morethanthis

Fukten omfamnade mina jeans när jag gick ner på ett knä och öppnade handen som avslöjade den lilla mörkblå sammetsasken jag krampaktigt hållt i handen sedan jag lämnat mitt eget hus.

”Harry Edward Styles.” Jag tog ett djupt andetag och blinkade hårt. ”I know I’m a little late. But I have some to my senses now. Ask me why I said no the first time and I will shake my head and say I have no idea. But I’m asking you now. Will you marry me?”

---

Harrys ansiksuttryck skiftade från skeptiskt till chockat. Hans ögonbryn höjdes så pass att de såg ut att sitta i pannan. Plågsamt stod jag kvar och balanserade på knäet med asken i händerna framför mig. Tiden gick ungefär lika långsamt som när du försöker dra isär en seg kola.

”Is this some kind of desperate action to get me back that you have not thought through at all?” Harry lät skeptisk. Jag gapade. Hur kunde han ens tro något sådant?

”Harry. We have been apart for almost 24 hours. Can you honestly say even a second has passed without thinking about us?”

”No I can’t...” Mumlade han och gav mig en till blick.

”Same goes for me. I have thought this through very carefully.” Jag växlade med att kolla på Harry och asken. Harry för att bedöma vad som försigick innanför hans huvud och asken för att jag var så ängslig att jag behövde något att titta på för att försäkra mig om jag faktiskt gjorde det här.

”I’m not fully believing you.”

”Why not? Because I’m standing on my knees below your window fighting to get you back?”

”No. Because I’m not sure your thinking clearly and by saying yes I’m scared you’re gonna change your mind before the wedding. You said no for a reason, or maybe several. Don’t try to fool me and say you've found a resolution to all those reasons.”

”I haven’t. But please believe me, I have thought about this a lot. I want to marry you!”

”What about being 17 and not ready?” Tillade Harry klentroget.

”I really don’t know what I was thinking. Forget the whole ’not being ready’ talk. That’s crap. I’ve realized that with you I’m ready for anything.”

Det fick fart på Harry. Han svarade inte ens utan försvann bara från fönstret. Jag var så lamslagen att jag inte ens förmådde mig resa mig upp från knästående. Stelt höll jag asken kvar utträckt från kroppen upp i luften utan att röra mig. Tänkte han komma ner eller stack han från fönstret för att aldrig prata med mig igen? Stack han för att berätta för de andra killarna vilken idiot jag var? Att det var meningslöst att jag försökte få honom tillbaka? Eller övervägde han att faktiskt gå ner och möta mig? Och säga vad? Att det var över eller att han var villig att försöka igen? Gud det är för många frågetecken. Tankarna rusade genom huvudet och gav mig en lätt yrsel. Hjärnan var fullt kapabel till att fungera. Även om den rörde ihop allt så kunde jag åtminstone använda den till något. Kroppen var helt tvärtemot. Jag kunde inte använda en enda muskel. Förutom ögonlocken som automatiskt blinkade åt mig när det behövdes. Tomt stirrade jag ut i luften och såg bara tegelväggen framför mig. En del tegelstenar hade sprickor orsakade av elakt väder och slitningar, andra inte. Jag stirrade tills jag hörde en smäll lite snett vänster om mig och mitt huvud vreds snabbt ditåt av ren reflex.

”You are an idiot you know that?” Harry hade slängt upp entrédörren och stod stilla och betraktade mig. Hans panna rynkades av tvivel och misstänksamhet. Armarna låg i kors tvärs över bröstkorgen i en beskyddande gest. Som om han skyddade sig från ytterliggare ett krossat hjärta.

”I have ruined it all haven’t I? By saying no?” Jag kände allt hopp lämna kroppen. Ut genom toppen av mitt huvud och susa ut i luften för att så småningom nå himlen, rymden för att aldrig återvända. Jag inbillade mig pysande ljud som om det skedde på riktigt.

”It didn’t exactly help.” Svarade han kort.

”I wont give you up Harry!” Sa jag bestämt och höjde rösten.

”Yes.”

”Yes? What do you mean ’yes’? I just told you I wont! Is your hearing bad?” Jag tittade konstigt på honom och kände ett styng av irritation.

”Yes.”

”That doesn’t even make sense!” Jag började bli irriterad. Höll han på att bli knäpp? Jag visste att jag sårat honom rejält när jag sa nej. Hade jag snurrat till hans hela hjärna också?

”Yes!”

”Stop saying yes! Oh my god I can’t take this.”

Harry fick ett roat leende på läpparna och skrattade till.

”What are you laughing at?”