morethanthis

”We’ll be there ASAP! Thank God you’re okay Harry don’t go anywhere!” Avslutade jag och la på. Jag slog mig själv i ansiktet på grund av min dumhet. Hade jag just sagt att han inte skulle gå någonstans?
”He’s at Dusty Mountain Square we need to go there NOW! Is it far?!”

---

Zayn drog fram sin telefon och tryckte upp en GPS-app.
”We can be there in ten minutes if we run!”
“It’s that close?!” Utbrast jag förvånat. ”Well, come on then!”

Jag tryckte handen over bröstkorgen som att försöka lugna hjärtats puls som rusade. Andfått tittade jag mig desperat över området, men jag kunde inte urskilja Harry någonstans. Han skulle ju vara här! Louis och Zayn  hade stannat upp samtidigt som mig för att hämta andan, men nu joggade de runt och letade efter Harry. Jag gjorde detsamma, men tog ett annat håll för att öka chanserna att hitta honom.
”HARRY! HARRY!”
Min röst var försvagad av min vilda andning, men jag ansträngde mig allt vad jag hade för att höras.
”HARRY!”
Jag joggade segt förbi märkesaffärer och skobutiker. De exklusiva skyltninganra och rabbatterade priserna kunde inte intressera mig mindre.
”EMMA!”
Jag stannade tvärt för att se vart ljudet kom ifrån. Jag var så utmattad att jag inte kunde skilja på höger och vänster.
”HARRY!” Skrek jag i förhoppning på att han skulle ropa igen.
”EMMA!”
Rakt emot mig kom en skrattande Harry. Mina mungipor vändes uppåt i världens största leende och jag började springa i ilfart mot honom. Jag krockade nästan med en tant som tappade sin matkasse, men jag brydde mig inte.
”I found you!”
Jag slängde mig runt hans hals och hans armar kramade mig hårt runt ryggen. Vi överöste varandra med kyssar, aldrig skulle jag släppa honom igen.
”I’m so... glad to... see you!” Sa Harry mellan kyssarna. Jag besvarade med ännu fler kyssar, jag kunde inte få nog. Jag hade endast ögon för Harry, men jag kunde känna människor stirra mig i nacken när de passerade. Äh, låt dem. De hade ingen aning om vad vi varit med om.
”I’ve been worried sick! What happened to you?!”
Med ens la jag märket till att han var helt söndertrasad. Tröjan hade ett stort hål på sidan, hans öga var blått, många små sår var synliga i ansiktet och en strimma blod från läppen hade torkat in på hans haka.
”Later.” Svarade han lugnt. ”Right now I just want to enjoy this moment with you.”
Jag tvekade, men lät bli att fråga igen. Istället log jag och gav honom en stor puss på läpparna.
”We have to find Louis and Zayn, let them know you’ve been found!”
Jag slog en signal till Louis som svarade direkt.
”I’ve found Harry meet us in the center of the square!”
Jag la på innan Louis han svara, för jag visste att han bara skulle ställa massa frågor och så skulle det här bara ta ännu längre tid. Jag ville bara hem och jag visste att det var vad Harry ville också.
Harry och jag kilade hand i hand mot området i mitten av den stora trafikrusningen. Två bilar körde nästan in i oss i våran brådska över gatan och tutade ilsket. Vi vinkade och skrek förlåt i hopp om att bilförarna kanske kunde läsa läppar. Den stenbelagda öppna ytan var full av folk. Tur att One Direction inte slagit igenom ordentligt här i USA än, annars skulle fans säkert omringat oss från alla håll, med tanke på alla tonårstjejer som korsade torget. Harry som var huvudet längre än mig spanade efter Louis och Zayn. Det enda som prydde min utsikt var ryggar, bröstkorgar och huvuden, för jag nådde inte högre även om jag stod på tå.
”Hey!”
Harry började frenetiskt vinka med sin fria arm, den andra höll han beskyddande runt mina axlar för att inte tappa bort mig i folkmassan.