morethanthis

”Aren’t you the sweetest...” Jag kurade mig ännu närmare Harry och fortsatte, ”Thanks to you I believe in love at first sight as well.”
“I love yooou.” Mumlade Harry i mitt öra.
“I love you too.”

---

En timme senare hade hissen fortfarande inte startat. Efter tio minuter hade Harry försökt ringa till de andra killarna, men hissen sabbade mottagningen och gjorde det omöjligt. Vi höll oss sysselsatta med att berätta små slumpmässiga fakta om oss själva som vi inte visste om varandra än.
”Once when I was three I went on holiday with my family and I ran away and stayed gone for two days.”
“Are you kidding?!” Utbrast jag. “How did they find you?!”
“The cops got all involved and they found me sitting under a palm tree, and I was this close of getting a coconut in the head.” Harry höll pekfingret och tummen bara någon centimeter ifrån varandra för att demonstrera avståndet. ”Mum picked me up just in time. The heavy thing fell down right behind her. She got so scared she almost dropped me on the ground. Okay your turn!”
“I CAN touch my elbow with my tounge.”
“No way.”
Jag höjde ögonbrynen retsamt mot honom.
”You don’t believe me? Watch this!”
Jag böjde armen och flyttade ansiktet så nära armbågen jag kunde. Lättsamt nuddade jag armbågen med nästan halva tungan, innan jag drog in den igen och släppte ner armen.
”That’s disgusting.” Harry fejkade en äcklad grimas. ”Humans aren’t supposed to be able to do that!”
“Well I’ve done it since I was about this high” sa jag och höjde armen ungefär en meter över marken.
”That’s freaky.”
”Maybe I am a freak.”
“Then you’re my freak.”
Våra ögon hade vant sig vid mörket för länge sedan. Harry gnuggade sin näsa mot min i en eskimåkyss. Plötsligt skakar hissen till oroväckande. Ljuset slås på och sticker i våra ögon. Jag höjde min arm som skydd och Harry gjorde samma sak. Efter en timme i komplett mörker var en sån här plötslig ljuskälla smärtsamt för synen.
”Hey guys we’re gonna get you out of there!”
Jag kunde inte riktigt koppla rösten direkt. Men sedan hörde jag att det var Niall. Med en kofot bändes hissdörrarna upp en smula, och Liam stod på andra sidan. Våningsgolvet satt mycket högre upp än vad hissen gjorde, den hade alltså stannat mitt emellan två våningar. Jag såg hur Liam var tvungen att använde alla krafter han hade. Trots det gick inte dörrarna upp mer än någon centimeter eller två.
”Hey!” Ropade jag och rörde mig över hissgolvet. Niall låg platt på mage och stack in sina fingrar genom springan och jag tog tag i dem.
”It’s going to be okay.”
Jag tittade smått tårögd in i hans himmelsblå ögon.
”Thank you.” Mimade jag lättat. Jag trodde vi skulle sitta fast här inne för evigt. Killarnas undsättning fick hoppet att komma tillbaka till mig.
”Niall you should get your fingers away from the doors what if they slam shut!” Tillade jag oroligt.
 “I don’t care.” Log Niall. “And I’m not even able to ‘cause you’re sqeezing my fingers.”
”I can’t get these darn doors open!” Stönade Liam besviket. “They’re stuck!”