morethanthis

Jag skymtade en upplyst klocka fäst på en hög skyskrapa, den lilla visaren stod nästan på trean. Dags att sova kanske.

*Boom*
”Niall are you okay?!”

---

Niall som nyss stått upp hade försvunnit ner bakom sängkanten till den mån att inte ens huvudet syntes längre. Jag rusade fram i blixtfart för att hjälpa honom upp.
”What happened?!” Jag lät som en orolig mamma.
”I... I can’t stand...”
Niall hade ramlat ner i en hög på golvet. Hans ansikte skrynklades ihop av smärta när jag lyfte upp honom på fötterna igen. Han hade verkligen belastat knät alldeles för mycket igår. Jag kände mig skyldig för att inte ha ägnat en tanke åt hans tillstånd. Hur kunde jag ha tillåtit honom slita ut knäet sådär genom att släntra runt på stan igår! Så vårdslöst av mig, och dumt. Läkningsprocessen skulle stjäla ännu mer tid från Nialls semester här. Jag kände mig hemsk. Jag hjälpte Niall lägga sig ner i sängen igen.
”I’m calling the doctor!”
Drygt en timme senare låg en ispåse lätt pressad på Nialls knä. Doktorn undersökte noga och klottrade lite i sitt skrivblock. Pennan förflyttades från sida till sida i ultrafart. Kunde han ens tyda sin egen handstil sen när han skrev så fort? Doktorn duttade dit en liten punkt och tittade upp från sina anteckningar.
”The knee has been over burdened. Have you walked on it much lately?”
Niall mumlade ett tyst ja till svar.
”I can’t recommend anything else but ice and rest. Try to walk on it as little as possible. Here’s a prescription for some painkillers.”
Niall nickade långsamt och tog emot den lilla papperlappen. Jag såg hur besviken han var på hans ansiktsuttryck. Nu skulle han inte kunna följa med och leta efter Harry.
”I’m so sorry Niall...” Beklagade jag.
”It's fine it’s not your fault.” Svarade Niall med en axelryckning. Han försökte visa att han var okej med det hela, men jag märkte ju hur förkrossad han var över att inte vara till någon nytta.
”I’ll stay with you.” Bestämde Liam.
”You don’t have to stay...”
“Nonsens.”
Han hoppade upp i sängen brevid Niall som lutade huvudet mot hans axel i en tacksamhetsgest. Jag gav båda varsin puss på kinden och vinkade sedan adjö när jag försvann ut genom dörren tillsammans med Louis och Zayn. Vår sökningspatrull reducerades snabbt.

Vi befann oss inne på polisstationen igen. Väggarna var bekanta men jag tyckte inte om att de var det. Jag ville inte börja känna mig hemma på en polisstation. Det är ett sånt ställe man bara vill befinna sig på max en eller två gånger i sitt liv, helst ingen alls. Förutom när man var ett oskulldsfullt barn som trodde världen var en säker rosaskimrande plats, och besökte stationen med klasskamraterna för att de tyckte män i polisuniformer såg coola ut.
Den här gången hade vi väntat och enligt reglerna kunde vi anmäla Harry som saknad nu. Tårarna trängde sig ofrivilligt fram i väntrummet och Zayn försökte desperat torka bort dem med sin tröjärm. Det gick inget vidare. Jag småskrattade genom tårarna åt hans meningslösa ansträngingar.
Jag kunde se Louis tala med en annan poliskonstapel än förra gången vi var här. Den första ville säkert inte prata med oss igen efter Louis lilla... eeh, utbrott.
Anmälningen gick snabbare än förväntat och strax var vi ute och hade återupptagit sökandet. Jag sparkade menlöst på en sten, jag behövde ta ut min frustration på något. Men istället fick jag bara ont i tån. Jag fick lust att skrika på stenen, men hejdade mig själv. Jag skulle framstå som ett psykfall. Plötsligt slog det mig.
”Guys...”
”What Emma?”
”What Harry was the unknown number who called me yesterday!”