morethanthis

Killarna satte sig runt bordet och tog för sig av mina och Liams grymma pannkakor.
”Do you think it’s possible to get back to the hospital today?” Frågade jag.
”I don’t know...” Började Liam, men blev avbruten av Zayn.

---

”I’d say that could be very tricky. I looked out the window this morning and found out the whole apartment complex is surrounded by the paparazzi.” Han rynkade pannan oroat.
”Are you kidding me?” Jag tappade pannkaksrullen jag hållt i händerna. ”We can’t get back?”
”I don’t think so... By surrounded I really mean surrounded! It’s like a freaking wall.”
”Oh my god... And I forgot my phone at the hospital. I had layed it on a table in my brother’s room and didn’t get it before me and Harry went out. I can’t call, I can’t text, my parents have no idea where I am!” Jag bröt nästan ner i gråt. ”The last thing they need is another child to worry about! And also I don’t have their number in the back of my head so I can’t call from another phone either!” Jag försökte andas och lugna ner mig, men en panikattack höll på att urarta i min kropp.
”We’ll find a way out of here.” Uppmuntrade Niall och klappade på mig på axeln. ”You’ll see.”
Harry reste sig från sin stol och rundade bordet. Han drog försiktigt upp mig från stolen och slog sina armar runt mig och vaggade mig fram och tillbaka. Den lugna rörelsen fick mig att slappna av något. Strax efter kände jag flera armar slås om mig. Alla killarna hade ställt sig upp och vi stod i en stor klump och kramades.

Eftersom grabbarna inte kunde gå utanför dörren utan att bli påhoppade av paparazzis direkt hade jag tagit på mig uppdraget att spana. De hade protesterat, men jag tvärvägrade stanna inne och vara helt värdelös. På väg ner för trappan sprang jag nästan in i Vivianne som var på väg ut genom dörren.
”Oj, hej!” Hälsade jag.
”Hallå!” Svarade hon utan att titta upp från sin väska. Hon verkade inte ens ha märkt att jag pratade svenska med henne. När hon fått upp nycklarna kollade hon mig i ögonen och log.
”Hör du inte?”
”Hör vadå?” Hon såg på mig med stora ögon.
”Jag pratar svenska med dig!” Skrattade jag.
”Oj! Ja det gör du, tänkte inte på det haha!” Hon skrattade glatt.
”Är du på väg ut?” Frågade jag.
”Ja, kylskåpet är tomt så jag måste handla mat.”
”Du vill nog inte gå ut där.” Jag nickade ut mot entrén.
”Varför inte?”
Jag drog med henne fram till glasdörrarna. Först såg hon dem inte, men när jag pekade ut gömställena bland träden, väggarna och andra stora föremål la hon märket till alla kameror. Horder av paparzzis gömde sig, redo att knäppa av bilder på killarna om de fick för sig att komma ut.
”Herregud!” Utbrast hon och stirrade på alla människor.
”Jag vet.” Suckade jag och drog med henne bak i korridoren igen.
”Vad gör dom här?”
”Du vet inte... Varför dom är här?” Nu var det min tur att låta frågande.
”Nej... Vadå vet du?”
Jag berättade om One Direction och när jag var klar kunde jag gissa att hon hade ungefär samma chockade ansiktsuttryck som jag hade haft när först hade hittat videon till What Makes You Beautiful.
”Du skojar.” Försökte hon, men jag såg på henne att hon ville tro på vad jag sa.
”Nej jag skojar inte! De är verkligen kända på riktigt. De har släppt en musikvideo och allting med hur många miljoner visningar som helst, det är sjukt egentligen.”
”Jag har alltså bott i samma byggnad som ett känt pojkband i fyra månader utan att märka något? Herregud har jag levt under en sten?!”
”Om det får dig att känna sig bättre så kände inte jag till dom först heller. Jag klickade mig in på deras musikvideo av en slump och kände igen killen jag kört på med min cykel.”
”Vänta... Vad sa du nu?”
Och vips var berättelse nummer två igång.