morethanthis

”We’re coming with you!” Sa jag snabbt och tittade upp i Zayns välformade ansikte. ”Right?”
Zayn nickade medhållande. ”Of course we are.”
Jag skymtade ett svagt leende i Louis ansikte. Han hålla modet uppe, men jag såg att det var kämpigt för honom. Jag gick fram till honom och kramade hans hand. Med bestämd röst sa jag, ”We’ll find him.”

---

Harrys perspektiv
I felt myself lying on something cold and rock hard. A pounding pain struck me as a tried to lift my head, so I stayed down. As I gently rubbed my eyes I discovered the right one was all tender. I struggled with my thoughts desperately trying to remember what happened to me, but it was pointless. The massive headache took over completely and wouldn’t let me think of anything besides it. I sighed. The pitch-black darkness made me feel even lonelier. I didn’t have a clue of what time it was, but I guessed night-ish. This really freaked me out. Not a single streetlight nearby seemed to be functioning. How do I get out of here? I made an effort to stand. With shaky legs I managed to get up on my feet. Unsteadily I moved across the alley in some random direction. I didn’t see a single light source so I had to fumble my way through the dark. My hands touched a brick wall and I used it as a guiding tool. I dragged my hands along the wall until I felt a corner. When I looked past it I saw a faint light down the road. I followed it because it was my only option. Besides that lonely luminary, darkness surrounded me from all other directions. I stumbled my way down the sidewalk. A strange man raised an eyebrow at me, but then waved happily. Bet he was drunk. At the very end of the street I found a red phone booth. It felt like a big rock fell off my chest. Thank God I’m from England and know how to use these. As I started dialing the numbers my head started to spin. I shook of the feeling of dizziness and waited for the other line to pick up. My foot stomped impatiently against the booth floor while I listened to the never ending phone signals.
“...Hello?”
The voice on the other end sounded questioning and insecure. My mouth opened to speak, but no words came out. I saw the ground getting closer at a rapid speed until it all went dark again.

Tillbaka till Emma
Ändlösa timmar av sökande hade inte gett någonting. Vi måste ha letat oss från ena änden av Los Angeles till den andra utan ett enda spår av Harry. Vart vi än gick stötte vi på på glada, skrattande människor. Hur kunde folk vara så fria från bekymmer när min Harry saknades?! Människor bemötte mig med stora leenden, men jag förmådde mig inte att le tillbaka, inte ens lite grann. Hur kunde de leva i illusionen av att världen var en perfekt, bekymmerslös plats? Den var precis det motsatta. Jag satte mig ner på en parkbänk, drog av mig skorna och började massera mina ömmande fötter.
”You’re not giving up yet are you?!” Louis lät bestört.
“No no I just need to rub my feet a little.” Jag log lite snett, men ansiktet förvreds i en svag grimas.
”You okay?” Niall satte sig ner brevid mig. Hans axel snuddade vid min när han tog en titt på mina fötter.
”Yeah, let’s keep looking.” Svarade jag tappert. En sekund senare var jag uppe på fötterna igen. Liam tog armkrok med mig. Alla fem fortsatte att leta efter våran försvunne pojke. Jag höll modet uppe så gott jag kunde men tårarna brände bakom ögonlocken konstant. Det var bara en tidsfråga innan fördämningen skulle brista.
Ytterliggare två timmar senare hörde jag avlägset starten på ”What Makes You Beautiful”. Först tittade jag mig förvirrat omrking för att se vart det rytmiska dunkandet kom ifrån, innan jag fattade att det var min mobiltelefon som lät. Ja jag hade satt deras låt som ringsignal. Displayen visade på ’okänd’.
”...Hello?” Svarade jag osäkert i luren.