morethanthis

”How about I close it? You can be so damn loud.” Fnittrade jag. Harry funderade någon sekund, men släppte sedan dörrhandtaget.
”Yeah you do it.”
Vi gick tillsammans hand i hand nerför trapporna. När vi bara var meter ifrån entrén stoppade jag Harry. Han bromsade upp hastigt och jag vände mig om så vi stod ansikte mot ansikte.
”If I let you do this, I at least want to go and check the coast first.” Sa jag. Den punkten var jag bestämd på.
Harry nickade. Jag smet över golvet och kikade ut genom fönstret på entrédörren. Jag höll tillbaka en flämtning när jag såg hur många fotografer som fortfarande var kvar. Att de aldrig gav upp! Det förstås, det här är deras jobb, och utan bilder får de inga pengar. Men ändå, det betydde inte att jag tyckte om dem. De kunde gott utbilda sig och göra något av sina liv istället för att knäppa bilder på när kända personer handlade typ, krukväxter. Åtminstone kunde de fotografera något lite mer meningsfullt. Jag backade tillbaka till Harry.
”I guess maybe ten have left, tops!” Sa jag besviket. Men Harry verkade inte ens ha övervägt att låta något sånt hindra honom.
”I don’t care, we’ll get out. We just have to.”
Jag kunde inte låta bli att impas av hans målmedvetenhet. Det var en av de saker om honom som jag först hade fallit för. Det och att han bara var så allmänt underbar.
”Wait here!”
Harry såg frågande efter mig när jag rusade tillbaka upp för trapporna. Jag hade fått en snilleblixt, och blivit så ivrig att jag inte hade tid att berätta vad jag planerade. Precis innan jag slängde upp dörren till lägenheten kom jag på att jag inte fick säga något till de andra. Tyst öppnade jag och smög in. Jag hade tur, Vivis handväska låg fortfarande kvar ute i hallen. Jag vet att jag inte borde, men just nu hade jag inget val om jag och Harry skulle ta oss ut härifrån utan att bli upptäckta. Det dåliga samvetet slet tag i mig när jag sträckte ner handen för att leta reda på nycklarna. Jag hade aldrig stulit något tidigare i hela mitt liv. Jag motade bort tanken. Det var inte stöld, man kunde se det som ett ”lån”. Ett omedvetet lån. Det var vad jag intalade mig själv iallafall. Jag grävde och grävde. Hur många fack hade den här väskan egentligen? Till slut kände jag något hårt och kallt med handflatan och drog upp dem. En liten glittrande nyckelring hängde på knippan och dinglade. Jag stack ut från lägenheten igen, och det tog inte lång tid att komma tillbaka till Harry med den fart jag sprang i.
”What happened to you?” Blinkade Harry förvånat när jag återvände. Jag höll upp nyckelknippan och svängde den från sida till sida.
”And that’s supposed to mean...?” Harry höjde ögonbrynen.
”I got Vivi’s keys so we can unlock her apartment and sneak out the window.”
Harry betraktade mig med imponerad min. Sedan ruskade han på huvudet och blev allvarlig.
”You took Vivi’s keys without asking?” Hans armar korsades och han tittade misstänksamt på mig. Jag stirrade ner i marken. Vad skyldig jag kände mig.
”Well...” Mumlade jag. ”Yes. But I couldn’t tell the others what we’re up to, you know that.”
”I know, I know.” Harry såg lite vilsen ut, som om han inte riktigt visste hur han skulle agera. ”But you still stole her keys Em.”
”But you stole my heart.”
Jag vet att tillfället kanske inte var det bästa, men repliken passade så bra att den bara slapp ur mig. Harrys seriösa ansikte veknade och han skrattade glatt.
”Yes I did.” Sa han busigt och gav mig en kyss. ”Lets do this poo!”
Nu var det min tur att skratta. Klassisk Harry. Han sa alltid så när han var inställt på att göra något, oavsett hur stort eller litet det var. En gång ropade han det över hela huset när han skulle öppna ugnen för att ta ut sina enchiladas. Jag log åt minnet.
”Why are you wearing that cheeky smile for?”
Jag skakade på huvudet utan att svara. Nyckeln, som hela tiden legat i min hand, placerade jag i nyckelhålet till Vivis lägenhet.