morethanthis

 

 

Vad håller jag på med? Jag älskar ju honom. Varför sa jag nej?!

”En dag kommer jag titta tillbaka på den här dagen och ångra att jag inte sa ja!” Rättade jag mamma panikartat. Jag ryckte mig loss ur hennes tröstande omfamning.

”Vad säger du? Emma var ska du?!”

Men jag var redan borta. Jag hade varit inne på mitt rum och ryckt åt mig mobilen och hunnit ut genom ytterdörren innan mamma ens fattat vad som flugit i mig. Det duggade lätt men det räckte för att göra mig blöt på bara några minuter. Typiskt England väder. Som vanligt hade jag glömt paraply i brådskan. Men ärligt talat, vem bryr sig? Jag sprang allt vad jag hade in till Londons stad. Jag kutade gata upp och gata ner. Vart var den? Borta? Nej den måste ligga här någonstans. Gränder försvinner inte bara sådär. Där! Där var den! Den gamla välbekanta skylten med texten Regent Street satt uppspikat bredvid den smala vägen jag cyklat in på för två månader och 27 dagar sedan. Andfådd bromsade jag upp mig själv när jag nådde gränden. Jag var här. Stället jag och Harry först träffades. Han måste komma hit. Jag tog upp mobiltelefonen. Signalera gick fram. Mitt huvud fick det att kännas som att de gick ännu segare än vanligt. Till slut plockade han upp i andra änden.
”Harry!” Utbrast jag innan han ens hunnit säga något.

”Emma? What do you want?”

Oj det var inte bra. Han lät sårad, och inte särskilt villig till att lappa ihop saker igen.

”I want you to come and meet me in the alley of Regent Street.
”Why?” Det knastrade lätt högtalaren.

”We need to talk Harry. And I think you know that.”

”I don’t really feel like talking.” Jag hörde ljudet av hans röst avlägsna sig som om han var på väg att flytta telefonen från örat och lägga på.

”Wait!” Skrek jag desperat. Han kom tillbaks till luren.

”You have to come Harry. I’m begging please.”

Harry tog en bra stund på sig att komma med ett svar.

”...Fine I’ll meet you there.”

Han la på innan jag hann säga något mer. Men det behövdes inte. Jag pustade ut av lättnad. Han var på väg. Allt är okej Emma. Han kommer. Jag lutade mig mot en av tegelväggarna och sjönk ner mot marken. Jag upptäckte att mina skosnören hade varit oknutna hela vägen hit. Jag var uppriktigt förvånad över att jag inte snubblat på dem. Det brukar jag alltid göra. Jag lekte med en hårslinga för att få tiden att gå. Drog i den för att se hur långt ner på mig den nådde, studerade färgen, snurrade håret mellan fingrarna. När jag släppte for den runt i en väldigt fart tills den stannade och antog en lätt vågig form. Mitt tålamod var inte mycket att skryta med så redan efter någon minut började jag stampa otåligt med foten. Hur lång tid tog det att ta sig hit? Jag tittade på mobilen. Två minuter. Okej man kanske inte hinner hit på två minuter. Jag beräknade rutten från killarnas lägenhet och hit i huvudet och försökte komma fram till ett logiskt svar. Det tog tre försök innan jag sa till mig själv att det troligtvis inte tog mer än ungefär tio minuter. Ska man köra nedräkning från åtta? Åtta minuter var 480 sekunder och det kändes för jobbigt att räkna ner från. Åtminstone för min hjärna. Men nedräknaren på mobilen funkade ju. Jag suckade och ställde in tiden på nedräknaren och viskade tyst till mig själv vilken tönt jag var.

Tio minuter gick. En kvart passerade. Efter en halvtimme kom tvivlen på om han ens skulle dyka upp. Harry ogillade starkt när folk var sena. Av den anledningen var det högst trovärdigt att han inte själv var sen utan helt enkelt att ljugit mig rakt i ansiktet när han sa att han tänkte komma. Okej inte ansiktet, men i telefon och det är minst lika illa. En lögn är fortfarande en lögn. Argt puttade jag upp mig själv från marken och började springa i riktningen mot lägenheten. Inte skulle han komma undan så lätt.