Dreams are meant for sleeping - Del 82
”Next time you met her, ask her out okay?”
”God no!” Zayn lät förskräckt.
”Zayn!” Utbrast jag menande. Men han bara skakade på huvudet och drog iväg sin hand. Jag suckade.
”You’re gonna have to do it some day. Or you’ll never have her.”
Zayn reste sig upp.
”I’m gonna get some sleep.”
Jag lämnade honom ifred i sitt rum och gick in i badrummet istället. En dusch skulle sitta fint. Jag vred på vattnet och väntade på att det skulle hettas upp ordentligt. Jag hade ändå ingenting att göra så jag passade på att studera min spegelbild. Mitt bruna hår låg i en enda röra över ryggen, ögonen var sömniga och ett blåmärke hade gjort sig synligt strax över nyckelbenet. Var hade jag fått det ifrån? Jag skakade huvudet åt min egen glömska. Kanske hade jag bara förträngt det. Efter ett par minuter ställde jag mig under den skållheta duschstrålen. Vattnet strilade över hela kroppen. Jag blundade och njöt av värmen. Jag kände hur sliten jag var efter två dagars non-stop sittande inom sjukhusets främmande väggar. Visserligen hade jag sovit ganska mycket, all oro hade tröttat ut mig. Men det betydde inte att jag sov bra. Tvärtom, jag har nog aldrig sovit så dåligt i hela mitt liv. Sömnen hade varit lätt och hela tiden hade jag varit precis på gränsen till att vakna. De tolv timmarna jag fått sova nu var precis vad jag behövde. Jag var fortfarande utmattad, men det var alltid en början. En bild av en doktor med den längsta sprutan jag någonsin sett tog plats bakom mina ögonlock. Chockat och skräckslaget slog jag upp ögonen fort som satan. Flera bilder dök upp i min hjärna. Jag backade förtvivlat bakåt i ett försök att komma ifrån de hemska synerna. Anton satt och skrek samtidigt som sprutan kom allt närmare och närmare. Till slut slog jag ryggen i väggen och vaknade upp från min lilla värld. Jag blinkade flera gånger innan jag insåg att jag fortfarande stod i duschen. Jag kikade ut ur duschdörren för att kolla om det stod någon doktor med en spruta där. Vilket det inte gjorde. Det slog mig att allt måste ha varit en mardröm från när jag sov tidigare idag. Eller igår... Äh nu var jag förvirrad. Jag pustade ut och schamponerade håret med det som jag visste var Harrys schampo. Det löddrade ordentligt och till råga på allt fick jag det vita löddret i ögonen så det började svida. Irriterat försökte jag gnugga och skölja ögonen så gott jag kunde. Jag trodde nästan jag skulle bli blind på grund av hur mycket det sved. Var jag tvungen att ta så mycket schampo?! Ja tydligen. Efter fem minuter började svedan äntligen avta någorlunda och jag kunde se igen. Hallelujah. Jag avslutade med en hel handflata full med balsam och klev ut ur duschen. Jag lånade en vit handduk och kramade om håret lite försiktigt så det skulle torka så pass mycket att det inte droppade. Jag virade handduken om mig och stack ut genom badrumsdörren. Nu låg huset helt knäpptyst. Zayn hade säkert gått och lagt sig, för jag hörde inget knaprande ute i köket längre. Mjukt tassade jag över golvet mot trappen. Stegen knackade som bara den däremot och gjorde det omöjligt att inte låta. Jag svor tyst för mig själv men fortsatte uppåt.
