morethanthis

”I’ve never been with a girl like you. And I don’t ever wanna be with someone who’s not you.”

”Harry...?” Jag betraktade honom med höjda ögonbryn. Hela situationen började skrämma mig lite.

Hjärtat stannade när Harry gick ner på ett knä. 

---

 

 

”Emma.” Harry slickade sig om läpparna och öppnade handen. I handflatan låg en smal mörkblå ask i sammet. Sammet var vad min tunga kändes som. Jag fick inte fram ord.

”I know it’s soon, we’ve only known each other for a couple of months. But I know one thing. And that’s that I love you. Emma Sand, will you marry me?”

Emma ord. Det är när bokstäver efter varandra bildar något som andra kan förstå. Kommer du ihåg dem? Nej tydligen inte för stum var vad jag var.

”Em...?”

Harry såg ängslig ut och betraktade min reaktion med stora gröna ögon. Inte för det var mycket till reaktion. Om jag hade haft en on-off knapp i nacken så vore det rätt bra om någon kunde slå på mig igen.

”You have to say something I am dying here...” Sa Harry plågat.

”Harry...” Fick jag till slut fram. Harry hörde på mitt tonfall att något var fel. Snabbt ställde han sig upp igen och släppte asken med en duns ner på golvet.

”You’re going to say no aren’t you?” Hans ögonen tårades. Argt försökte han torka bort dem innan jag såg. Men jag hade redan lagt märket till dem.

”It’s too soon.” Började jag min förklaring. Men Harry var inte intressad av att lyssna på mina skäl som i hans öron var värdelösa.

”I knew it. You think it’s too soon I get it. I thought it was to early too, but I love you. I already know I wanna spend the rest of my life with you.”

”But we’re 17.” Påpekade jag desperat i hopp om att han skulle förstå varför jag inte kunde svara ja.

”I know that!” Svarade han frustrerat. ”But I wanna marry you!”

”You might not think you’re too young but I do. I’m not ready for marrige.”

Harrys tårar kom tillbaka. Mitt hjärta brast.

”It breaks my heart to see you cry.” Jag försökte krama om honom, men han ryggade tillbaka.

”Don’t talk to me about heartbreak.”

Åkturen hade nått sitt slut precis när Harry avslutade sin mening. Han stormade ut. Jag höll på att springa efter men kom ihåg asken Harry tappat ner på golvet. Jag plockade upp den lilla fyrkanten, jag kunde inte lämna den i vagnen. Strax var jag på fötterna efter Harry. Människorna i kön kastade undrande blickar på mig.

”Harry!”

Men han var borta. Som regn i öknen. Barn som lekter kurragömma. Fördröjningen av att plocka upp asken hade fått mig att tappa bort honom. Jag hade ingen lust att stå upp utan ville bara sjunka ner till marken, allra helst igenom den. Om Harry inte vill prata med mig igen kan jag lika gärna gå och dränka mig i kanalen. Okej kanske inte. Jag sa åt mig själv att sluta var så överdramatisk och tvingade benen att bära mig till parkeringen. Jag blev inte förvånad när jag såg att bilen var lika borta som föraren. Vad som hade förvånat mig vore om han inte sprungit hit och kört iväg fort som satan. Även om jag såg det komma blev jag besviken och släpade mig deprimerat mot gångvägen för att starta promenaden som tog drygt en timme hem. För inte hade jag tänkt på att ta med mig busskort när vi åkte. Men det var kanske för det bästa. Jag behövde tid att rensa huvudet. En vattendroppe träffade backen framför mina Converse. Regnade det? Jag tittade upp mot himlen, inte ett grått moln så långt ögat nådde. Skumt. Flera droppar drippade i rask takt ner på den släta stentrottoaren. Jag tittade upp igen men molnens formation hade inte hunnit ändras på två sekunder. Sedan slog det mig. Det var inte från himlen det regnade. Det var nedför mina kinder.