morethanthis

 

 

Emma

Natten föll utanför fönstret och jag hade fortfarande inte rört mig ur fläcken från min säng. Jag hade suttit still så länge att jag kände hur kroppen börjat sjunka ner och lämna avtryck i madrassen. Alli var tvungen att gå hem för någon timme sen men hon hade letat sig själv ut och låtit mig sitta kvar i lugn och ro. Tårarna var slut för längesen men jag förmådde inte få kroppen till att röra sig. Inte ens en centimeter. Jag tror Alli hade bett mamma och pappa att inte komma in i mitt rum för ingen hade gläntat på dörren. Tack och lov för det. Jag orkade inte förklara. Jag visste att jag bara skulle börja gråta igen och det sved redan tillräckligt mycket i ögonen som det var. Jag kurade upp mig och drog in knäna mot kroppen. Orkelöst lutade jag huvudet bakåt mot vägen och stirrade upp i taket. Jag var 17 år. Man kan väl inte gifta sig vid 17 år? Inte om man bara känt varandra i två månader och 26 dagar. Det var för tidigt och vi var för unga och jag jag kunde komma på en miljon till skäl för att vi inte skulle gifta oss. Ska vi inte skaffa barn också medans vi ändå håller på? Han var galen. Fast, det var ju en av sakerna jag älskade hos honom. Att han var så impulsiv och helt knäpp i huvudet. Jag suckade sorgset. Tänk om han aldrig skulle hålla mig i sina armar igen. Tänk att aldrig få kyssa de där läpparna fler gånger. Inga ”I love you” viskandes i örat när jag som minst ana det. Egentligen behövde jag sova. Men hur fan skulle jag kunna somna nu. Jag stirrade på mobilen som låg svart och händelselös mitt emot mig på skrivbordet. Kunde han inte bara ringa? Ringa och försäkra mig om att allt var okej. Eller skicka ett sms jag brydde mig inte jag ville bara höra från honom. Men jag vågade inte ta första steget, inte än. Det var jag som hade sårat honom och han behövde nog tid för sig själv. Jag kände mig dålig för att ingenting skulle bli som det en gång var. Men det var ovissheten om hur Harry mådde som verkligen tog kål på mig. Tänk om han grät? Eller, tänk om han inte kände något alls? Han kanske redan hade glömt bort mig. Gått vidare i livet och lämnat hela frieriet bakom sig. Det som jag inte kunde göra. Bilden av Harrys reaktion när jag sa nej satt klistrad i hjärnan och hjärtat gjorde ont. iPoden var min bästa vän och jag satte Justin Biebers Be Alright i lurarna. Jag behövde lite uppmuntrande ord. Jag kunde ju alltid intala mig själv att jag trodde på dem.

 

Across the ocean, across the sea

Starting to forget the way you look at me now

Over the mountains, across the sky

Need to see your face, I need to look in your eyes

Through the storm and through the clouds

Bumps in the road and upside down now

I know it’s hard baby to sleep at night

Don’t you worry

’Cause everything’s gonna be alright

Through the sorrow

And the fights

Don’t you worry

’Cause everything’s gonna be alright.

 

Tyst satt jag och sjöng med. Jag vaggade från sida till sida och försökte hålla mig själv från att bryta samman igen. Distraktion var vad jag behövde. Jag blev både glad och frustrerad. Texten stämde in perfekt samtidigt som den var så fel den kunde vara. Jag ändrade texten lite.

Will anything ever be alright...?

Jag stängde av musiken och bestämde mig för att göra ett försök till att sova.

Gissa om jag ångrade mig när jag fem timmar senare fortfarande låg och vred mig. Det var omöjligt! Helt komplett jävla omöjligt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Antagligen ligga sömnlös tills de första tecknen på att det var morgon kom. Irriterad drog jag täcket upp till hakan och blundade hårt. Jag frös så jag skakade och kurade ner mig i madrassen så djupt jag kunde. Det hjälpte inte så mycket. Jag vill inget hellre än somna. Drömmarnas värld var mycket trevligare än min plågsamma verklighet.