Jag gläntade lite på dörren in till Harrys rum. Han låg på sidan i sängen med huvudet halvt utanför kudden. Lyssnade jag noga kunde jag höra hans tunga andhämtning enda från dörröppningen. Jag stängde dörren efter mig. Inte helt för jag kunde inte när dörren till rummet var helt stängd. Jag fick för mig att syret skulle ta slut och jag skulle dö i sömnen. Så jag lämnade den några centimeter öppen och gick fram till Harrys garderob för att sno en t-shirt eller något att sova i. Jag kunde ju inte sova i handduken heller liksom. Jag hittade en blå pösig t-shirt som jag drog över huvudet. Den var alldeles för lång och fungerade nästan som ett nattlinne. Jag kröp ner under täcket tätt intill Harry. Ansiktet borrade jag in i hans lockiga hår som kittlade mig på näsan. Jag gled ännu närmare hans kropp, la försiktigt ena armen runt honom och virade in mina ben i hans. Hur nära jag än kom verkade det inte tillräckligt. Jag ville smälta samman med honom, bli ett. Jag skrek nästan rätt ut av chock när Harry plötsligt vred sig om i sängen. Nu låg vi ansikte mot ansikte. Hans ögonlock var fortfarande stängda och andningen lika tung som innan. Jag blev lite besviken över att jag inte kunde se hans vackra ögon. Men jag ville inte väcka honom, bara ligga nära. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna sova nu när jag redan sovit tolv timmar i sträck. Men jag kunde ju bara ligga här och studera denna vackra människa jag var glad över att kunna kalla min pojkvän. Harry mumlade något oförståerligt. Jag rynkade pannan och försökte höra vad han sa.
”Do you love me?” Viskade han sömndrucket. Jag log och undrade vad han drömde. Jag kunde ju alltid göra min egen version och svara själv.
”Yes I do.”
Harry förblev tyst. Fnittrandes fortsatte jag.
”You’re supposed to say you love me too silly.”
Kolla där fick jag ju upp en ny del! :) Kan man få 10 kommentarer? Or is that to much to ask
”God no!” Zayn lät förskräckt.
”Zayn!” Utbrast jag menande. Men han bara skakade på huvudet och drog iväg sin hand. Jag suckade.
”You’re gonna have to do it some day. Or you’ll never have her.”
Zayn reste sig upp.
”I’m gonna get some sleep.”
Jag lämnade honom ifred i sitt rum och gick in i badrummet istället. En dusch skulle sitta fint. Jag vred på vattnet och väntade på att det skulle hettas upp ordentligt. Jag hade ändå ingenting att göra så jag passade på att studera min spegelbild. Mitt bruna hår låg i en enda röra över ryggen, ögonen var sömniga och ett blåmärke hade gjort sig synligt strax över nyckelbenet. Var hade jag fått det ifrån? Jag skakade huvudet åt min egen glömska. Kanske hade jag bara förträngt det. Efter ett par minuter ställde jag mig under den skållheta duschstrålen. Vattnet strilade över hela kroppen. Jag blundade och njöt av värmen. Jag kände hur sliten jag var efter två dagars non-stop sittande inom sjukhusets främmande väggar. Visserligen hade jag sovit ganska mycket, all oro hade tröttat ut mig. Men det betydde inte att jag sov bra. Tvärtom, jag har nog aldrig sovit så dåligt i hela mitt liv. Sömnen hade varit lätt och hela tiden hade jag varit precis på gränsen till att vakna. De tolv timmarna jag fått sova nu var precis vad jag behövde. Jag var fortfarande utmattad, men det var alltid en början. En bild av en doktor med den längsta sprutan jag någonsin sett tog plats bakom mina ögonlock. Chockat och skräckslaget slog jag upp ögonen fort som satan. Flera bilder dök upp i min hjärna. Jag backade förtvivlat bakåt i ett försök att komma ifrån de hemska synerna. Anton satt och skrek samtidigt som sprutan kom allt närmare och närmare. Till slut slog jag ryggen i väggen och vaknade upp från min lilla värld. Jag blinkade flera gånger innan jag insåg att jag fortfarande stod i duschen. Jag kikade ut ur duschdörren för att kolla om det stod någon doktor med en spruta där. Vilket det inte gjorde. Det slog mig att allt måste ha varit en mardröm från när jag sov tidigare idag. Eller igår... Äh nu var jag förvirrad. Jag pustade ut och schamponerade håret med det som jag visste var Harrys schampo. Det löddrade ordentligt och till råga på allt fick jag det vita löddret i ögonen så det började svida. Irriterat försökte jag gnugga och skölja ögonen så gott jag kunde. Jag trodde nästan jag skulle bli blind på grund av hur mycket det sved. Var jag tvungen att ta så mycket schampo?! Ja tydligen. Efter fem minuter började svedan äntligen avta någorlunda och jag kunde se igen. Hallelujah. Jag avslutade med en hel handflata full med balsam och klev ut ur duschen. Jag lånade en vit handduk och kramade om håret lite försiktigt så det skulle torka så pass mycket att det inte droppade. Jag virade handduken om mig och stack ut genom badrumsdörren. Nu låg huset helt knäpptyst. Zayn hade säkert gått och lagt sig, för jag hörde inget knaprande ute i köket längre. Mjukt tassade jag över golvet mot trappen. Stegen knackade som bara den däremot och gjorde det omöjligt att inte låta. Jag svor tyst för mig själv men fortsatte uppåt.
