morethanthis

”Harry come with me!”
Glatt sträckte jag ut handen för att Harry skulle ta den. Tillsammans sprang vi ängens stora, öppna yta. Gräset kittlade under fötterna och vinden susade i håret. Himlen var utan en prick och solen lyste ner på oss. Vi satte riktning mot skogen. Flåsandes och skrattandes slog oss ner samtidigt på en kraftig trädrot. Jag hörde ett tyst prasslande och stelnade till. Harry uppfattade min plötsliga reaktion och frös han också.
”Come with me.” En man klev ut ur skuggorna.
”I don’t want to” svarade jag, och flyttade mig närmare Harry.
”Yes you do!”
Han gick rappt fram mot oss, med hårda, stampande steg. Men Harry ställde sig framför mig och blockerade mannen att göra något.
”You’re not taking her anywhere.” Harrys röst lät mörk och alldeles monoton. Han ville visa att det var han som bestämde.
Med en läskigt stark, rak höger träffade mannen Harry i huvudet. Han sjönk som en sten till marken, och jag stod ensam kvar framför den stora mannen och kände mig ganska ynklig. Blod började forsa från Harrys panna och bilda en tjock pöl nedanför hans kind. Det letade sig ner i sprickor i marken och spred utmed hans kropp. Kläderna sög upp den röda vätskan med samma effektivitet som en tvättsvamp. Jag skrek så det ekade över hela skogen.

”Emma!”
Jag kände hur jag lätt kastades runt, och kände mig något snurrig.
”Emma wake up! Please stop screaming...”
Jag fick syn på en orolig Harry bara centimeter från mitt eget ansikte. Jag slutade med ens att skrika och istället rann en tår eller två ner från mina kinder.
”Schh... it’s okay...”
Harry höll om mig och vaggade mig sakta fram och tillbaka.
”It was just a dream Emma... It’s not real...”
Jag grät ut i hans skjorta. Den blev blöt väldigt snabbt, och då flyttade Harry över mitt huvud till andra axeln. Gårdagens upplevelse hade varit väldigt traumatisk för mig, och jag var fortfarande väldigt känslig. Jag misstänkte att jag skulle behöva dras med liknande mardrömmar ett tag framöver. Efter en stund hade jag lyckats lugna ner mig. Men inte en chans att jag kunde somna om. Jag tittade mig runt efter något som visade tiden, men hittade ingenting. Att hotell aldrig kunde ha klockor på rummen! Irriterat letade jag rätt på min telefon. Mobildisplayen talade om att den var 03:12 på natten. Jag berättade om min dröm för Harry, och avslutade med att förklara att jag aldrig skulle kunna sova nu. Han förstod precis, gav mig en öm puss på kinden och lät mig ligga i hans armar resten av natten.

Harry
”You said what?!” Louis jaw was basically touching the floor from the chock.
”You got in a fight!? Someone tried to kidnap Emma?! I think I need to sit down...” Liam put his hand on his forehed and sank down on the bed next to Niall who was already sitting. Niall patted him comforting on the shoulder, trying to make him calm down. It seemed kind of useless though, I could almost see Liam’s heart pounding from all the worries and stress this caused him.
”That’s what I said.”
I tried to make it as easy as possible for the lads to understand what had went down last night. I didn’t want to burden them with details about the whole thing, because I thought it would only make the situation even worse and make the boys worry themselves sick. Okay they probably did that already. I could tell by the looks on their faces they were all very conserned.
”And, there’s another thing...” I started. ”I think I remember what happened to me that night I went missing.”
The lads turned to me with the biggest eyes I’ve ever seen.