morethanthis

Som vanligt var det meningslöst att torka sig med armen för tårarna slutade inte rinna iallafall. Och jag kunde ju inte lika gärna torka mig med fötterna så jag beslöt mig för att sitta ner en stund och låta fördämningen flöda. Lika bra att gråta ut smärtan. Jag höll ömkligt fast vid det, trots att jag visste att det var omöjligt. Hjärtat värkte, hjärnan snurrade. Magen kändes som om den vridits runt elva miljoner varv och om jag skulle föreställa mig en bild av hur den såg ut dök en sån där Twisterglass som fanns hemma i Sverige upp framför ögonen. Jag hade aldrig trott att känslor kunde få en att känna sig så fysiskt sjuk, men jag kände mig näst intill illamående. Det tog inte många minuter förrän jag sprang in bakom en buske och kräktes.

Äcklad använde jag mig av ett löv för att torka mig runt munnen. Jag gick tillbaka till kanten av kanalen där slagit mig ner när mina ben inte orkat bära min sorg längre. Jag slängde över benen så de dinglade ett par meter över vattnet. En turistfärja susade stillsamt förbi i mitten av kanalen. Jag urskiljde en liten pojkes ansikte som skrattade och pekade åt det håll Big Ben uppenbarade sig. Hans pappa skrattade han också och kramade om sin son. Sedan vände han sig mot sin fru som stod bredvid honom på andra sidan och gav henne en kärleksfull kyss. Det högg till i hjärttrakten och jag började känna mig illamående igen. Men jag tvingade mig själv att sitta kvar och illamåendet var strax över. Precis som mitt liv. Jag visste inte om Harry aldrig tänkte prata med mig igen. Jo, det skulle han nog. Han var inte så långsint. Men det skulle aldrig bli som vanligt. Åååh varför var han tvungen att fria? Hade han så bråttom? Verkligen?! Frustrerat sparkade jag bak hälen i stenväggen. Det ångrade jag snabbt. Tårarna kom sprutandes igen och ingenting kändes okej längre. Jag tryckte mig upp med händerna och började släntra hemåt. Kroppen kändes tre gånger så tung som vanligt och fötterna släpade i backen. Gråten tunnades ut och jag klarade av att sluta.

”Hey Emma!”

Jag snurrade runt så snabbt att jag nästan tappade balansen. Den där rösten kände jag igen.

”Emma!”

Alli kom gåendes mot mig glatt vinkandes. Ansiktsuttrycket ändrades kvickt när hon såg mina rinnande ögon.

”What’s wro-”

Alli tappade andan som en spräckt ballong och lyckades inte avsluta meningen när jag kastade mig i armarna på henne. Hon kramade mig hårt och länge. Eftersom hon var längre än mig kunde jag begrava ansiktet i hennes hals. Jag grät hysteriskt. Ni vet hur det är när man precis förmår att hålla tillbaks gråten, så frågar någon om man är okej och så brister fördämningen igen. Alli var klok nog att inte fråga ut mig mer. Jag fick inte ut annat än obehärskade hulkningar. Jag är för ung för att gifta mig, visst? 17 bast! Nej det går inte det är galet.

Alli ledde mig försiktigt mot en bänk bortvänd från trottoaren så vi kunde sitta med ryggarna mot eventuella förbipasserande. Om de slängde nyfikna blickar skulle vi iallafall inte kunna se dem. När jag äntligen lyckats samla mig igen tog jag ett djupt andetag för att räta ut frågetecknet som var skrivet över hela Allis ansikte.

”Harry asked me to marry him.”

Allis ögon spärrades upp, hakan for till knäna och hon fick inte fram något att säga.

”He... What?”

”Yeah.”

Alli såg hjälplös ut. Men baserat på situationen kunde hon gissa vad jag svarat ganska enkelt.

”I would have done the same thing.” Försökte Alli och kramade mig om axlarna.

”You should have seen him Alli. I could see his heart shatter along with my own.” Jag drog några snabba andetag för att stoppa den återkommande gråten. ” I don’t know what to do...”