morethanthis

Jag slog upp ögon och märkte att jag borrat in ansiktet i en tröja. Måste vara Harrys, tänkte jag och satte mig upp med håret på ända. Men när jag piggnat till lite smått såg jag att det var ju inte alls Harrys tröja. Det var en randig t-shirt som satt på en sovande Louis. Hade hade legat här hela natten?

---

”Louis wake up!!!” Jag ruskade honom panikartat. ”Did you sleep here all night?!”
”Uuuuh.”
Suck, informativt svar. Jag skakade om honom igen för att han skulle vakna ordentligt.
”Louis you listen to me!” Rösten bröt sig. “Did you lie here all night!?”
Louis såg förvirrad ut.
“Yeah...? I must’ve fallen asleep...”
“SHIT!” Jag skrek rätt ut.
”What Emma it’s not a big deal...” Mumlade Louis sömnigt.
”LOUIS HARRY!”
Louis satte sig käpprakt upp i sängen.
”SHIT!” Utbrast han också. Min underläpp började darra, men Louis märkte inget för han var redan inne i nästa rum och väckte de andra.
”HAVE ANYONE OF YOU SEEN HARRY YET?!”
“No...?” Liam lät riktigt rädd. “He isn’t back yet? Oh god!”
Liams underläpp började darra precis som min. Benen orkade inte bära mig så jag korsade rummet och satte mig ner i Liams knä. Hans armar virade sig runt min kropp och han strök mig över kinden, försökte hindra mig från att brista ut i gråt. Trots att han själv var minst lika nära till tårar. Louis vacklade till, och Zayn förstod direkt att han också behövde sitta ner. Alla fem bildade en orolig klump ovanpå sänglakanen. Tyst gråt rann nerför kinderna på minst tre av oss. Vart var Harry?

”I’m sorry but you can’t report someone missing until they’ve been gone 24 hours.”
“NOW YOU LISTEN TO ME!” Louis höjde armen mot polikonstapeln för att markera att han menade allvar.
”Calm dow-”
”DON’T TELL ME TO CALM DOWN!” Louis var högröd i ansiktet. Han hötte näven och polisen backade några steg.
”He told us he’d be back yesterday and now he’s still missing. SOMETHING’S WRONG!”
Jag hoppade in i den vilda diskussionen.
”If something happened to him...”
Jag klarade inte ens av att avsluta meningen innan rösten svek mig. Zayn höll mig tröstande över axlarna och lät mig begrava ansiktet mot hans tröjärm. Den blev snabbt drypande blöt av mina ändlösa tårar. När jag lyfte upp ansiktet såg det ut som en flodvåg sköljt över hans vänstra kroppshalva. Jag försökte säga förlåt men Zayn hyssjade snällt och viskade att det var okej.
”Young man!” Polisens stränga ton fick Louis att tystna tvärt. ”Until 24 hours pass, we can’t do anything. I’m sorry.” Polisen vände ryggen till och lämnade rummet. Louis skakade av ilska.
”Now what?!” Sa Niall sorgset.
“I don’t know...” Svarade Liam och la sin hand på Nialls axel. “I don’t know...”
Jag klängde mig fast vid Zayn som om det gällde livet. Jag hade denna konstiga känsla av att när som helst skulle ett svart hål skulle uppenbara sig under mina fötter och suga ner mig i en mörk hejdlös avgrund.
Louis stormade ut från polisstationen och vi andra följde efter honom hack i häl.
”Louis where are you going!?” Ropade Liam.
“I’m gonna look for Harry!” Svarade han med tårar i ögonen.
”We’re coming with you!” Sa jag snabbt och tittade upp i Zayns välformade ansikte. ”Right?”
Zayn nickade medhållande. ”Of course we are.”
Jag skymtade ett svagt leende i Louis ansikte. Han hålla modet uppe, men jag såg att det var kämpigt för honom. Jag gick fram till honom och kramade hans hand. Med bestämd röst sa jag, ”We’ll find him.”