morethanthis

Jag hörde hur de skrattade där ute i vardagsrummet. Jag kunde inte hjälpa att skratta lite åt mig själv. Jag hade ”glömt” min pojkvän ute på uppfarten. Hur dumt lät inte det?
Jag ilade ut och ställde mig mitt på uppfarten för bäst sikt.
”Harry!” Hojtade jag. Under den knappa halvtimmen jag suttit och pratat bort med min familj hade himlen hade börjat mörkna. Vi hade varit ute och flängt hela dagen och tiden hade bara flygit iväg, och det var redan förkväll. Harry var inte inom synhåll.
”Harry!” Provade jag igen. ”Harry are you hiding? It’s kinda funny but you’re freaking me out at the same time.” Jag tassade över marken och snurrade långsamt runt, spanades efter Harry. En liten bofink hoppade lätt från en buske till en annan. Dess fågelkvitter nådde mina öron.
”Harryyyyyyy!” Rösten bröt sig lite, nu var jag orolig. Varför svarade han inte? Försökte han skrämma livet ur mig med flit?
”Turn around!”
Jag hoppade rakt upp i luften. Rösten tillhörde Harry som stod bakom mig.
”Harry what the heck?”
”What?”
”Why didn’t you follow me up to the house?”
”I just thought you might want some alone time with your family first.” Harry tittade blygt ner i marken.
”But Harry sweetie.” Jag strök hans hand. ”You are family.”
Harry ansikte lös upp likt en sol. Hans typiska breda leende uppenbarade sig på läpparna. Jag kände mig tvungen att kyssa de där läpparna snart, annars skulle jag bli tokig. Men Harry hann före. Han kysste mig plötsligt. Jag kände två armar smyga sig runt ryggen på mig och dra mig ännu tätare intill. Min kropp mötte hans och värmen strömmade igenom oss båda. Jag avslutade kyssen för att kunna prata.
”I wanna show you something.”
Jag tog Harrys hand. Han såg undrande ut, men lät bli att fråga. Han hängde bara på. Vi gick över gräsmattan, Jag var barfota, och grässtråna kittlade mig mellan tårna medans jag gick. Jag släpade fötterna efter mig för att känna det mjuka underlaget massera undersidan av foten. Vi nådde garaget och jag stannade inte förrän vi stod på baksidan av det vita lilla huset. Lutandes mot väggen stod en stubbe som pappa grävt upp för flera år sedan, men aldrig orkat göra sig av med. Med en stadig fot ställde jag mig upp på stubben, tryckte upp mig och tog tag i takkanten. Jag hävde mig upp och lyckades kasta upp benen. Jag klamrade mig fast och rullade in en bit från kanten så jag inte skulle ramla ner.
”Am I supposed to do that?” Sa Harry. Jag tittade ner och såg hur hans ögon var helt vidöppna av förvåning.
”Oh come on, you can do it!”
”I doubt it. I’m not as agile as you are.”
”Give it a try!” Manade jag på. ”If you get up you’ll get a kiss.”
”Fiiine!”
Harry ställde sig på stubben. Det första han gjorde var att tappa balansen och nästan falla av träbiten igen. Men han återfick den och höll sig kvar uppe på stubben. Visserligen var han lång, men han hade ändå problem med att ta sig upp. Jag tog en fast grepp om hans arm och när han hävt sig upp så långt han kunde drog jag uppåt tills han halvlåg med magen på takkanten. Då kunde han trycka sig upp sista biten. När han väl kommit upp log han nöjt åt mig.
”I did it!” Utropade han glatt.
Jag kysste honom på munnen.
”Yes you did.”
Jag kramade honom runt midjan och han la sina armar runt mina axlar. Vi vände våra huvudet upp mot himlen och betraktade stjärnorna som börjat skymta. De syntes svagt, men de gick att urskilja.
”What are you thinking about?” Frågade jag. Harry såg så borta ut och han verkade förlorad helt i sina tankar.
”Huh?” Han ruskade lätt på huvudet. ”Sorry. One more time?”
”What’s on your mind?” Jag flinade.
”I... Don’t remember. You caught me off guard!” Skrattade han och kramade om mig. ”What about you?”
”Well...” Jag blickade uppåt. ”I’m watching the stars.”
”And?”