morethanthis

Emmas perspektiv
Tio minuters gråtande i ensamhet fick räcka. Jag reste mig upp och kom ut ur badrummet. Mamma och pappa satt tillsammans i rummets enda soffa, mammas huvud lutade mot pappas axel. Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Jag önskade inget mer än att Harry skulle sitta sådär med mig. Det var allt jag behövde, begärde. Inget mer. Jag mumlade något om att jag skulle gå och kolla efter något att äta i cafét, och lämnade rum 228. Men jag var allt annat än hungrig. Menyn och displayerna med olika slags mackor och maträtter fick bara magen att knyta sig och illamåendet komma smygandes. Jag gick därifrån och satte mig ensam i änden av en lång korridor istället. Den var ganska tät av personal men de passerade bara förbi. Det var en mellankorridor som sjuksköterskor och doktorer använde för att gå mellan alla patienter och salar. Ingen brydde sig om ensam rödgråten tjej som satt ihopkurad på en bänk. Precis som jag ville ha det. Det sista jag behövde var en bunt okända människors meningslösa försök till uppmuntring. Mina ögonlock slöt sig sakta, men jag stängde dem inte helt. Jag bara kisade, iakttog knäna på mina jeans som hade varsin blöt fläck av min tidigare gråt. Ögonen hade nog slut på tårar nu. De sved och jag behövde blinka dubbelt så ofta än normalt för att hålla dem någorlunda fuktiga. Vårdslöst gnuggade jag dem irriterat. Jag vände upp huvudet lite grann, och slutade med ens att andas. Var det där...? Jo det var det. De välbekanta lockarna gick inte att ta miste på. Toppen av hans huvud skymtades över personalens stressade ansikten. Kroppen reagerade inte. Jag satt kvar på bänken, oförmögen att röra mig. Jag ville resa på mig med musklerna hade ingen lust att lyda. Ansiktsmusklerna var det däremot inga fel på. Jag sprack upp i världens leende. Han var framme på bara några sekunder och slog armarna om mig.
”I’m so sorry Emma!” Harry kysste mig på huvudet, pannan, båda kinderna och till sist min mun. ”So so sorry!”
”I can’t believe you’re here...” Viskade jag tyst och log. Han strök håret bakom mitt ena öra för att få en bättre syn av mitt ansikte.
”Em...”
Hans ögon gick från glada till änglisla på en bråkdels sekund. Jag stålsatte mig för att berätta hela historien.

”Diabetes? Are you serious?” Harry såg fruktansvärt oroad ut. Hans pannan rynkades och jag kunde ana att hans ögon blivit smått blanka under tiden jag berättat.
”Yes I am Harry... I need another hug.”
Harry, som satt bredvid mig, virade armarna runt mina axlar och drog mig tät intill sig. Jag kan inte med ord beskriva hur tryggt det kändes att vara tillbaka i hans famn. Nu ville jag aldrig lämna den. Harry satt och kramade om mig länge. Så länge att jag såg hur den blå himlen genom fönstret övergick till solnedgång, för att tillslut bli becksvart. Vi sa inte så mycket, men det behövdes inte. Ord kunde inte trösta mig men handlingar fick smärtan att lätta något. Actions speak louder than words finns det ju ett ordspråk som går. I situationer som denna märker man hur sant det är. Vi satt så pass stilla att även om jag lutade huvudet mot Harrys axel kunde jag höra hans långsamma pulsslag. Tillslut tittade jag upp i hans vackra ansikte.
”How did you know I was here?”
Harry såg ner på mig och slickade sig om läpparna.
”Your neighbour.”
”My... Neighbour?” Harry såg nog hur förvånad jag blev.
”I’m sorry I haven’t been calling or answering your calls, but I got my phone taken away. I was up to hear with frustration.” Harry lyfte sin arm till halsen för att visa. ”And I snuck out of the building. I went to your house and met ms. Gerald who was out by her mailbox. Thank god for her.” Avslutade Harry och tittade mig djupt i ögonen.
”Did you just say you snuck away from your job?”
”Yep.” Harry log busigt. ”I had to see you.”
Jag gav honom en kyss som bevis på hur mycket jag älskade honom.
”You know you’re gonna get in trouble right?”
”They’ve probably noticed I’m no longer in the building by now.” Skrattade han. ”It doesn’t matter. All I need is you.”
En doktor kom emot oss och avbröt vår fina stund.
”Your brother has woken up now.”