morethanthis

”I wondered what happened...” Vivi chewed on the ends of her hair, an obvious sign she was very anxious. Zayn gave her a soft hug.

”We’ll hear about it when she wakes up again.”

I nodded in agreement at Zayn. We would. I was just really worried about my freckled little girl. Whatever had went down tonight she was not okay. I could tell that for sure.

Emma

Kamerorna var överallt. Jag kunde inte ens urskilja min egen hand genom det kompakta vita ljuset. Det var så många blixtar att jag trodde jag skulle drabbas av kronisk epilepsi. Jag tänkte vända mig om och springa därifrån, men jag omringad från alla håll och kanter. Det fanns ingen väg härifrån och mina ögon sved och kropp skakade. Jag visste att det var människor bakom kamerorna men det var omöjligt att se deras dolda ansikten. Dock hade jag mina tvivel om de verkligen var mänskliga. Håll huvudet kallt lät som ett bra ordsråk men det var lättare sagt än gjort. Med solen som stekte samtidigt kändes det som att hjärnan kokade. Jag segnade ner på marken på mina bara knän och kurade ihop mig så gott jag kunde för att skydda mig själv. Dags för ett mentalt sammanbrott.

Jag satte mig käpprakt upp i sängen och andades häftigt. Ut och in, ut och in. Jag svepte bort halva mitt hår som hamnat i ansiktet och tittade mig runt omkring. Lustigt. Jag kommer inte ihåg att jag gick och la mig. Det sista jag minns är samma scenario som i mardrömmen jag nyss haft. Fast något mindre dramatiskt.

Nåja. Jag var svettig av den fruktansvärda drömmen och bestämde mig för en dusch. Så jag tassade över rummet och sköt upp dörren. När ljuset smet in genom glipan noterade jag att jag sovit i Harrys rum. Dock hade jag redan haft mina misstankar. Madrassen kändes som Harrys. Badrummet var lokaliserat några meter från där jag stod så jag tänkte att jag kunde ta mig dit utan att någon märkte mig. Jag visste inte ens vilken tid på dygnet det var längre, eller vilka som var hemma. Men jag hade en känsla av att om någon såg mig nu skulle deras ögon börja bränna. Jag hade rätt. Synen av mig själv i spegeln fick mig att rygga tillbaka. Jag började nästan skratta. Men det gjorde jag inte.

Jag är inte galen jag lovar.

Eller, jag tar tillbaka det där med lovar.

För det kanske jag visst är.

Man kan aldrig veta förrän motsatsen är bevisad.

Ansiktet var likblekt, trots att jag spenderat det mesta av sommaren utomhus. Sminket utsmetat till jag vet inte vad, mascaran såg ut som sotfläckar runt mina ögon. Håret låg i en enda trasselsudd över min ena axel och ner över min överkropp. Påsarna under ögonen tänker jag inte ens nämna.

Jag förflyttade mig från spegeln så jag slapp se. Med ett drag vred jag på duschstrålen som strilade iskallt vatten över min hand som jag inte hann dra undan p.g.a. försegade reflexer. Jag var trött och kroppen fortfarande trög efter det brutala uppvaknandet för en sisådär fem minuter sedan. Men vattnet hettade upp snabbt. Jag klev in i duschen och lät strålarna skölja av mig alla mina bekymmer. Inom den kategorin ingick alltså paparazzis, media, och allt som fortfarande behövde göras innan bröllopet, som jag räknade ut att det nu bara var fem dagar kvar. Fem ynka dagar. Efter det skulle jag inte mera heta Emma Sand. Jag kunde inte längta mer efter att få ta Harrys efternamn. Då var det officiellt jag och han. Han och jag. Jag skulle få spendera resten av mitt liv tillsammans med honom och inget gjorde mig gladare. Det gav mig ångest bara att vara ifrån honom i en kvart. Jag rös av lycka. Eller det kan ha varit på grund av att varmvattnet just tog slut och jag plötsligt fick mig en kalldusch. Snabbare än Usain Bolt skuttade jag ut ur kabinen och svepte nämaste handduk kring mig. Jag granskade mitt nytvättade jag i spegeln och kände mig lite bättre till mods. Hjärtat hoppade till i bröstkorgen när handtaget trycktes ner med ett ryck. Jag lugnade ner mig när jag insåg att jag kommit ihåg att låsa. Men personen på andra sidan blev nog minst lika överraskad som mig.

”Who’s in there?” Knackade Liam på dörren.

”It’s Emma!” Svarade jag och kramade vattnet ur mitt hår.

”Hey Harry! Emma’s up!” Liams röst tystnade allt eftersom han avlägsnade sig för att springa iväg och informera Harry. Efter någon minut knackade det på mitt på badrumsdörren.

”Let me in will you?” Jag kunde höra leendet i Harrys röst.

Jag vred på låset och Harry öppnade sakta. Han log när han såg mig. Jag gjorde detsamma.

”Are you alright from yesterday?”

”Well, I’m pretty shaken...” Mumlade jag. ”But I think I can handle it.”

”Why don’t I believe you?” Harry synade mig från topp till tå med sina stora gröna ögon. Jag hade bara handduken virad runt min kropp och kände mig lite lättklädd.

”I don’t know? You should. I’m fine.” Svarade jag och tittade ner i golvet. Gud vad jag var dålig på att ljuga.

Åsikter? :) Kommenteraaa