morethanthis

Jag förväntade mig inget svar men jag kunde inte låta bli att hoppas. När jag hörde min sms-signal hoppade jag nästan rakt upp i luften av lycka, men när jag tittade på skärmen såg jag att det var Alli som skickat meddelandet.

“When r u coming back 2 class?”
“Not coming back today Alli. Something happened, need to figure this out. Love.”

Jag kunde inte gå tillbaka till skolan. Efter vad som nyss hade hänt kände jag bara för att gå och dränka mig, så olycklig var jag. Jag började långsamt släpa mig hemåt. Mamma och pappa var på jobbet och grannen passade Anton så ingen skulle fråga varför jag inte var i skolan på en måndag. När jag kom hem kurade jag ihop mig till en boll under täcket, och grät för allt jag var värd.
När resten av familjen kom hem skyllde jag på att jag mådde dåligt. Mamma envisades med att laga kycklingsoppa, och hur mycket jag än sa att det inte var nödvändigt kom hon ändå in med den där soppan. Jag sa att jag inte ville ha men mamma tvingade mig att sätta mig upp och sen började hon mata mig som en femåring. Jag hade inte ätit på hela dagen, förutom frukost då och la nu märket till hur hungrig jag var. Efter några skedar tog jag skålen själv och började sörpla högt. Mamma log och lämnade mig och kycklingsoppan för oss själva. Jag stannade dock inne på mitt rum. När resten av huset hade gått och lagt sig låg jag fortfarande vaken utan en tanke på att kunna sova. Jag tittade på klockan. 22.59. That’s it. Jag hoppade upp ur sängen, drog på mig skor och jacka och låste upp ytterdörren.

Tjugo minuter senare sprang jag över gräsmattan till det bekanta lägenhetskomplexet. Det hade börjat spöregna medans jag tagit mig hit och jag var sjöblöt, eftersom jag hade inte tagit med mig något paraply. Men jag brydde mig inte. Jag hade inte alls förberett vad jag skulle säga, det får gå som det går. Jag ringde på porttelefonen.
"Hello who is this?" Svarade en röst.
"It’s me, Emma."
"Oh Emma... Guessing you came to talk to Harry?" Jag hörde att det var Liam nu.
"Please Liam you HAVE to let me in! I feel terrible and I can’t cope with Harry being mad at me and-"
"He hasn’t left his room all day, and he doesn’t want to talk to anyone..."
"Please Liam I’m begging here!"
"Okay I’ll see what I can do."
Han gick ifrån luren men stängde inte av den. Jag kunde höra honom ropa på Harry. Sen hörde jag avlägsna steg i trappan och två röster som pratade med varandra.
"I don’t want to talk to her."
"But she sounds really devastated Harry..."
Jag pressade örat hårt mot porttelefonshögtalaren för att höra vad de sa.
"Liam I don’t"
"... c’mon!"
Porttelefonen stängdes av mitt i konversationen. Det lät inte lovande, Harry verkade riktigt upprörd. Om han ändå bara ville ge mig en chans att förklara... Långsamt släpade jag fötterna efter mig tillbaka över gräsmattan. Regnet fullkomligen öste ner. Skorna läckte igenom och håret låg klistrat mot ansikte och rygg.
"What do you want Em?"
Jag snurrade snabbt runt och såg Harry stå under taket till entren. Jag hade kommit halvvägs över gräsmattan så jag fick ropa tillbaka.
"It’s not what you think Harry. I went to this club with my friends and we were just dancing, and... Well I was dancing with Luke because we’re friends but all of a sudden he grabs me and kisses me and I didn’t get loose until a few seconds later. And by then the paparazzis must have got a really good shot of the two of us. I’m so sorry Harry!"
"Why should I believe you?"
"Harry? You can’t just go!" Men Harry var redan påväg tillbaka in genom ingången.
"I love you!"
Harry frös mitt i rörelsen.