottom floor and left the buildning through the massive entrance. It was the middle of the day and none of the taxis stopped to pick me up. Dammit! I ran to a pedestrian crossing and before the light had even turned green I was out in the middle of the street. A black taxi slowed down and stopped right before my feet. 
”What the hell?!” He shouted angrily out the window.
”I need a lift!”
”You can’t just run out in the traffic you moron!”
I ignored his insultings and jumped into the back seat.
”24th Benson Street!”
It only took fifteen minutes to get there. I basically threw the money in the drivers lap and hopped out of the taxi and ran up to the front door. I knocked on the door repeatedly and yelled.
”Emma! Open the door it’s Harry!”
No one came to open. Were they not in? But their car was parked in the driveway as usual? Dissapointed I walked back to the street.
”Hey! Are you looking for the Sands?”