morethanthis

”What do you say about some fresh air?”
Jag tittade tvekande på honom. Behövde jag verkligen det? Harry såg hur jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle svara ja eller nej.
”C’mon Em, you’ve been in here for hours. Am I right? I am aren’t I? I’m always right.”

---

Retsamt slog jag honom lätt på armen. Men han hade rätt, som vanligt. Vid första anblicken hade jag aldrig anat hur klok han var. Jag reste mig från hans knä, knackade pappa på axeln för att låta honom veta att vi lämnade rummet för en stund. Han nickade till svar. Harry tog min hand och ledde mig ut ur dörren och genom korridoren. Det slog mig att det här var första gången jag befann mig i korridorens långa gångar utan att springa som en oljad blixt. Jag la märket till alla detaljer jag förut bara rusat förbi. Väggarna var gräddvita med pastellblå lister. Golvet så rent att man kunde lägga sig platt på mage och slicka på det. En sjuksköterska vände huvudet mot oss är vi strövade förbi. Hon gav mig en blick som om hon visste vem jag var. Jag anade ömkan och medlidande. Hon hade ingen aning. Jag var såhär nära på att ge henne fingret, men behärskade mig. Tillsammans gick jag och Harry ut genom den maffiga entrén och tog en promenad längs sjukhusets allé. De vitbrokiga lönnarna sträckte sina bladfylliga grenar ett par meter över våra huvuden. Sikten av himlen skymdes men det gjorde mig ingenting. De gröna löven med vita kanter som tillhörde den vitbrokiga lönnen var en av mina favoriter. Gamla Sverige hade bara de vanliga lönnarna med helgröna blad, inte alls lika roliga. Ett koltrastbo låg stadigt placerat i en grenklyka. Om jag kisade kunde jag ana små små fågelhuvuden sticka upp över bokanten. Mamma koltrast kom flygandes med mat till alla sina barn. Ungarna blev alldeles exhalterade och började pipa frenetiskt. Jag log för mig själv och vände huvudet mot marken. Den stenbelagda gången såg välanvänd ut, men på ett bra sätt. Jag var trots allt sjutton bast men jag kunde inte knuffa bort tvångstanken att undvika att gå på strecken som skiljde stenplattorna åt. Jag vände blicken uppåt igen och studerade den långa gången framför oss.
”What are you thinking about?” Frågade Harry nyfiket. Precis när jag skulle öppna munnen för att svara hörde jag klickande ljud bakom oss och steg som närmade sig.
”SHIT!” Skrek Harry rätt ut.
Paparazzin var överallt. Ett helt gäng på säkert ett dussin kom emot oss bakifrån, två andra massor från sidorna och när vi vände oss fram igen möttes vi at ytterliggare några styckna framför oss. Med kamerorna i högsta hugg knäppte de av bild efter bild. Blixtrarna sved i ögonen. Jag kunde inte se något, det enda jag var medveten om var att jag fortfarande höll Harrys hand. Ljudet av kameraknapparna fick hela hjärnan att jämra sig. Jag böjde huvudet ner mot marken och hoppades på att mitt hår skulle dölja det mesta av mitt ansikte. Med min lediga hand höll jag för ena örat. Jag hade lust att krypa ihop på marken och sjunka igenom den. Jag ville bort, bort härifrån. Att stå på en plätt omringand av paparazzis var i den här stunden min värsta mardröm. Hur visste de att vi var här? Fy fan... De måste ha fått syn på Harry, förföljt hans bil och bara väntat på att vi skulle lämna sjukhusets trygga väggar. När vi gått ut för oss själva tog de chansen och pepprade bilder. Vi hade så gott som serverat dem gratis foton på silverfat. Så arg jag blev på mig själv. Jag slogs plötsligt av en intensiv huvudvärk. Jag stönade till och kände hur benen var på väg att ge vika under mig. Med ett ryck drogs jag åt höger. Jag stötte emot en hel del främmande kroppar och kände mig ganska klaustrofobisk. Utan att fatta vad som hände följde jag bara med i rörelsen. När känslan av att vara instängd försvann vågade jag öppna ögonen. Harry hade knuffat sig ut genom väggen av forografer och dragit mig med sig. Nu sprang vi. Full fart bort från de hungriga gamarna som kallar sig ”fotografer.” Helgalna psykon jagandes efter uppmärksamhet och stålar är vad de är. Men som alla vet ger sig inte paparazzis i första taget. De jagade efter och hade en hel del ork. Jag och Harry sprang sicksack i ett försök att skaka av oss dem, men inte hjälpte det. De verkade ha ändlöst med energi och vägrade ge sig. Gud så förbannad jag blev! Kunde de inte bara lämna oss ifred? Jag orkade inte med det här. Vi jagades allt länge bort från sjukhuset men vi kunde inte vända. Paniken vällde upp inom mig. Hur skulle vi ta oss tillbaka till Anton, mamma och pappa? Jag hade inte tid att föra tankegången längre innan en välbekant blå bil tutade på oss från andra sidan parkeringen.