morethanthis

Det stack som nålar på det onda området men jag försökte bita ihop så gott jag kunde. Hade jag haft tungan mellan tänderna skulle den troligtvis gått av på mitten. Jag ryste vid scenariot av att min yttre tunghalva ramlade ner på golvet framför mina fötter.

”Does it help?” Liam vände sig om. Jag nickade sammanbitet.

”A little. How many incidents can you have under less than ten minutes? First the ring dropping and now a finger burn as well.” Jag log snett. ”I’m not having a really good day am I?”

Harry skrattade till.

”Could’ve been worse. Niall could come in and whine about how long the food is taking.”

”If he does I’m gonna push him back into the living room.” Flinade Liam.

”But Harry...” Han vände sig om och mötte min blick.

”What’s wrong?”

”I burnt my left ring finger... And I don’t think it’s gonna heal fully until the wedding.” Jag lät sorgsen. Harry var tyst och funderade på vad jag menade någon sekund.

”Oh. That’s okay we can put the wedding ring on your right ring finger.” Förslog Harry.

”No it’s supposed to be on the left! Because that’s the only finger with a vein that connects to the heart. That’s why it’s always on the left.” Jag tittade besviket ner i golvet.

”But you can’t have it on if you’re burnt and sore.”

”I know. Well I guess I have to wear it on my right anyway.” Jag försökte mig på ett leende och lyckades ganska bra.

”I’m gonna go for a walk.” Jag drog försiktigt åt mig handen som både Liam och Harry höll i. De nickade till svar och lät mig gå utan frågor. Uppgivet trädde jag förlovningsringen på höger ringfinger och i nästa stund var jag ute genom dörren.

Den lätt kyliga kvällsluften svalkade min brännskada och jag släppte ut ett tungt andetag. Jag vet att det egentligen inte spelade någon roll på vilket finger ringen satt, för vi skulle ändå bli gifta. Men jag kunde i rå för mig själv. Jag var besviken. Från åldern åtta till nio och ett halvt hade jag varit helt insnöad på bröllop och lärt mig allt som fanns att lära sig. Man kunde mer eller mindre kalla mig en bröllopsexpert, och kunskaperna satt fortfarande i. Det var därför jag var så upprörd. I inget av mina låtsasbröllop hade en ring på höger finger ingått. Det hade alltid varit vänster eftersom jag läst det någonstans på internet att det skulle vara så. Jag sparkade på en sten som gav ifrån sig krasande ljud när den rullade längs asfalten. Ljudet avtog mycket fortare än vad jag tänkt mig, för stenen hade fortfarande haft mycket fart kvar. Jag tittade upp och såg en ung man, lite äldre än mig själv, stå med skosulan över den uppbromsade stenen. Han hade blont busigt hår stadgat med en liten mängd hårvax och blå ögon som stirrade rakt in i min själ. Jag glodde på honom tills han tog ett steg mot mig, vilket gjorde att jag backade.

”I’m not a criminal.” Skrattade han till.

”What do you want?” Frågade jag misstänksamt, bestämt på punkten att inte låta honom komma närmare förrän han sa vad saken gällde.

”I’m kind of lost and felt a bit lonely.” Log han och la huvudet lite på sne. Det fick mig att mjukna något.

”Where are you going?”

”Just into the city. But I don’t even know which direction it is.”

”It’s that way.” Skrattade jag och pekade från det hållet jag kommit ifrån.

”Oh, thanks. What’s your name?”

”Emma, you?”

”Anton.” Han räckte fram en hand.

”No way! You have the same name as my little brother!” Utbrast jag överraskat.

”Is that so? Talk about quincedence! Wait, what’s that on your finger?” Anton förstorade ögonen och betraktade min hand.

”Oh it’s northi-”

”It’s an engagement ring isn’t it?” Sa han entusiastiskt och sprack upp i ett lysnade vitt leende. Innan jag visste ordet av hade han dragit fram handen jag smidigt placerat i min ficka för att undvika fler frågor. Så bra gick det.

”You know it’s supposed to be on the other hand right?” Han tittade upp från min hand och våra ögon möttes. Wow de var verkligen blåa. Ljust blåa som slitna jeans.

”Yeah I know, but I sort of burnt that one.” Jag visade handen och det röda området, som jag nu upptäckte hade börjat präglas av små blåsor som sved när jag rörde på dem.

”Looks painful.” Anton gjorde en diskret grimas. ”Who’s the lucky one?”

”Oh just a guy...” Mumlade jag. Jag ville inte säga att det var Harry, ifall han kände till One Direction och skulle läcka det till press och media för en rejäl summa pengar. Ingen visste att vi var förlovade ännu, och vi planerade att hålla det så för så länge vi bara kunde. Åtminstone tills bröllopet var över.

”You don’t wanna tell me?”

”Well... Kind of... No...” Lyckades jag få ur mig. Det var ord men jag ville ändå sjunka igenom gatan för jag skötte det inte vidare snyggt. Plötsligt stelnade jag till. Tungan låste sig och blicken blev stirrig ungefär vid Antons halslinning. Jag hade varit så hypnotiserad av hans blå ögon att jag inte noterat. Det röda svaga ljusskenet gick inte att ta miste på. Den var helt klart på inspelning.

Lite längre kapitel ikväll! Vill varna er att uppdateringen kan bli något sämre framöver eftersom jag började gymnasiet i måndags. :) NU VILL JAG HÖRA VAD NI TYCKER PUNKT.