morethanthis

Därför förlåter jag alltid, även om personen kanske inte riktigt 100 procent förtjänar det. Bara för att slippa konflikter. Det borde jag inte göra egentligen men jag kan inte hjälpa det, jag vill bara att de ska ta slut.
”Are we home yet?”
Nialls fråga fick mig att tänka på reklamen för McDonalds. Med ens började jag skratta igen.

---

”Jag är hemmaaaaaaa!” Gapade jag i hallen samtidigt som jag med en duns släppte ner resväskan på golvet.
”Emma!”
Anton kom springandes mot mig. Han vacklade lite med lyckades ta sig hela vägen fram utan att ramla. Hans små tunna armar slogs om mig och jag lyfte upp honom och snurrade ett varv innan jag satte ner honom på golvet igen.
”Hej Anton, så jag har saknat dig!” Jollrade jag och kittlade honom lite. Mamma och pappa blev synliga runt hörnet. De gav mig varsin lång omfamningen och välkomnade mig hem. När Anton sprungit iväg igen för att leka med sitt lego viskade jag försiktigt till mamma.
”Är det bara jag, eller är Anton smalare nu än innan jag åkte?”
”Nej det är inte bara du gumman.” Svarade mamma. ”Han har ätit lite dåligt sedan du åkte.”
”Neeej...” Sa jag oroligt och slängde en blick mot min lillebror som satt och byggde, ja jag tror det skulle föreställa ett rymdskepp, på vardagsrumsgolvet.
”Jag tror det är för att han har saknat dig.” Fortsatte mamma. ”Men nu är du hemma igen så nu kommer hans aptit säkert återvända utan problem!”
Jag nickade långsamt och log. Ja, det var säkert därför. Det hoppades jag iallafall. Men vad skulle det annars vara?
”Oj jag glömde nästan, killarna står fortfarande parkerade nere på uppfarten! Jag måste säga hejdå.”
Utan att ens ta på mig skor kilade jag ut på gården igen. De små gruskornen på den stenbelagda uppfarten borrade sig in i undersidan på mina fötter, men efter att ha gått barfota mesta delen av USA resan hade de blivit ganska härdade, och jag kände knappt de små stenarna. Harry stod lutandes mot bilen och väntade på mig medan de andra stod och snackade på andra sidan. Han sprack upp i ett leende när han såg att jag var på väg mot honom. Solen lyste genom hans bruna lockar och fick dem att skimra som nypolerat ekgolv.
”Hey!” Gruskornen blev större och jag fick tassa mig över uppfarten. När jag till slut kom fram slog jag armarna runt honom och han kysste mig på kinden till svar.
”Why are you standing here all by yourself?” Frågade jag och syftade på att resten av grabbarna stod och pratade ivrigt på andra sidan bilen.
”Nah, I don’t know. I got lost in thoughts...”
”What kind of thoughts?” Jag lekte med en av hans bruna lockar mellan fingrarna.
”I thought of how long it would take you to remember to come back to the car to tell me goodbye...” Började han. Jag skrattade till och viftade bort hans ord. Bara för att jag hade minne som något som fått ett rejält slag i skallen.
”And I thought of how many times I could kiss you before we have to leave...” Fortsatte han och kysste mig mjukt på hjässan. ”That's two.”
”Keep counting...” Mumlande jag till svar och slöt ögonen. ”Three. ” Sa han samtidigt som han pussade mig på pannan. ”Four.” Hans kyssar förflyttades över mitt ansikte och ner över halsen. När han kyssde mig försiktigt på nyckelbenen sköt en rysning genom hela kroppen. Hans händer vilade i min svank och äntligen gav han mig en kyss på munnen. Jag besvarade den och placerade mina händer i hans nacke.
”Hey lovebirds!” Ropade Louis. ”Time to go Harry!”
”I have to...” Harry försökte lirka sig ur mitt grepp.
”No don’t leave!” Mumlade jag och fortsatte kyssa honom.
”Emma...”
”When will I see you again?” Jag släppte hans läppar och tittade djupt in i hans gräsgröna ögon.
”I’m not sure.”
”Then you don’t get to leave!” Jag protesterade högljutt och höll honom i ett fast grepp. Jag visste att om han ville skulle han antagligen kunna få bort mig hur lätt som helst, så liten jag var. Dessutom hade han ju killarna som enkelt skulle kunna dra bort mig som ett plåster. Men jag klamrade mig fast ändå.
”Em, if I promise I’ll find time to see you, can I go then?”
”Pinky promise?” Jag höll upp lillfingret, men vågade inte släppa honom riktigt än. Harry tog upp sitt lillfinger och lindade det runt mitt.
”Pinky promise.” Viskade han.
Jag lättade på mitt grepp runt honom, och gav honom en sista kyss. Han öppnade bildörren och satte sig i baksätet. Snabbt vevade han ner bilrutan.
”22!”
”22? Ropade jag tillbaka samtidigt som bilen började backa ut från uppfarten. Skrattandes skickade han en slängkyss och jag låtsades fånga den och placera på kinden. Precis som vi hade gjort första kvällen jag var hemma i killarnas lägenhet, när jag skulle ta bussen hem. Minnena fick mig att leende ströva tillbaka upp mot huset. Men vad hade han menat med 22? Plötsligt slog det mig. 22. Såklart! Han hade räknat antal gånger han hunnit kyssa mig innan han behövt åka. Kvickt drog jag fram telefonen ur shortsfickan och knappade in ett sms.
”Next time we have to beat 22.”
Det tog inte många sekunder innan jag fick svar.
”Of course babe, can’t wait.”