morethanthis

När ljuset äntligen började skymta genom de slarvigt fördragna persiennerna gnuggade jag mig i ögonen och satte mig upp. Jag hade inte sovit en smack. Varför var jag inte förvånad? Jag slängde benen över kanten och klev upp ur sängen. Släpigt drog jag fötterna efter mig och slog i lilltån i tröskeln på väg ut ur rummet. Jag svor tyst för mig själv och böjde mig ner och tryckte handen mot tån för att lätta på smärtan. På golvet såg jag den lilla blå sammetsasken ligga bortglömt. Den måste ha fallit ur fickan när jag hoppat upp i sängen igår. Jag plockade upp den, borstade av ovansidan och slöt handen om den. Jag kände inte för att vara ensam längre så jag gick ut för att se om någon var vaken. Mamma satt uppkurad i soffan i vardagsrummet och läste en inredningstidning med en rykande kopp te ståendes framför sig på soffbordet. Hon hade glömt underlag och vattnet kondenserade på muggens utsida och skapade droppar som sakta seglade ned mot bordsytan. De såg ut som regn. Försiktigt slog jag mig ner bredvid henne och drog fram ett underlag som jag placerade under muggen. Tvångstanke. Mamma var så inne i sin tidning att hon inte la märket itll mig förrän jag dunkade ner muggen i bordet. Hon hoppade till av förvåning.

”Hej gumman!” Sa mamma och vinkade åt mig att hoppa närmare. Hon fortsatte.

”Vill du berätta vad som är fel?”

Jag tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig.

”Harry tog mig till London Eye.”

”Men det är väl underbart!” Sa mamma ivrigt. Sedan tystnade hon. Hon förstod att jag inte var klar med att berätta.

”Han friade. Uppe på toppen.”

Mamma tappade greppet om tidningen med ena handen så den hängde snett från den som höll kvar. Sidorna dinglade långsamt efter det plötsliga fallet.

”Du kan inte mena allvar.”

”Jo mamma!” Jag höjde rösten. ”Det gör jag!”

”Men... Vad sa du?” Mamma gav mig en ängslig blick.

”Du behöver inte oroa dig.”

Hon andades lättat ut. Det gjorde mig nästan arg. Varför gjorde hon det? Som om hon var glad att både jag och killen jag älskade fått sina hjärtan krossade på vad som inte kan ha varit mer än någon sekund, och som tog klart längre tid att läka. Om det ens någonsin skulle läka helt. Det var jag inte så säker på. Det kanske slutar blöda men ärr försvinner aldrig. Det visste vem som helst som någon gång slagit sig och skrapat upp ett sår.

”Nu vill han inte prata med mig. Mamma jag är förstörd. Det svider här.” Jag knackade på bröstkorgen. ”Vad ska jag göra?”

”Han kanske inser att ni är för unga...”

”För i helvete!” Utbrast jag förbannat. Jag reste mig upp ur soffan för att stärka vad jag sa.

”Alla säger så men ingen känner Harry som jag gör! När han väl har sätt siktet på något ändrar han sig inte!”

”Det vet du inte-”

”Jo, det vet jag!”

Tårarna kom smygandes. Mamma kramade mig om axlarna och jag började gråta mot hennes hals. Mamma strök mig mjukt över håret och försökte trösta så gott hon kunde. Jag kände mig fem år gammal igen. Mamma som klappade mig på huvudet när jag var ledsen. Men det var skönt. Jag klagade inte.

”Det kommer fler killar Emma. Jag lovar. Ett brustet hjärta läker med tiden. En dag kommer du titta tillbaka på den här dagen och tacka för att du inte sa ja.”