morethanthis

Harry skyndade mot hallen och jag hängde på hack i häl. Jag trädde på mig ett par ballerinaskor och så var vi på väg ut. Solen sken och himlen var helt molnfri. Världens mest perfekta sommarväder. Gruskorn skrapade mot undersidan av mina skor eftersom jag var för slö för att lyfta fötterna ordentligt. Harry skrattade glatt och vände ansiktet så solens strålar träffade hans lätt solbrända hud. Jag orkade inte med hur vacker han var. Vad har någon som jag någonsin gjort för att förtjäna en kille som han? Nej det skulle jag aldrig förstå. Jag måste ha vunnit full jackpot på ödets lyckohjul.
”Why are you mine?” Frågade Harry ur tomma intet.
”What do you mean?” Skrattade jag och tittade upp i hans gröna ögon.
”How did we happen?” Fortsatte han filosofiskt.
”Well. I ran you over with my bike.”
”But...” Harry slickade sig om läpparna och blickade ner på våra skor. ”How did we end up together? What have I done to get someone like you in my life?”
”I could ask you the same thing.” Svarade jag och kysste honom. ”I’m so happy you were in my way that day.”
”Who said I was in your way? I was simply strolling around the city when you came flying on that thing. I’m so glad you’re such a cluts though.” Skrattade han och kysste mig en gång till.
”Oh shut up.”
”You really ”fell” for me didn’t you?”
Den dåliga ordvitsen fick mig att brista ut i gapskratt.
”Actually I fell over you and landed on your chest.” Rättade jag honom.
”Whatever.” Svarade han och kysste mig för tredje gången.
Vi vandrade hand i hand längs trottoarerna och pratade om allt. Vi svängde in på en smågata och möttes av en ilsken vildhund.
”Oh my god!” Skrek jag. Harry började skrika han också när hunden sprang i full rulle rätt emot oss. Jag drog honom panikartat i armen och fick honom att i sista stund väja åt sidan. Hunden missade oss med ett par centimeter. Lättat andades jag ut. Men det varade inte länge. Hunden bromsade in och vände sig emot oss igen. Han tog sats och kom i full fart. Den här gången fick Harry dra mig åt sidan som stod mitt i korselden.
”Run!”
Vi började springa med hunden jagandes efter oss. Vad ville den egentligen?! Flåsandes kutade vi allt vad vi hade till en skog. Vi sicksackade mellan träden och vågade inte stanna och fånga andan förrän flera hundra meter från vägen.
”Is it gone?” Frågade jag flämtades och höll mig för bröstkorgen. Harry vände huvudet bakåt.
”I can’t see him.”
Jag började skratta.
”What was that?!” Jag satte mig ner på en stock och vilade benen.
”I don’t know.” Skrattade Harry med. ”But come on, we have a little walk left until we get to where we’re going.”
Jag reste mig suckandes upp från stocken och höll på att falla ihop i en hög på marken. Benen var alldeles vingliga och kändes som två överkokta spaghettis.
”Woah spaghetti legs.” Sa jag och tog tag om Harry axlar för att hålla mig upprätt.
”Did you came up with that word yourself?” Drev han.
”As a matter of fact I did.”
Harry skakade roat huvudet åt mig.
Eftersom vi hade sprungit in bland träden så oplanerat tänkte vi inte riktigt på vart vi hamnat. Men jag tog Harrys hand och började gå i den riktning jag trodde vi kommit från. Vi fick gissa oss fram rätt mycket, och det såg ganska hopplöst ut. Tills jag fick syn på något som verkade vara en tegelväg.
”Look Harry!” Civilasation!” Utbrast jag upphetsat och pekade.