morethanthis

”You know you’re gonna get in trouble right?”
”They’ve probably noticed I’m no longer in the building by now.” Skrattade han. ”It doesn’t matter. All I need is you.”
En doktor kom emot oss och avbröt vår fina stund.
”Your brother has woken up now.”

---

Jag reste mig hastigt upp från bänken och lämnade en chockad Harry efter mig. Doktorn försökte peka mig i rätt riktning när jag sprang iväg. Jag var såhär nära på att skratta honom i ansiktet, klart jag visste var min egen lillebror låg! Jag har nog aldrig sprungit i fort i hela mitt liv. Jag kryssade mig genom sjuksköterskor med instrumentvagnar, rullstolar, ambulanspersonal med bårar som bara verkade vara tvungna att gå mitt i min väg just precis nu. Det slutade mig att jag slängde mig rullandes under en av bårarna, kvickt kastade mig upp på fötter igen och sprang sista biten till rum 228.
”Anton!” Andfått tog mig mig fram till hans sängkant.
”Emma...” Viskade han svagt. ”Hej.” Han gav mig ett litet leende.
”Hej gubben...” Sa jag lugnt och smekte försiktigt hans lilla hand.
”Himlen är fortfarande blå visst?”
”Klart den är.” Log jag.
”Och gräset är grönt?”
”Kommer alltid vara.” En tår rullade nerför min kind.
”Och jag behöver inte ens fråga dig om legobitar fortfarande sitter ihop, för det vet jag redan alldeles själv.” Anton lät nöjd med sig själv över sina breda kunskaper. Vid den här punkten började tårarna rinna allt snabbare. Han fortsatte.
”Då finns du fortfarande vid min sida.”
Fördämningen brast, all gråt kom på en gång och gjorde lakanet genomblött. Han hade hört allt jag sagt till honom, vartenda ord, trots att han inte varit vid medvetande. Hur det ens gick till orkade jag inte försöka förstå. Jag hulkade okontrollerat och borrade ner ansiktet i sängkläderna. Anton klappade mig tappert över huvudet.
”Emma det kommer bli bra.”
Jag tittade upp på honom. Jag kunde inte förstå hur han kunde blivit så mogen så snabbt. Hade det hänt medan jag varit bortrest? Innan jag åkte hade han fortfarande slafsat i sig maten så att halva potionen kom utanför munnen.
”Jag vet Anton. Allt kommer bli bra.”
Jag gjorde ett försök att torka tårarna, men en redan blöt arm gör inte ögonen torra.
”Here.”
Harry hade hittat till rummet och erbjöd mig sin tröjärm. Jag insåg just att jag tanklöst bara sprungit iväg och lämnade Harry ensam och förvirrad, jag hade ju aldrig sagt vilket rum vi befann oss i. Han måste ha frågat någon. Jag tackade och viskade ett förlåt i hans öra för att jag stuckit så hastigt. Harry skakade bara på huvudet och viskade tillbaka att jag inte behövde be om ursäkt. Harry ledde mig bort till en sittplats och lät mig sitta i hans knä. Harry fortsatte torka mina ögon. Jag log mot honom genom tårarna, han var så omtänksam.
”Please don’t cry...” Mumlade han i mitt hår. ”Please don’t...”
Rösten lät lugn men jag kunde höra spår av förtvivlan som han försökte dölja. Jag ansträngde mig så hårt jag kunde för att samla mig. Tog några djupa andetag och tittade upp i hans ansikte. Hans ögon var lika gröna som vanligt. Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Harry vaggade mig sakta fram och tillbaka. Jag kände hur hans bröstkorg höjdes raskt av att han hastigt drog in luft i lungorna för att säga något.
”What do you say about some fresh air?”
Jag tittade tvekande på honom. Behövde jag verkligen det? Harry såg hur jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle svara ja eller nej.
”C’mon Em, you’ve been in here for hours. Am I right? I am aren’t I? I’m always right.”