morethanthis

”You don’t wanna tell me?”

”Well... Kind of... No...” Lyckades jag få ur mig. Det var ord men jag ville ändå sjunka igenom gatan för jag skötte det inte vidare snyggt. Plötsligt stelnade jag till. Tungan låste sig och blicken blev stirrig ungefär vid Antons halslinning. Jag hade varit så hypnotiserad av hans blå ögon att jag inte noterat. Det röda svaga ljusskenet gick inte att ta miste på. Den var helt klart på inspelning.

”I know who you are and I got it all on tape anyway. The story about Emma’s and Harry Styles’ engagement will be covering magazines everywhere and it will make big headlines. I’ll probably be promoted, even.”

”Let go of my hair it hurts!” Jag slängde ut med armen i ett försök att slå till honom men det enda jag fick till var en lös träff på armen som ändå bara träffade halvt. Jag suckade åt mig själv. När man behövde få in en rejäl käftsmäll så gick det inte. Till mitt försvar var det rätt svårt att sikta när man inte har synen till hjälp, eftersom jag stod med sidan till och inte kunde se honom ordentligt.

”How did you even know where I was?!”

Jag vet att det kanske inte är vad man brukar fråga när någon håller fast en mot ens vilja, men jag kände mig tvungen. En sån där dum, korkad tvångstanke.

”I knew the location of the apartment complex and I was straying the neighbourhood hoping to run into you. Guess I got lucky. And you did not.”

Jag brydde mig inte om att svara.

Jag snurrade runt och Anton tappade greppet om mitt hår. Med ett språng ilade jag iväg det fortaste jag kunde tillbaka mot lägenheten. Asfalten skrapade under mina skosulor och vinden ven i ansiktet. Antons ben var mycket längre än mina, som var propetionerligt korta och till råga på allt såg han ut av vara en sån där atletisk jävel. Jag hörde hans tunga fotsteg springa ikapp mig och med ens drogs jag bakåt igen, den här gången av ett tag runt armen. Men han var för långsam för jag hann slita mig igen och fortsatte springa. Jag hade bara hunnit några gator från killarnas lägenhet. Det enda anledningen till att jag varit ute och strövat i nästan trekvart var för att jag rekordlångsamt släpat fötterna efter mig och bara gått i cirklar alldeles i närheten. Den välbekatna byggnaden skymtade och jag blev så glad att jag nästan saktade in för att hämta andan. I sista stund kom jag på att jag hade en galning efter mig så jag satsade allt adrenalin jag hade på att hinna in på gården för att förhoppningsvis få någon av killarna eller Vivi att se mig. Om jag hade tur stod fönstret på glänt för att vädra och mina skrik skulle höras in. Trots att han inte var tillåten inne på innergården jagade Anton efter mig in på gräsmattan. Men vad hade jag förväntat mig. Inte att han snällt skulle stanna utanför och vänta tills jag kom ut igen iallafall. Även om jag önskade det. Tröttheten i benen började komma ifatt mig och jag flåsade så mycket att det gjorde ont i bröstkorgen, och med ont menar jag en sån där kan-knappt-andas-smärta. Aldrig hade jag nog sprungit så fort förut.
”HARRY! NIALL! SOMEONE!” Gallskrek jag allt vad jag orkade, alldeles andfådd och fortfarande i full fart. Anton var rasande och gjorde en slutspurt och jag var tvungen att vika in i en liten gång mellan två väggar för att han skulle missa att ta tag i mig igen. Av alla snesteg jag kunnat göra var det här det värsta. Jag möttes av en slående hög återvändsgränd och gången var inte bredare än någon meter, så det fanns noll chans att oskadd vända och undvika Anton på väg ut igen. Han var minst en och åttio lång och jag kunde inte direkt köra rugby style och tackla honom. Killen var så kraftig att ett tacklingsförsök mer troligtvis skulle sluta med mig själv upptryckt och tillplattad mot tegelväggen. Han tittade elakt på mig med ett leende som gav mig kalla rysningar i hela kroppen. Jag började darra okontrollerat när han drog upp en kamera ur den vänstra fickan på sina jeans. Han fingrade med den i ett par sekunder för att få ut full effekt och göra mig komplett skräckslagen.

”Please... Don’t do it.” Bönade jag.