morethanthis

Louis fortsatte springa, skämtare som han var. Han satte ena handen i pannan över ögonen.
”My bag!” Han pekade mot andra öppningen där väskorna kom in istället. Zayn skyndade dit och lyfte av väskan. Louis hoppade av, tog emot resväskan och tackade Zayn med en kindpuss.

---

”Shall we go?”
Vi började alla röra oss mot parkeringen. Min väska var säkert dubbelt så tung nu jämfört med när vi åkte till LA. Kan bero på all shopping jag gjorde där. Jag kunde inte hjälpa det. Alla butiksfönster och hypnotiserande vackra kläder hade dragit mig in i affärerna och varje gång hade jag kommit ut med minst fyra kläderplagg i kassen. Nu fick jag mitt straff och flåsandes släpade jag den tunga väskan efter mig.
”Where did we park the car?” Frågade Harry och tittade på Louis.
”How should I know?”
”It’s YOUR CAR!” Påpekade Harry och gestikulerade irriterat med händerna. ”Who else would remember where you parked your car?”
”Well, I didn’t think about it when we got here.” Sa Louis. ”I was concentrating on finding a parking spot!”
”And you couldn’t remember where the spot was located while you were at it?!”
”NO!”
Jag såg hur Liam försökte säga något. Han räckte försiktigt upp handen som om han väntade på att få frågan. Hans mun öppnades smått men han fick inte tillfälle att avbryta Harrys och Louis gapande.
”Calm down...” Jag drog lätt i Harrys tröjärm men han ville inte riktigt lyssna.
”Louis you always do this!”
”I’m sorry okay!”
”Harry!” Jag drog ytterliggare i hans ärm.
”What?” Han släppte sin irritation på Louis och tittade ner på mig.
”Liam has something to say.” Jag nickade åt Liam som gav mig ett leende som tack.
”I remember where we parked.”
En gemensam suck av lättnad hördes. Vilken tur attt vi har Liam, även kallad Daddy Direction. Jag kunde förstå varför. Utan honom hade jag en känsla av att det skulle vara kaos bland killarna 24/7. Om det inte hade varit för Liam hade vi alla glömt våra pass hemma. Ja, även jag. När jag hade kommit ner med min resväska till bilen som skulle ta oss till flygpplatsen hade Liam sagt ”I hope everyone has their passports now” och jag hade fått kuta upp till huset och hämta passet som låg kvar på byrån i hallen. Jag hade tänkt att om jag lägger det där kan jag inte missa det på vägen ut, och i all upphetsning hade jag gjort det ändå. Tack gode Gud för Liam.
Efter några minuters promenad hittade vi Louis blå bil. Louis låste upp den med ett klick och hoppade in i förarsätet, lämnade sin väska för någon annan att ställa in i bakluckan. Jag suckade åt hans slöhet, men kunde inte låta bli att tycka det var lite gulligt. I protest satte sig Harry så långt bort från förarsätet som möjligt. Men jag var inte orolig. Dessa smågnabb mellan det så kallade ”Larry Stylinson” blåste alltid över på sekunder. Om jag känner grabbarna rätt kommer de prata och skratta högljutt med varandra innan vi når motorvägen.

Oj så rätt jag hade. Efter 50 meter när Louis nästan kört över en katt hade Harry börjat skratta så han nästan storknade. Hans härliga skratt smittade av sig på mig som spred sig som en löpeld till alla andra i bilen. Louis drog på munnen han också, och vände huvudet snabbt mot baksätet där han såg Harry gråta av skratt. Han log, glad över att kivet var över, och vände blicken mot vägen igen. Jag kunde inte låta bli att le själv åt Louis lättnad. Precis som jag klarade han inte av konflikter och gräl. Jag står knappt ut i ens de minsta bråk. Hela magen knyter sig och jag mår nästan illa. Därför förlåter jag alltid, även om personen kanske inte riktigt 100 procent förtjänar det. Bara för att slippa konflikter. Det borde jag inte göra egentligen men jag kan inte hjälpa det, jag vill bara att de ska ta slut.
”Are we home yet?”
Nialls fråga fick mig att tänka på reklamen för McDonalds. Med ens började jag skratta igen.