morethanthis

Precis när jag trodde att han skulle kyssa mig reste han sig upp istället.
”Hey, I wanted a kiss!” Utbrast jag upprört.
”Then you’ll have to catch me first!”

Harry började gå baklänges tills jag tog mig upp på fötterna. Då satte han fart och började springa. Jag satte av efter honom. Inte kunde jag låta honom komma undan utan att ge mig en kyss. Då och då snurrade han runt ett varv för att se om jag började närma mig. Tack vare det dumdristiga steget höll jag på att komma ikapp. Annars hade jag inte haft en chans mot hans långa atletiska ben. Med en knuff tacklade jag ner honom i det höga gräset. Vi rullade runt på marken som två brödkavlar. Flåsandes skrattade vi båda av ansträngning. Han svepte håret bakom mitt öra. Men vinden var på bushumör och blåste fram det i mitt ansikte igen.

”Okay you got me.”

Harry reste sig upp på armbågarna och närmade sig mitt ansikte. Precis innan han nådde mina läppar mumlade han något.

”I let you catch up with me on purpose just so I could do this...”

Hans läppar smakade av sommar och sol. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt varför, de bara gjorde det. Försiktigt rörde jag tungan över hans perfekt släta tandrad. Solen stekte och jag kände hur huden på axlarna började anta en svagt röd färg. Självklart hade jag glömt att smörja in mig med solskydd. Det hjälpte ju inte heller att det här verkade vara den varmaste dagen på hela sommaren.

”If I look like a tomato tomorrow will you still love me?” Frågade jag och kysste honom på halsen.

”Whaaa... What?” Harry höjde på ögonbrynen och kollade på mig som om jag hade en skruv lös.

”I forgot to put on sunscreen, therefor I will look like a tomato tomorrow. Perhaps this evening already.” Förklarade jag.

”I’ve forgotten too!” Harry reste sig upp illa kvickt. ”Lets get back in the shadows!”

Trädets svala skugga var en lättnad. Harry satte sig ner och jag gjorde detsamma. Det måste ha sett ganska klumpigt ur för jag ramlade rätt på rumpan. D lutade Harry sig ytterliggare bakåt tills han låg raklång på rygg.

”What now?” Jag tittade frågande på Harry.

”I thought we could just lie here all day.”

Vivi

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Niall, han som alltid var glad och sprallig, hade gråtit stilla mot min axel i nära på tio minuter nu. Jag försökte hålla huvudet kallt, men det var lättare sagt än gjort. Jag kom inte på något att säga för att få honom att må bättre så jag lät honom bara luta sitt huvud mot mig. Han verkade uppskatta det, för efter en stund tittade hans blå ögon upp på mig.

”Thank you for staying with me Vivi.” Log han och gav mig en kindpuss.

”It’s fine...” Mumlade jag generat till svar.

”It’s just... I don’t know what to do. I blame myself so much for missing my chance with her. If I could replay the whole thing, I wouldn’t never have let her go. Oh I just thought of a lyric for the song!”

Niall lyfte huvudet kvickt och drog upp sin gitarr. Jag höjde på ögonbrynen. En sång?

”What song?” Frågade jag förvirrat. Höll han på med en sång?

”I’m writing a song. It’s about her.” Svarade han och spelade på en av gitarrsträngarna. Jag märkte av en svag rodnad på hans kinder.

”Can I hear it?”

Niall nickade och koncentrerade sig på ackorden. En ljuv melodi hördes och Nialls lika ljuva änglastämma sjöng med.

Han hade inte kommit så långt, men herregud. De små snuttarna av låten han nyss spelat upp gjorde mig alldeles varm, trots att jag visste att det inte var mig den handlade om.

”It’s amazing Niall.”

”You think?” Niall sprack upp i ett litet leende. Jag nickade medhållande och log tillbaka. När jag vände huvudet fick jag syn på något i dörröppningen. Nej inte något. Någon.