Jag gläntade lite på dörren in till Harrys rum. Han låg på sidan i sängen med huvudet halvt utanför kudden. Lyssnade jag noga kunde jag höra hans tunga andhämtning enda från dörröppningen. Jag stängde dörren efter mig. Inte helt för jag kunde inte när dörren till rummet var helt stängd. Jag fick för mig att syret skulle ta slut och jag skulle dö i sömnen. Så jag lämnade den några centimeter öppen och gick fram till Harrys garderob för att sno en t-shirt eller något att sova i. Jag kunde ju inte sova i handduken heller liksom. Jag hittade en blå pösig t-shirt som jag drog över huvudet. Den var alldeles för lång och fungerade nästan som ett nattlinne. Jag kröp ner under täcket tätt intill Harry. Ansiktet borrade jag in i hans lockiga hår som kittlade mig på näsan. Jag gled ännu närmare hans kropp, la försiktigt ena armen runt honom och virade in mina ben i hans. Hur nära jag än kom verkade det inte tillräckligt. Jag ville smälta samman med honom, bli ett. Jag skrek nästan rätt ut av chock när Harry plötsligt vred sig om i sängen. Nu låg vi ansikte mot ansikte. Hans ögonlock var fortfarande stängda och andningen lika tung som innan. Jag blev lite besviken över att jag inte kunde se hans vackra ögon. Men jag ville inte väcka honom, bara ligga nära. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna sova nu när jag redan sovit tolv timmar i sträck. Men jag kunde ju bara ligga här och studera denna vackra människa jag var glad över att kunna kalla min pojkvän. Harry mumlade något oförståerligt. Jag rynkade pannan och försökte höra vad han sa.
”Do you love me?” Viskade han sömndrucket. Jag log och undrade vad han drömde. Jag kunde ju alltid göra min egen version och svara själv.
”Yes I do.”
Harry förblev tyst. Fnittrandes fortsatte jag.
”You’re supposed to say you love me too silly.”
Kolla där fick jag ju upp en ny del! :) Kan man få 10 kommentarer? Or is that to much to ask
Kommentarer
Postat av: Louise
Bra!! Jättebra :) undra nu om han drömde eller var vaken?
Om du inte har gjort det kanske du kan kika in på min blogg och lämna en liten kommentar? x
Postat av: Anonym
jättebra novell :) kollar in här varje dag
Postat av: Nathalie
Jag äääälskar din novell asså!
Kollar din blogg flera gånger om dagen i hopp om att det ska komma en ny del!
Du är sjukt duktig på att skriva!
Postat av: Andrääs
Så bra.. Älskar det här!
Postat av: Sanna
sååå himla bra! Sluta aldrig att skriva!!!! :)
Postat av: elwira
ÅH SÅ BRA!!!!!!! älskar slutet!
Postat av: emma
åh det är så bra!
Postat av: irma
Din blogg är as bra. Snälla sluta aldrig skriva vet inte vad jag skulle göra då?
Postat av: Vivi
SÅ BRA, FÖR BRA! <3
Postat av: Agnes
Alltså det är så sjukt bra! Jättefint!!!! <3
Trackback
