morethanthis

“Emma relax!” Sa Louis med munnen full. ”It’ll be fine we want you there!”
Jag tittade på Niall för att se om han kom ihåg våra planer om gitarrlektionerna. Han besvarade med en diskret blinkning. Jag högg in på min frukost som förblivit orörd på grund av att jag och Zayn fastnat i vårat samtal.

---

Fyrtiofem minuter senare satt vi ihopklämda i samma svarta jeep som hade hämtat oss på flygplatsen. Entusiastiskt diskuterade killarna om hur det skulle bli att spela sina nya låtar. Jag bara satt mellan allt prat och lyssnade intresserat. Jag hade inte så mycket att säga eftersom jag inte visste något om vare sig deras album, hur en studio fungerar o.s.v. Men det spelade ingen roll jag njöt av att bara höra grabbarnas glada röster. Jag sjönk slappt ner i sätet.

Jag måste ha slumrat till för jag var helt oförberedd på den hastiga inbromsningen jeepen gjorde. Jag kastades framåt men säkerhetsbältet höll mig tillbaka. Harry öppnade dörren för mig och jag hoppade smidigt ut. Jag stod framför en mycket hög byggnad med vad som tycktes vara miljontals fönster. Jag lutade huvudet så mycket bakåt att jag fick nackkramp när jag försökte se toppen av skyskrapan. Harry tog armkrok med mig och vi vandrade in genom de majestätiska entrédörrarna. Hiss var en nödvändighet med tanke på att studion vi skulle till låg på 37:e våningen. Jag och Harry sprang i förväg och snappade åt oss en egen hiss. Vi grimaserade retsamt då dörrarna stängdes precis innan någon av de andra hann in. Harry la armarna runt min midja och drog mig tät intill sig. Våra kroppar pressades mot varandra. Med mjuka rörelser kysste han alla delar av mitt ansikte tills han kom till munnen där han stannade. Sensuellt bet han mig lätt i läppen och jag for till himmelriket. Jisses vad jag tände på det. Med ett ryck ramlade vi bakåt ner på golvet i en hög. Hissen låg i komplett mörker.
”What happened?!” Utbrast jag.
”The elevator must have stopped...” Sa Harry fundersamt.
Jag började bli smått klaustrofobisk eftersom mörkret fick hissen att verka mycket mindre än vad den egentligen var. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig väggarna minska och komma närmare.
”Harry...” Började jag oroligt.
”What Em?”
”Can you... Can... Can you hold me?”
Harry hörde rädslan i min röst och trevade sig desprat efter konturerna av min kropp i mörkret. Jag höll ut handen för att han lättare skulle hitta mig. Hans ben snuddade vid min armbåge och på en bråkdels sekund satt han bredvid mig och höll mig hårt. Mitt huvud låg och vilade på hans axel. Jag kände hans tunga andetag genom kroppen. Det kändes som om vi flöt ihop till ett. Harrys puls slog lugnt och rytmiskt och det fick mig att slappna av.
”Do you believe in love at first sight?”
“To tell you the truth, yes. Call me a dreamer but I think you can fall in love simply by looking at them. When you get that feeling of walking on pink clouds and being weightless, you just know.”
Harry lät alldeles filosofisk. Jag hade ännu inte hunnit vänja mig vid mörkret så jag kunde inte urskilja Harrys ansikte. Men jag kunde svära på att han försökte fånga min blick, trots att han inte riktigt var säker på vart mina ögon satt.
“You seem to know what you’re talking about.”
“It’s because I’ve experienced it myself.”
“Oh really?” Frågade jag.
“Yes.” Harry pausade.
”You’re not gonna tell me?”
“Oh please Em I think you know who I’m talking about.” Sa Harry och slog mig lätt på axeln.
”Me?”
”Yes silly!”
Mörkret dolde min rodnad.
”Aren’t you the sweetest...” Jag kurade mig ännu närmare Harry och fortsatte, ”Thanks to you I believe in love at first sight as well.”
“I love yooou.” Mumlade Harry i mitt öra.
“I love you too.”