morethanthis

Efter att ha missat nyckelhålet ett par gånger med darriga händer fixade jag låset. Precis efter att dörren slagit igen efter mig ramlade jag bakåt med ryggen mot den stadiga ekporten och sjönk långsamt ner på hallgolvet med världens leende fastklistrat på ansiktet.

---

Jag hade inte tid att sova. På grund av mitt och Harrys lilla missöde med att totalt glömma bort tiden fick jag stå mitt kast och uppoffra nattens sömn. Väskan stod på sängen, men det var ungefär den enda saken som var på plats. Hela mitt rum såg ut som ett slaganfall med kläder på golvet, smink utspritt över hela stället och när jag kikade under sängen fann jag en halväten macka. Äcklad kastade jag ut smörgåsen genom fönstret eftersom jag inte hade ork att leta fram soptunnan i denna röra. Brödet träffade en förbipasserande fågel i sidan och skrämt flaxade den iväg mot natthimlen. Klockan halv tre på natten stod jag och försökte tålmodigt vika ihop kläderna i resväskan. Tyvärr blev allt mest knöligt, jag var för trött för det här. Jag lyfte ner väskan från sängen, släckte nattlampan och damp ner i sängen. Väckarklockan stod på 06:10, ingen sovmorgon för mig inte.

Väckarklockans högljudda signal väckte mig precis när den skulle och trött hasade jag mig upp ur täckets varma omfamning. Med ögonlocken halvt om halvt stängda såg jag inte vart jag trampade. Med en smäll bankade jag i tån i något hårt.
"Aj som satan!" Viskade jag tyst för mig själv. Jag tände taklampan och upptäckte boven i dramat - resväskan. Irriterat kastade jag upp den på sängen för att avsluta packningen. Varför är det så att om man slår i handen känns det oftast inte så mycket, men slår man i tån är det som tusen helveteseldar släppts lösa? Jag provade att vika om kläderna jag bara tryckt ner ovanpå varandra och det nya resultatet blev lite mer lyckat än det första. Nöjd och klar tänkte jag börja stänga igen resväskan. Eller det vill säga jag var nöjd tills jag släppte luckan och den bara poppade rätt upp igen.
"Vad i..."
Jag testade att stänga väskan igen, men samma sak hände en gång till. Envist testade jag att pressa ihop väskan med alla muskler jag hade. Det funkade inte heller. Nu då? Jag hoppade upp på sängen tryckte ner luckan och – satte mig på den. Med alla krafter jag hade tvingade jag dragkedjan längs hela resväskans kant och lyckades med möda få igen den. Belåten studsade jag glatt ner från väskan och bytte om från pyjamasen.

Mamma stod i köket och förberedde frukost. Pappa satt med Anton i knät vid köksbordet och försökte få honom intresserad av vad som stod i tidningen. Men Anton skrattade bara och rev ur en halv sportsida som han sedan stoppade i munnen. Pappa reagerade snabbt och fick ut pappersbladet på bara något ögonblick. Mamma, som stått med ryggen till, hade inte märkt den lilla incidenten. Lugnt kom hon gåendes över ekgolvet och ställde ner två stekpannor på bordet, en med äggröra och en med små tjocka plättar. Jag tog för mig med god aptit och dränkte mina plättar i lönnsirap. Jag skyfflade i mig maten hastigt för att hinna fixa till mig innan det var dags att fara.
"Emma ta det lugnt med maten! Du är ingen björn vet du."
"Jo idag är jag det!" Svarade jag pappa mellan tuggorna.
"Klar!"
Jag ställde disken på köksbänken, tackade för maten och kilade iväg för att sminka mig. Med lite mascara, concealer, ljusbrun ögonskugga och lite rouge var jag färdig för avfärd. Håret lämnade jag ostylat, om jag plattade det skulle ändå sommarfukten tvinga fram mina naturliga vågor så jag lät det bara vara. I hemlighet tyckte jag ändå ganska mycket om mitt vågiga hår.
Dörrklockans pling ljöd genom hela huset.