morethanthis

”Om det får dig att känna sig bättre så kände inte jag till dom först heller. Jag klickade mig in på deras musikvideo av en slump och kände igen killen jag kört på med min cykel.”
”Vänta... Vad sa du nu?”
Och vips var berättelse nummer två igång.

---

Vivianne skrattade så hon höll på att falla ihop i en hög på golvet.
”Det är inte kul!” Sa jag, fast med ett skratt. Okej det var rätt kul.
”Det låter precis som något jag skulle kunna göra! Du är inte foreveralone med att vara en klant.” Hon log och stödde sig på min axel för att ställa sig upprätt igen.
”Skönt att veta.”
”Har du varit uppe hos killarna nån gång?”
”Nej...” Hon tittade ner i golvet. ”Dom är nästan aldrig hemma. Och när dom väl är det har jag aldrig vågat fråga.”
”Lyssna. Eftersom vi inte verkar kunna ta oss ut.” Jag syftade på utsidan full av paparazzis. ”Vill du hänga med mig upp igen?”
”Säkert? Är det okej för grabbarna då?” Hon lät blyg och strök ängsligt en hårslinga ur ansiktet.
”Självklart!”
Tillsammans gick vi bort mot trapporna. Jag höll på att snubbla på första steget, men Vivianne fångade min arm och fick mig att hitta balansen igen. Hon sneglade bort mot hissen, och tittade tillbaka på mig.
”Men, varför tar vi inte hissen?”
”Harry och jag fastande i en hiss för ett par veckor sedan, och jag känner mig fortfarande inte trygg med att åka dom. Det var ganska omskakande.” Log jag nervöst.
”Oj vad hände?”
”Strömavbrott tror jag. Vi stannade mitt emellan två våningar och satt i komplett mörker i drygt en timme innan patrull Louis-Liam-Niall-Zayn kom till undsättning.” Skrattade jag. ”På nåt vänster lyckades de bända upp hissdörren tillräckligt mycket för mig Harry att ta oss igenom. De hittade en kofot nånstans. När jag tänker efter, var sjutton hittade dom en kofot?” Jag skakade roat på huvudet.
”Var det inte trist att bara sitta och vänta i en mörk hiss så länge?”
”Nja...” Jag kände rodnaden sprida sig över mina kinder. Varför hade jag så lätt för att bli röd? En förbannelse är vad det är.
”Jaha.” Vivianne fnittrade. ”Jag fattar.”
Så vi gick sida vid sida upp längs alla trappor istället. Vi skrattade och pratade hela vägen fram till killarnas dörr. Det var skönt att ha hittat någon jag kunde prata svenska med. Det fick mig att inse att jag faktiskt saknade gamla Sverige en aning. Men inte tillräckligt mycket för att jag skulle vilja återvända. Visst var jag född i Sverige och har bott där i nästan hela mitt liv, men England var numera den plats jag kallade hemma.
När jag skulle vrida om dörrhandtaget till lägenheten grabbade Vivianne tag i min arm och hindrade mig att öppna. Jag höjde ögonbrynen frågande mot henne.
”Är...” Hon tystnade och hämtade kraft i ett djupt andetag. ”Är Zayn där?”
”Varför undrar du?” Frågade jag retsamt med glimten i ögat.
Hon tittade sig omkring för att försökra sig om att vi var ensamma, och drog sedan bort mig någon meter från dörren.
”Han är jättegullig.” Mumlade hon blygt och tittade ner på sina ballerinaskor.
”Åh gillar du honom?” Jag kämpade för att hålla tillbaka min överdrivna entusiasm, men en del slapp ur mig ändå.
”Jag har bara träffat på honom snabbt i korridoren.”
”Du svarade inte på min fråga! Ja eller nej?”