morethanthis

”LAX...” Jag kliade mig i huvudet. Ansträngde alla hjärnceller jag hade för att komma på vart den flygplatsen låg. Det satt någonstans i bakhuvudet, det visste jag. Men geografi hade aldrig varit min starka sida.

---

”Do you know where we are yet hun?”
“I recognize the airport... But I think I have brainfreeze at the moment.”
“LA baby.”
“L...A? LA!? Los Angeles are you kidding me?!
“Nope.” Harry log brett.
“I can’t believe this!”
Jag fick kämpa med att hålla tillbaka glädjeskutten jag hade såhääääär stor lust att utföra just nu. Los Angeles!? Jag hade aldrig ens varit utanför Europa och nu befann vi oss i Amerika. En helt ny kontinent jag aldrig ens satt mina fötter på tidigare. Det här var helt otroligt. De andra grabbarna skuttade glatt nerför flygplanstrappan. Harry började gå han också. Sist kom jag som långsamt tog in allt, andades in den amerikanska luften. När jag placerade foten på marken susade en rush av lycka igenom kroppen. Jag joggade ikapp de andra. Olyckligtvis hade Harry råkat passera en spegel på planet och upptäckt våra fina små teckningar. Han hade sprungit in på flygplanstoan och gnuggat bort all färg. Synd, annars hade det varit förfärligt roligt om han gått ut bland folk fortfarande svart i ansiktet.
Vi slapp vänta vid bagagebandet eftersom vi redan hade våra väskor med oss. Min rullade in i baksidan på mina ben och fötter genom hela flygplatsen. En svart jeep väntade på oss vid utgångarna. Den stod en aning snett parkerad längs trottoarkanten. Harry tog min väska åt mig och slängde försiktigt in den i bakluckans utrymme. Alla skulle prompt tränga sig in genom jeepens dörrar samtidigt och jag kände mig en aning mosad. Tillslut damp jag ner på det sista lediga sätet. Jag spejade efter säkerhetsbältet. Niall hittade det före mig och snäll som han var knäppte han det åt mig.

En och en halv timme (och många röda trafikljus) senare svängde bilen och körde in på en kullerstenslagd gång. När som helst förväntade jag mig en återvändsgränd, och jag hade rätt. Jeepen bromsade precis framför en brunbeige tegelmur. Chauffören förklarade att vi åkt in här endast som säkerthetsåtgärd, så att inga eventuella fans skulle upptäcka oss och veta vilket hotell vi bodde på. Jag nickade som tecken på att jag förstod. Alla tog respektive väska och gick in bakvägen.
Lobbyn vi möttes av var stor och ljus, huvudfärgerna var träbrunt och ljusrosa. En stor glittrande kristallkrona hängde ner från taket. Diskret undvek jag att gå direkt under takkronan, smått oroad av scenariot att den skulle lossna och krossa mig. En vänlig kvinna i receptionen hälsade oss varmt välkomna och räckte över två nyckelkort mot Harrys och Liams framsträckta händer.
”Sorry we don’t have one room for all of you.” Ursäktade kvinnan i receptionen. “But there’s a door between the two rooms so it’s basically one room. You can just walk through.”
Vi tackade och satte fart mot hissarna. Dörrarna öppnades och innanför stod ett äldre par. Vi trängde oss in i hissen och fick precis plats. Jag tyckte synd om mannen och kvinnan som blev helt intryckta mot väggen. Dessutom skulle de av före oss så när vi stannade på deras våning fick de armbåga sig ut. Vi fortsatte hissfärden uppåt. När vi äntligen var framme föreställde jag mig att man kunde gå lite åt vänster och krocka med en stjärna, för vi befann oss hööögt upp. Jag vandrade till ett fönster i änden av korridoren och slogs av en överväldigande syn.
”Wow” var det enda ordet jag fick fram.
”Beautiful isn’t it?” Harry stod brevid mig och betraktade utsikten.
”Yes...”
Jag hörde en dov duns. Liam hade tappat sina solglasögon på mattan och stod nu och försökte plocka upp dem med foten. Niall fattade att det aldrig skulle gå och tog upp bågarna åt honom. Segt gick Harry och jag tillbaka till de andra som fick upp hotellrumsdörrarna långt innan vi kom fram. När vi väl klev in genom dörröppningen till vårt rum hade Louis redan paxat en säng genom att slänga sin blå- och vitrandiga väska på den. Men han hade varit schysst och överlämnat dubbelsängen åt oss. Niall, Zayn och Liam skulle sova i det andra rummet. Men precis som kvinnan i receptionen sagt fick jag syn på en dörr i massiv björk som det bara var att gå igenom för att komma till det andra rummet. Om vi lät den stå öppen hela tiden var det precis som om vi alla delade på en enda lägenhet. Hur vi alla sex skulle dela på två badrum gjorde mig däremot lite fundersam.