morethanthis

 ”You should have seen him Alli. I could see his heart shatter along with my own.” Jag drog några snabba andetag för att stoppa den återkommande gråten. ” I don’t know what to do...”

”Oh Emma."

”What do I say to him after something like that? Oh my god. We will never be the same again.”

”Don’t say that Emma! He might realize how soon it is and come to his senses. I mean, you have only gone out for like... Three months?”

”Two months and 26 days.” Rättade jag henne.

”Wow that’s exact.”

Jag skrattade till lite. Klart jag hade koll. Hur kunde jag inte? Jag hade räknat dagarna sedan vi först krockat ihop med varandra.

”Well I haven’t seen you for ages!” Alli kramade om mig igen. ”Where have you been all summer?”

”I went to LA with Harry and the lads.”

”Really?” Alli gapade. ”That’s so cool!”

”They surprised me, sorry I didn’t tell you.” Log jag ursäktande.

”Jeez no need to apologize!” Skrattade Alli snällt. Hon fortsatte.

”But as I said, I’m sure Harry will get over this and patiently wait until you’re ready too.”

”I don’t think so.” Jag ritade en cirkel med tån på marken. Jag behövde göra något för att hålla mig sysselsatt.

”Why?” Alli såg ärligt förvånad ut.

”You should have heard him Alli!” Jag ställde mig upp hastigt. ”He poured his whole heart out!”

”Come back down here.” Alli drog ner mig på bänken för att jag skulle ta det lugnt.

”I don’t know what to do.”

”You’ve already said that.” Påpekade Alli. ”Don’t you worry. It will be alright.”

Jag nickade lite, men menade det inte. Ingenting kommer bli okej. Hela världen rasade framför mina fötter. Snart kommer jag hitta mig själv blåslagen bland resterna och för alltid fråga mig själv, varför?

”Lets get you home.” Bestämde Alli när det börjde regna. Och nej jag menar inte att jag började gråta igen. Det började faktiskt regna på riktigt. Hon sträckte fram handen och jag tog tacksamt emot den. Alli hade sin bil parkerad inte långt härifrån. Parkeringsplatsen var densamma som jag och Harry parkerat på. Inte så konstigt, London hade ju inte flera parkeringar på samma ställe. Jag upptäckte rutan Harrys bil stått på. Förlåt, jag menade Louis bil såklart. Jag kallade den Harrys bara för att det var han som kört den. Jag hindrade mig från att slå mig själv i pannan. Rutan stod tom precis som jag hittat den för tjugo minuter sedan. Jag undrade hur snabbt Harry hade kört iväg egentligen. För så långt efter hade jag inte varit. Wow han måste ha haft bråttom iväg från mig. Han ville inte se mig. Men jag ville se honom, och tro mig när jag säger att det gjorde ont.

Mamma och pappa såg oroliga ut när vi klev igenom dörren. Jag stirrade ner i marken för att slippa visa mitt rödgråtna ansikte. Alli viftade bort dem och ledde mig in i mitt rum. Jag satte mig på sängen med ryggen mot väggen. Jag kände spänningarna i kroppen släppa. Alli kröp upp bredvid mig.

”Are you gonna call him?”

”And say what?” Ynkligt begravde jag ansiktet i knäna. Alli hade inte mycket att komma med.

”That you still want it to work. Like it used to?”

Jag suckade besviket.

”That’s not gonna be enough for him and you know that.” Mumlade jag sorgset.

”Yeah I know...”

”I wish it could just be easy. Like kindergarden! But as the years pass by life just gets more and more complicated. Why?” Jag slängde uppgivet ut med armarna.

”I’m so sorry.” Tröstade Alli och kramade mig igen, för säkert 70:e gången idag. Det kändes skönt att ha någon. Bara en simpel beröring gjorde att jag kände mig älskad, som om någon brydde sig.

”I hate this.”

”I know you do. And I hate seeing you like this. I feel handicapped I can’t do anything to make you feel better.” Alli skakade förtvivlat på huvudet. Hon såg verkligen nedstämd ut hon också.

Jag gav henne ett halvhjärtat leende.